Visum, klart, biljetter, klart, lägenhet, klart. Klart? Det är nu det börjar. Nedräkning påbörjad. På riktigt. Snart är det dags att leva New York-liv.  heeey. Vänta nu! Vakna?! Say what? joooo.. så är det! Undrar när det ska gå in i mitt förstånd?

New York.. Ja, vad är det för stad egentligen? Helt ärligt, jag har väldigt dålig koll. Där finns Manhattam, skyskrapor, frihetgudinnan, empire state building å central park. Det är ungefär så långt som min förståelsehorisont sträcker sig.

Men som jag förstår, så finns det så mycket mer där. Otaliga råd och tips har jag fått redan av personer som tycks få något drömskt i ögonen så fort New York nämns. Men för mig sveper det bara rätt in genom örat å ut genom det andra. Inget fastnar. Jag kan faktiskt inte minnas ett enda råd å tips jag fått... Vad kan det bero på? En sorts undermedveten förträngning? Eller bara avslappning? För att jag är mer sugen på att upptäcka allt på mina egna villkor? Kanske en kombination.. Eller så är det att jag inser vikten av att ta en sak i taget.

Först måste jag börja sortera och rensa ut saker här. Packa undan personliga ting. Rätt ner i källaren. Där det ska ligga i två år innan jag får återupptäcka mycket av sakerna som på nytt igen. Å förmodligen kommer jag också vara ny. förändrats, utvecklats.. Fått nya erfarenheter och upplevelser för livet. Lite spänd på att få börja redan nu! Vad kommer jag möta? Hur komemr jag känna? Vad kommer jag att göra?

Packlista. Dags att börja på skissa på den. Även om jag nog mest tänker mig att packa ungefär det jag gör när jag åker på en två veckors semester så finns det vissa saker som man nog helt enkelt inte vill eller bör glömma. Typ osthyvel och potatisskalare. Finns säkert där, men jag är inte den som vill börja mitt nya liv med att leta efter sådana ting. Kläder, skor, jacka, tandborste... Skarvsladdar, ostkrokar.. Tja.. vi får se vad det blir. Bäst att köpa en till resväska hur som helst.

Några dagar har hunnit gå in på det nya året. Det är som alltid vanligt att reflektera lite över det år som hunnit passera. Å vilket år det varit! Att livet kan vara så omväxlande och spännande!

Det började minst sagt bra med vetskapen om att jag skulle börja på nytt jobb. Spännande var det. Spännande blev det. Jag kommer alltid bära med mig detta arbetsår och hålla det kärt i mitt hjärta. Jag har kommit att förälska mig jobbet. Mycket till tack för de kollegor jag har. Sånt härligt gäng! Men också på grund av den variation och de utmaningar som jobbet i sig erbjuder.

Och så gick jag och förlovade mig, för att sedan gifta mig! Hur fantastiskt är inte det? Lycka! Försöker fortfarande vänja mig vid mitt nya efternamn. Jag hade lite svårt att välja just efternamn, men idag känns det rätt.

Min maa (tänk att få säga så nu, har inte vant mig än) fyllde 30 och passade på att disputera. Fantastiskt att få vara med om denna stora händelse i hans liv. Trots att det hände redan i januari förra året så kan man nog säga att det är detta som fått störst inflytande på året 2012 som kommer.

Så sent som i december i år fick min man beviljat medel för en Postdoc-tjänst i USA. Näramre bestämt New York. Så nu ska vi alltså packa väskorna och bege oss dit i två år!!! Va?! Hur hände det här liksom? Hur kommer det sig att lilla jag från lilla Jokkmokk ska flytta till New York?! Å vad ska jag göra där? hemmafru? jag lever itne riktigt upp till bilden av en sån, eller hur? Vi får se helt enkelt vart det bär. USA ska ju vara möjligheternas land elelr hur? jag oroar mig itens å mycket. Inte just nu. På nåt sätt löser sig allt till det bästa. Spännande, spännande!!

Ja, jag försöker fortfarande smälta det hela. Å det är blandade känslor inför det hela. Jag älskar mitt jobb och det är jättesvårt att lämna något jag trivs så pass bra med att göra. Å där jag redan nu kunnat se hur jag skulle kunna utvecklas inom det jobbet. Men vem vet, jag kanske kommer tillbaka. Det känns skönt att mina kollegor på sätt och vis stöttar mig i beslutet att åka i väg, (flera säger att de själva skulle gjort samma sak), samtidigt som de kommer att sakna mig. Jag kommer att sakna dem!

