Veckan har gått fort. precis som förra inlägget har tiden tickat på. Å det i alldelens för snabb takt. jag har varit dagavild. Visste inte om det var onsdag eller torsdag idag. Men eftersom, har jag upptäckt.. torsdag. det betyder att jag har ytterligare fyra dagar på mig för att knåpa på mitt utkast, med idag inräknat.

Det känns att stressen börjar hopa sig. Berg å dalbanan är igång vad gäller humör och inställning. Ena stunden har jag en känsla av full kontroll och koll på allt, å i andra stunden råder det fullkomligt kaos. jag vet varken ut eller in. Det är ett evigt pyssel att få ihop allt till en sammanhängande helhet. elelr att ens veta vad som är relevant å bör vara en del i det hela, å vad som inte är det. Jag har i alla fall insett att det krävs viss diciplin å medvetenhet att lyckas framhöva de tunga å viktiga partierna, att lyfta fram dem på ett sätt som binder ihop allt, i stället för att det verkar som lösa trådar i ett evinnerligt trassel.

Det har dock varit en produktiv vecka. Jag har väl inte skrivit så mycket som jag borde. men jag får ofta en känsla av att jag måste skriva om allt om jag bara sätter mig å skriver. är nog bättre att läsa in mig, å låta det lägga sig på plats i skallen, så att jag kan se allt i en större helhet, där jag sedan fyller på med mer substansiell information, som är relevant i respektive sammanhang, när jag väl skriver.

Skallen börjar dock tröttna nu. Läsningen och de evinnerliga tankarna som kretsar kring uppsatsen har även smygit sig in vid det tillfälle då jag borde koppla bort det å slappna av, nämligen i sömnen. Ja, jag kan vakna om natten med färska ideér å tankar på hur vissa rubriker ska benämnas. när får jag vila? det komemr en tid, hoppas jag..

strax dags för hemfärd, å det ska bli riktigt underbart. skönt att få komma hem, se lite snö å inse att det faktiskt är vinter å jul snart. men tungt, att behöva sitta å knåpa ihop allt under både prestationsångest å julstressen.

En längtan ligger dock å väntar. jag är nyfiken på hur det i slutändan komemr se ut, å hur det kommer att arta sig. Kommer jag att lyckas med det jag vill, å kommer jag kanske en gång för alla känna mig nöjd å klar med något jag utför inom universitetets väggar? jag antar att det egentligen är helt upp till mig själv. å som jag jobbar nu, så finns det nog möjlighet till det. hoppas, hoppas! så länge den lilla flitiga myran är dicsiplinerad å motiverad ska det nog gå bra.

ja gär förvånad över min förmåga att nästan automatiskt utan att tänka på det går in i skriv- å bearbetningsprocessen av det jag läst varje dag.  Utan att tänka letar jag upp nåt på internet, kolalr igenom nån bok om lite mer kött på benen, eller skriver ihop små sammanfattningar om vad respektive del i uppsatsen ska betså av... det gör mig positivt överraskad på mi själv. en härlig känsla.

det är lustigt att man i en tid där pressen är stor å livet känns trögt å jobbigt, så finner man ofta de största glädjeämnena eller perioderna i livet. så är det i alla fall för mig. är det kankse för att man uppskattar de perioder som man får ägna sig åt nåt roligt? Då fyller de ut livet med sådant som fyller dig med än mer energi att göra det du måste. det är en väsentlig skillnad från att känna att dessa korta periioder av glädjeämnen ska vara det som är ditt mål hela tiden, det enda du uppskattar å inväntar. ja, för det blir verkligen som att man hela tiden väntar i så fall. Väntar på livet. i stället för att fylla livet.

Mmm... det är det jag sysslar med nu. jag fyller mitt liv med något mer. Något som får en betydelse i vardagen å för för mig som människa. det som jag gör nu utvekclar mig själv, som person. jag utvecklar mitt tänkande, som får en avgörande betydelse för hur jag ser på livet i allamänhet. å jag ser det man uppehåller sig med i vardagen som en viktig del av livet, som får inflytande på hur då känner sig, mår och relaterar till resten av världen.

eller nåt sånt.. märker att jag är i lite obalans med min utformning av detta inlägg. det kanske inte ger en sån helhetlig bild som jag brukar försöka åstadkomma när jag skriver. men det får vara vad det är. det är sån jag känner mig nu också, i vad jag gör å hur jag känner mig. Lite i obalans å tilltrasslad, men med hopp om att jag snart kan reda ut det hela å sticka fram något, som faktiskt är och uppfattas som något av de som får se det färdiga resultatet.