Nåja. I mars väntas flyttlasset gå, så det är snabba bud!

Tjing tjing på er och gott nytt år alla!

De största besluten i livet är ofta de svåraste. Det suger att det är sant. Eller, tja.. Beslutet är taget, å det skär i mitt hjärta. Läskigt, spännande, skrämmande och kul. En blanding av det ja. Det skär för att jag har har hunnit rota mig, och hittat rätt. Kan det vara så att jag begår det största misstaget i livet? Det är knappt jag vågar tänka så, men jag kan inte låta bli. Snälla, låt det visa sig vara rätt. För det kan vara en av de största möjligheterna? Åtminstone erfarenheterna.Tiden får utvisa. Jag ligger lite sömnlös. Men är samtidigt fokuserad. Om den här tiden är den sista, nej, det får det inte vara. Jag ska tillbaka, helst inte riktigt klippa banden... Hur det nu blir, så ska jag se till att njuta nu! Livet är minst sagt ett äventyr. Hat-kärlek... Fan, jag hatar att fatta belsut. Om livet bara vore enkelt....

Än en gång har jag svårt att samla tankarna. Så mycket som händer å sker. Men I like it. Gillar att känna att jag är med i svängar där det händer grejer. Men det är utmanande och lite knepigt och läskigt och svårt ibland. Men man får ta en dag i taget bara. Å med inställningen att det löser sig, tillsammans med en fixarattityd går det mesta. Men trolla kan man inte, men nog kan jag önska det ibland...

Från det ena till det något helt annat. Varför ska det vara så svårt att hitta en varm och fin vintrig jacka? märk väl att jag inte skriver vinter-jacka för jag vet mer än väl att det jag köper i egenskap av vinterjacka bara skulle bemötas av hån så fort jag komer hem. "Det där är ingen vinter-jacka. den klarar inte 30 minus". Nej jag vet, men å andra sidan håller jag mig inne när det råkar vara 30 minus, så det så! Och för det andra så har jag inte bosatt mig på breddgrader där det hör till vanligheterna med de minusgraderna. Så nej, jag köper därför inte en jacka som ska palla det, och där jag tvingas se ut som en sumobrottare eller en michelingubbe.

Problemet nu är bara att årets vintermode när det gäller jackor råkar gå i just den michelin-stilen. I vilken butik jag än kollar så är det de där jäkla dunkuddsjackorna. Å jag vill faktiskt itne se ut som en förkrympt "sån-där-filur-som-finns-i-ronja-rövardotter-vad-de-nu-heter". För jag skulle se ut som en sådan med en sån jacka.

Vet inte hur många affärer jag letat och kollat i. Jag har till och med förbjudit mig att kolla pris på jackor innan jag fastnat för någon jag gillar, för att öka mina chanser att hitta rätt. Mitt enda krav utöver att itne se ut som en michelingubbe var att den skulle täcka rump-stumpen. Ja, Rumpnisse, det var väl namnet jag sökte ovan. Hur som helst. Jag gillar ju ullkappor men då jag redan ahr två varianter, visserligen korta modeller, så kändes det att nåogt lite mer vinter-kyla-regn-tåligt vore på sin plats. Fann då efter mycket om och men i fredags en jacka från Esprit som jag gillade. Men var osäker på om den skulle vara rätt, så köpte den inte. Fanns ingens trolek 36 heller, å 38 kändes alledelns för stor. Storlek 34 var okej, men då jag vanligtvis är en 36:a när det gäller jackor så blev jag osäker å ville testa en 36:a.

BIG MISTAKE! Begav mig till Solna Cetnrum i söndags för jag vet att de har både Åhlens och en Esprit-butik. Så chanserna kändes höga att hitta just den jackan. Men, icket! Å då blir ju naturligtvis jag ännu mer bestämd. För då vill jag ju vekrligen ha jackan ifråga. Jag ger mig inte utan åker till Kista för att gå på ytterligare en Esprit-buitk som finns där. Hittar ett exemplar av jackan. Men fel färg. å fel storlek. Sista, chanse, denna gång Åhlens i Kista. Ser då en äldre dam prova just, "MIN" jacka. FÅr panik å trot att hon tagit den ssita som finns. Letar ivrigt tills ajg slutligen hittar rätt klädställ för jackan. Å ja!! Där fanns den. Rätt storlek å allt. Köpte den på stört. Nog den dyraste jackan jag köpt. itne för att det var så falrigt, men jag tror jag aldrig lagt mer än drygt 400 kr på en jacka i mitt liv. Nöjd å glad!

men vad betyder det egentligen att jag köper samma jacka som en äldre dam? Jag försöker att inte tänka på det...

Jag vill skriva något bara för att skriva. Men jag har inget att skriva om idag. För jag är trött och vill sova. Har en snorig å täppt näsa. Har lite slem i halsen som retar mig. Men jag är på bättringsvägen efter förkylningen som slog till förra helgen. Har torra löppar och händer. Blev tvungen att klippa naglarna igår, för de går av så lätt i denna torra luft. Vill verkligen hitta en varmare vinterkappa. Som värmer rumpan. Men jag vill helst att den har färg eller något som gör att den sticker ut och inte bara är svart. Men hittar inget fast jag tycker att jag sett mig omkring. Var hittar jag en fin vinterkappa? Börjar bli dags för mössa också. Fryser om fötterna. Behöver varmare skor också. Önskar mig sådana där varma stickade tofflor jag fick av Nina för några jular sedan. De var så sköna. Å när ska jag hinna gå å skaffa nytt leg å pass? I morgon kankse. Måste göra det snarast. Men då måste jag se till att fixa mig ordentligt till jobbet. Bäst att kolla öppettider då visserligen. jag gör väl det då. Natt natt....

Bra dagar och riktigt bra dagar.

Det där lilla extra som gör det, upplever man inte varje dag. Men idag var det en sådan dag.

Jag fick höra att ett resultatet av ett projekt vi jobbat med faktikst används idag och att kunden i fråga alltså tagit till sig den undersökning vi gjorde för dem till fullo.

Det är så himla roligt att få den typen av bekräftelse på sitt arbete. Det taggar å sporrar till att fortästta att presetera högt och lägga ner det där lilla extra i varje projekt. Utdelningen blir så stor upplever jag, på ett rent personligt plan.

Bra pepp inför de utmanade projekten som är i luften nu. Grymt spännande och intressanta projekt för övrigt.

Spänannde, spännande.

Okej.. Jag är ingen mästare på uppdatering. Men jag har ju haft så mycket annat för mig. Som att få alla de där delarna på plats inför bröllopet som inte var klara Det var en pärs, men jag fixade det. Å dagen var "helt, helt... underbar", för att citera en klassisk film.. Inga missöden alls. Men det går inte att misslyckas när man hade de mest underbara människorna runt omkring sig.

Ska inte orda allt för mycket om bröllopet hur som helst, för ärligt talat, har jag inte riktigt kunnat smälta det själv. Jag vet inte var jag befann mig den dagen, men det känns som att jag inte riktigt var där... Tur det finns bilder som faktiskt bevisar att jag var där. Haha!

Och de där bilderna, ja, de är ett kapitel för sig. Ett himla jobb att få ordning på dem och greja ihop ett fotoalbum. Det är mitt senaste kreativa projekt här hemma, som redan svalt allt för mycket tid. Det är en sådan där grej som aldrig tycks ta slut. Suck.. Har nog knappt kommit halvvägs. Jag sitter liksom och suktar efter alla andra gästers kort så att jag kan välja det absolut bästa av det bästa. Inte för att de bilder jag har nu är dåliga på något sett, itne alls. Men jag vill ju inte ha gått msite om något!

Försöker samtidigt vänja mig vid att jag har ett nytt efternamn. Det blev liksom på riktigt först när jag fick hem pappet på det, svart på vitt att jag bytt namn. Det känns fortfarande ovant, men det är inte så konstigt när jag nu har insett att jag faktiskt inte använder mitt efternamn så himla ofta. Det syns i mejlen jag skickar i jobbet, men annars så... Jag har ju inte hunnit byta bankomatkort och legitimation till mitt nya namn än. Kankse att det blir mer påtagligt då. Det är ju så klart något jag måste ordna med omgående. Dags att börja träna på en ny signatur med andra ord.

Har hunnit avklara en veckas semester i Frankrike efter bröllopet, klippt håret och återgått till vardagens alla rutiner. Jobbet sväljer mycket tid. Men det är positivt. Jag gillar mitt jobb skarpt, trots de med och motgångar det innebär. Det känns lite som att jag växer in allt mer i min roll och vi är ett sådant härligt gäng av kollegor. Det gör så mycket.

Samtidigt slogs jag just idag av att jag befinner mig i en ständig kamp mot mig själv. Kampen som handlar om att inte räcka till och att känna sig otillräcklig. Det hela bottnar till viss del i dagens lunchämne, där det smataldes en del om barn och fosterfamiljer, med anledning av det som figurerat i media de senaste dagarna. Kom då att tänka på vilken turbulent tid det var i slutet på gymnaiet med en nära vän, där jag och fler ibland mig, fick uppleva otillräcklighetens yttersta.

Att inte kunna bryta in, hjälpa, bistå, att känna sig vilsen och, ja maktlös inför en annans människas liv, när allt jag ville bara vara att rycka upp denna älskvärda person ur det hav som höll på att dränka henne. Men rädslan att själv drunka tar över så snabbt och när personen fortsätter simma mot djupare och mörkare vatten, så blir det meningslöst att följa efter. Eller? Jag har aldrig tidigare klandrat mig själv för något, och det ska jag heller inte göra. Fortfarande i tonårens grepp, knappt vuxen och oförmögen att förtstå dessa livets mörka vrår... hur skulle jag ha kunnat veta vad som var rätt? Livets balansgång är skör... svår... Självbevarelsedrift finns det något som heter. Så har jag tänkt.. Men idag, när jag tänkte efter... Så lät orden jag intalat mig själv så små och obefogade.. Vände jag henne ryggen? Bara för att det var lättast? "Gör något nu, du kan få ångra det annars." hör jag en röst som säger. Andra har förlorat dessa kamper på allt för tragiska sätt.

Att göra någpt nu är kanske inte aktuellt längre. Eller så är det det. Livet går ju alltid upp och ner. Men jag vet att jag inte vill tilbaka till det som var. Jag vill inte röra i det, inte påminnas, än hellre riskera att behöva gå igenom det om jag inte behöver. För jag tror inte att jag klarade av det då.. Hur skulle jag göra det nu? Kanske är jag mer beredd nu?

Nej, jag har haft nog av dessa livets mörka vatten. Inte för egen del, men jag har stått där på stranden och hjälplöst sett på hur mörket och avståndet sväljer och suddar ut det jag håller kärt ju längre bort mot horisonten det driver. Inombords har jag skrikit.. varit förbannad och utom mig av vansinne. Arg så fort någon påstod mig inte göra något. Göra något? Vad kunde jag göra? Jag kunde ha skrikit och vänt ut och in på mig själv, men det hjälper inte när personer har ställt in sig på att inte se... Vad jag än skrikit hade det inte hörts.. Och, jag var rädd för att förlora. Förlora en osynlig kamp mot något jag inte kunde rå över. Jag kunde bara hoppas.

Någonstans vände det. Vem eller vilka som gjorde det möjligt vet jag inte. Det spelar ingen roll för mig. Jag vet bara det jag har idag och att inget har gåtts förlorat. Det är allt som betyder något.  Jag behöver inte känna den där maktlösheten mer. Jag kan inte sätta fingret på vad som fick solen att börja lysa igen. Men jag är så otroligt tacksam... 

Jag tror att jag varje dag går och bygger upp en beredskap för om något skulle hända igen, om världen skulle falla med en ogenontränglig dimridå. För då ska jag stå där. Som jag gjorde förut. Jag må vara vilsen, rädd och maktlös, men jag ska göra vad jag kan för att försöka dra in den drivande båten ända till stranden å sen ska jag inte släppa. Inte förrän du inser att du inte skulle vara där i första taget. Vem du än råkar vara, som jag håller kär.

Framför allt tänker jag inte låta någon annan få diktera och påpeka min otillräcklighet. Det är så himla lätt att kritisera. Men jag vet att jag har hjärtat på rätta stället. Det räcker inte allitd, men ibland är det allt en männsika kan ge. Och det är en sak som jag alltid är beredd att ge. Därav att det kan göra så ont...

Okej.. för att återgå till mer jordliga saker. Eller kanske inte. Men, just nu... så är livet underbart. :) Jag delar med till alla som vill ha!

Nu är det verkligen inte länge kvar och det börjar verkligen kännas. Både så att man är upprymd, men samtidigt ganska stressad. För jag har föera bekymmer kvar.

Det är en massa saker som ännu inte är "satta" och jag börjar bli frusterad då tiden rinner ut. Ingen frisör, ingen dj-kontakt upprättad än, inga blomdekorationer bestämda eller beställda, eller heller andra dekorationer för den deln, ingen att filma bröllopet, inga smycken, inga bröllopsprogram, ingen bordsplacering klar, för att inte tala om att vad som ska sägas under vigelsn - det är helt okart.

jaha, det är bara att rycka på axlarna och titta på när tiden rinner ut ur timglaset. typ.. så känns det. å inte vet man var man ska börja.

Jag tror nu att nedräkningen kan inses vara ett faktum snart! Woho.. å så mycket kvar att göra.

Det senaste problemet är att lista ut hur vi ska göra med filmning av bröllopet. Ska man anlita någon professionell för ex antal tusenlapapr eller be någon när och kär om det hela. Enda problemet med det andra alternativet är ju det där med själva kameran. Tror inte jag känner eller vet någon som äger någon eller känner någon som äger någon beredd att låna ut den...

Med tanke på det här med filmning så kom jag att tänka på det nog kommer bli näsata stora grej. Det har varit så mycket om kameror hit och dit nu, så rörlig film lär nog var a"next big ting". hihi.

Vi har bokat bröllopsresa. Har länge gått och funderat på vart vi ska åka för att vila upp oss och lyxa lite under en vecka efter bröllopet. Funderade på Italien, Sicilien, Taormina eller nånstans i Grekland. Spanien känds inte så aktuellt eftersom vi varit där nyligen. Å längre bort än Europa ville vi inte åka eftersom vi bara har möjlighet att vara borta i en vecka. Restiden får inte vara för lång. Jag höll smått på att bli galen av att hitta nåt ställe jag verkligen ville åka till..

Men efter några om och men så kom jag på den utmärkta idén med franska rivieran. Efter lite research så förstod vi att har man inte varit där så kan åka lite vart som helt längs med rivieran, då det är lika fint överallt. Jag var dock lite sugen på Menton som ligger näre Italien, men det kanske får bli nästa resa, om jag nu kommer att gilla området. Så nu är det bokat och klart att vi flyger till Nice den 19:e september och ska bo sju nätter i Sankt Aygulf (eller hur det nu stavades) på hotell Cap Riviera. Hotellet ska tydligen vara otroligt bra, det var det vi gick efter när vi valde vart vi skulle, så nu håller vi tummarna för att allas omdömen stämmer med verkligheten. :) Det känns så spännande och roligt att åka till Frankrike faktiskt. :) hihi

En annan sak som jag är i färd att bestämma och välja är efternamn. Vad jag ska heta efter brölloper alltså. inte helt lätt. Mitt nuvarande efternamn är jag på sätt och vis fäst vid. Det är väl så att det känns lite som en del av ens identitet och det känns därför lite märkligt att byta. Men så har jag förstått att det finns en möjlighet att kunna ha ett efternamn som mellanamn och ett ytterligare som officiellt efternamn. Mellannamn är alltså något helt annat ännan andranamn, som är ytterligare förnamn, men mågna blandar ihop begreppen. Så jag har tänkt på att kankse ta blivande mannens namn som officiellt efternamn och ha mitt efternamn som mellannamn. Ett mellannamn skrivs alltid just före efternamnet vilket gör att mitt namn, om det då utlöses helt bara får ett ytterligare tillägg, ett ytterligare efternamn. Hade kunant funka bra. Men.... å nu till kruxet...

Jag börjar ju helt klart fundera på hur å vart det där mellannamnet hamnar i olika sammanhang. I passet skrivs t.e.x. mellanamnet på samma rad som efternamnet. Vilket kan få det att se ut som att det är mellannamnet som är det riktiga efternamnet. Många som har valt efternamn vittnar om detta, vilekt kan förvirra och göra det knepigt och svårt i olika sammahang. Till och med hemma i Sverige, där man borde ha koll på hur vårt eget system fungerar, så vittnar de som har mellannamn att många tror att mellannamnet är det riktiga efternamnet.

Av risken för att råka ut för en massa tjorv och missförstånd så funderar jag därför på att inte ha kvar mitt efternamn som mellannamn. Det är många som också säger att de ångrat att ha kvar sitt mellannamn och senare tagit bort det då det bara orsakar problem och förvirring. Ett skäl till att ha kvar sitt efternamn som mellannamn är nog också, för min del, främst att jag är fäst vid det och känner mig lite nostalgisk över det. Att drastiskt byta till ett helt annat namn kanske känns konstigt. Men varför känna så? Det är väl egentligen inte så att jag förlorar något om jag väljer att byta namn? Kanske spökar tanken på att "föra vidare släktnamnet"... men i så fall msåte jag ha kvar det som officiellt efternamn eftersom ett mellannamn inte kan ärvas.

Jag tycker att det hela är jättesvårt. Men kanske ska jag ha kvar mitt efternamn som mellannamn ändå. Det kankse blir en mjukare "övergång" tills man vänjer sig vid att heta något annat. SÅ kanske mellannamnet försvinner senare.. Eller?

Hur ska jag göra?

Jag vet inte varför bloggen har hamnat i sådan skymundan. Kankse har jag inte haft behovet av den helt enkelt? Eller inte tagit mig tiden? Förmodligen lite av båda.

Augusti nu och jag har nyss återvänt till jobbet efter mitt livs första riktiga semester. Det känns nästan overkligt att ha haft en riktig semester, med 4 veckor av bara rent slappande. Det har varit välbehövt och otroligt nyttigt för det intra att komma till ro och stressa ner. Så nu är jag laddad inför höstens alla utmaningar!

Sex månader av provanställning har nu hunnit passera och jag är nu en riktig anställd precis som alla andra. Det känns också fantastikst. Jag trivs oerhört bra på jobbet, faktiskt och det är underbart att känna sig trygg i sin ekonomiska situation.

Jag kan utan att överdriva helt klart säga att 2011 är ett oerhört händelserikt år. Jag hoppas att jag kommer att minnas det länge. Inte bara har jag lyckats få ett välbetalt jobb som jag trivs i, jag har dessutom gått och blivit förlovad och ska gifta mig nu i höst. Det värmer inombords när jag tänker på det och jag känner mig oerhört glad och lycklig. Allt i livet känns helt enkelt "rätt" just nu. Det är en känsla att omfamna!

Det är en hel del bröllopsbestyr kvar att ordna med fram till den 17:e september, men jag känner mig inte så där jätteoroad för att det inte ska klaffa. Man ska inte haka upp sig för mycket på smådetaljerna, för då tror jag det blir svårt att riktigt njuta när dagen väl är här.

Det blir ingen roman idag, även om ajg särkeligen skulle kunna skriva en sådan. Det får bli en annan gång.

Tiden den bara rullar på. Solen har börjat titta fram och det visar fatiskt flera plusgrader på balkonen så här nu sent på eftermiddagen. Ljuset dörjer sig kvar länge om kvällerna. Ja det börjar likna vår faktiskt. Nu har till och med restaurangerna börjat våga ställa ut sina uteserveringar. De har hopp om varmare tider. Jag med.

Jobbet rullar på det med. Trivs bra. Har varit några hektiska veckor på jobbet. Ja ghar lärt mig mycket och känner nu att jag börjar få koll på det mesta. Snart är jag en fullfjädrad projektledare! :)

Har också börjat fundera i lite nya banor. Känns som att kroppen har blivit åsidosatt nu i några veckor. Det har inte alls varit min mening att det ska vara så. Jag saknar formen som jag var på så god väg att få innan jul. Det är dags att hitta tillbaka dit. Känner mig dock lite modstulen.

Alltid jobbigt att känna att jag måste börja om från början. Sen är det svårt att hitta energin och hålla uppe motivationen. Särskilt då jag har en kropp som jag inte kan mäta särskilt bra varken visuellt eller med adnra givna medel, så som våg och måttband. Lätt att snurra in i tankarna att det man gör inte har någon betydelse. Måste kämpa för att påminna mig själv om att även små förändringar gör skillnad. Det har jag sett under förra året när jag gjorde tester i kombination med min träning. Det händer mer än man tror på insidan, så är det helt klart. Men även om logiken finns, så är den inte alltid helt enkel att förankra i känslor och framför allt i hur man agerar.

Kommer på mig själv med att stundvis göra små tränings- och kostscheman där jag ser framför mig hur jag efter varje vecka gör de framsteg jag drömmer om. Till och med så att genvägar och kickstartet i form av vissa dieter övervägs. Bara för att jag vill att det ska hända någonting som märks. Sedan tvekar jag. Jag har svårt att möta andra människors kritiska blickar och åsikter. För de finns tusenfalt. Å särskilt framhävs det i de fall och för de kroppar där det anses att det inte behövs. Jag råkar ha en sådan kropp.

Jag vet att det inte behövs. Det är inte därför jag vill göra det. Jag vill göra det för att jag drömmer om att kunna förändra kroppen, att stärka den och att forma den. Jag har en dröm om hur min kropp skulle kunna vara och hur den skulle kunna se ut. Å just nu vill jag också slippa känna att min garderob har blivit större och att min kropp går åt ett helt motsatt håll än den dröm jag har.

Jag kommer att sätta igång detta som ett personligt projekt. Denna gång ska jag även fokusera på något som jag tidigare frånsett och inte lagt någon större notis om. Min mentala inställning. Å jag ska kämpa för att hålla tankarna på rätt håll och i rätt fokus: att ignorera allas sneda blickar och åsikter, att sluta jämföra mig med personen bredvid mig som minsann gått ner 4 kg på två veckor medans mina siffror är fortsatt oförändrade. Det här ska gå superbra. Jag kommer att klara mitt mål, en gång för alla. This is for me!

Jag tror det var i förra veckan som jag såg ett program på tv som handlade om känslor, mer bestämt vetenskapens intresse för att studera dessa. Inte helt förvånat visar historien på inte allt för trevliga metoder i sökandet efter svar på känslors beskaffenhet. Hur det än är med den saken, så vet vi idag att känslor har stor betydelse i våra liv. Betänk om vi som människor inte hade känslor för vår avkomma och inte skulle känna empati eller identiifiera oss med vårt skrikande barns behov efter föda? Att tillfredsställa människans mest grundläggande behov ter sig helt plötsligt inte särskilt enkelt. Nej, vi människor är inte enkla till vår natur. Känslor spelar roll som sagt.

Vi tenderar ofta att översaktta vår känlsomässiga förmåga visade det sig. I alla fall när det kom till programledaren som genomgick ett mindre expriment. Men det är vanlgit att vi ofta överskattar oss själva (eller underskattar oss själva) till vår fördel utåt sett. Då undrar ju jag automatiskt hur långt mina känslor sträcker sig?

Jag tror mig själv vara väldigt känslosam. Jag har lätt för att känna med andra, i deras lycka och glädje och mer nedstämda stunder. Vad det då ofta handlar om är att jag verkligen känner. Ja, den där empatin. Jag gillar själv att jag har lätt för att göra detta. Jag älskar att beröras av andra människor. Ibland tror jag att det ligger i att jag själv tycker att mitt liv inte innehåller så många känslosamma element. Det stämmer inte, för det är klart att mitt liv och jag själv är fyllt av känslor. Men de är väl så bekanta för mig själv att alla andras känslor blir mer intressanta. Jag vet inte om det stämmer.

Jag kan i alla fall konstatera att jag är en lätt person att relatera till. Jag bygger inom mig själv osynliga broar till männiksor där jag letar efter saker vi har gemensamt. Det gör mig också till en person som är lätt att påverka. Jag dras lätt med av andra och låter mig själv göras det. Det är härligt att flyta med strömmen! Men det finns också något mått av vett i mig. Jag är nyfiken på varför vi människor gör som vi gör, en fråga som ofta väcks efter att jag reflekterat över att jag gett min i nåt helt nytt och egentligen helt obekant. Fast det verkar för min omgivning så "naturligt".

Vi är för övrigt inte heller så rationella och logiska som vi tror att vi är. Det är inte bara något jag påstår, det visade också ett expreiment i det där programmet. Det var ett experiment som gick ut på ett "spel". Man skulle på en skärm trycka på kortlekar, där man efter ett tag upptäcker ett mönster där olika högar innebär olika saker. Två lekar ger stora vinster men ger också ofta stora förluster och medans två andra kortlekar ger mindre vinster men också mindre risker för att förlora. Resultatet visade att det är en känsla som styr, som leder till att man väljer de mindre vinsterna, med mindre förluster. En jämförelse med en person som efter en operation fått en hjärnskada där "känslo-centrum" (i brist på bättre ord, haha) försvunnit, visade tydligt hur han bara valde högar med större vinstmöjligheter men också större risker för att förlora. Han reflekterade inte att han förlorade mer och mer, så att han till slut låg på minus, förrän spelet var slut. Visar det att en känslosam person kanske har större chanser i gambling än en känlsokall en? Kankse jag borde testa?!

Klockan är mycket, kroppen är trött och förnuftet säger "sova, sova". Men trots det har jag svårt att ta mig i säng. Pratade här om dagen med några kollegor om att vissa människor inte är ämnade för 24-timmars-dygn, utan de skulle må bättre och ha lättare att handskas med vardagen om den var 26 timmar. Det är nog möjligt att jag är en sådan person... Det skulle i alla fall i dagsläget inte skada om timmarna på dygnet var några fler.

Apropå kollegor så är jag nu inne på min tredje vecka på mitt nya jobb. Tiden har gått så snabbt att jag nog inte riktigt har hunnit reflektera över hur det känns än. Det lär nog hur som helst ta ett tag innan jag blir "varm i kläderna" och helt hemvan på nya jobbet. Det är mycket nytt att lära sig. Det kan vara lite frustrerande då jag gärna hade sett mig själv kunna allt på en gång. Jag vill komma som en frisk fläkt och städa upp och få ordning och kontroll över alla spekter av mina tilltänkta framtida arbetsuppgifter.. På en gång! Men det funkar inte så. Nämnde i förbifarten till min chef efter att vi fått halvspringa med andan i halsen till ett kundmöte, för att hon hastigt och oväntat blev tvungen att ta en annan kund över telefon, att jag var rädd för att utgöra en belastning mer än den tilltänka avlastning de är i behov av så här i början. Hon avvärjde det hela med vad jag ju egentligen vet, nämligen att man msåte ta allt i små steg. Mina tre veckor till trots har jag ändå gjort uppgifter på egen hand som anförtrotts mig och som gör/gjort skillnad i de projekt vi arbetar med. Och de tre veckorna hittills är i alla fall tre veckor av erfarenhet. Det är mer än jag kunde första dagen.

Jag borde inte vara orolig och sitta grubblande över detta, och gör väl inte det egentligen. Jag vill bara vara bäst helt enkelt! Det är man inte automatiskt. Alla måste jobba hårt för att ta sig till toppen av berget.

Kan ju vara intressant att ha detta inlägg nu som en referenspunkt att se tillbaka på om låt säga två månader eller så. Undrar hur jag ser på allt det här då?

Helt klart är att det känns ovanligt med ett riktigt jobb. På något sätt känner jag mig lite viktig. Bara att jag får tänka på vad jag ska ha på mig för kläder, jag att faktiskt få välja egena kläder i jobbet är ju fantastiskt. Sen är det en ganska relaxed klädkod på jobbet också, där alla i princip kommer som de är. Det är nice! Man behöver aldrig riktigt vara rädd för att man klär sig fel. Att traska i morgondiset mot tunnelbanan och trängas med andra morgonresenärer är något nytt för mig det med. Nu är jag som "alla andra riktiga människor".

Fast jag behöver aldrig springa eller stressa som många andra gör. Jag kan komma till jobbet lite när jag vill, så länge jag jobbar avtalade timmar i slutändan. Det är något som jag gillar. Det skapar en variation i jobbet, där ena dagen kankse man jobbar länge och sent för att en annan komma in på jobbet senare på förmiddagen, eller kanske till och med eftermiddagen. Jag brukar komma in till jobbet vid 9 på morgonen. Det passar mig utmärkt. Kanske främst att det känns bra för att min chef ofta kommer in till jobbet senare in mig, så hon ser hur flitets lampa lyser på min arbetsplats! För ja, jag skulle nog komma ännu tidigare till jobbet om hon alltid var där innan mig.

Jag gillar att min arbetplats ligger nära hemma också. Sex minuter med tunnelbana, plus ca tio minuters gångväg är inte illa. Det slog mig häromdagen att jag märkligt nog har slutat på samma ställe (om vi inte är allt för nogräknade geografiskt) som jag började mitt nya liv i Stockholm på. Mina första dagar i Stockholm för sex år sedan började hos syster Nina när hon bodde alldelens i närheten av fridhemsplan där min arbetsplats nu befinner sig. Första kvällen promenerade jag Nina och mamma, som skjutsat mig hela vägen med mitt bohag ner till Stockhom, in till fridhemsplan och tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det och samtidigt skana att Nina inte bor kvar i de krokarna. Vi skulle ätit Indiskt till lunch varje dag! Haha! 

Nej nu tickar minutrarna iväg. Jag måste få några timmars sömn för att ladda betterierna inför ytterligare en arbetsdag med efterföljande afterwork eller "pub" som de helt enkelt kallar det för på jobbet. Kul, kul! Med både jobb å pub vill säga.
 
Är det så här det känns att se en mening och ett värde i det man jobbar med? Det hade jag aldrig kunnat tro eller förstå.. I like it!

I'm still in the game! Ja, med andra ord har jag gått vidare ytterligare ett steg i rekryteringen till jobbet. Jag vet nu att vi är hela tre personer kvar. Fatta?! Det känns jättekul. Jag har ju inte vågat tro att jag ska gå vidare. Hoppats har jag gjort, å förväntat mig det värsta, så att säga. Så jag blev positivt överraskad i måndags när jag äntligen vågade öppna det mejl jag fått från företaget tidigt den morgonen.

Lite nervig är jag över vetskapen om var jag befinner mig i rekryteringsprocessen. Det gläder mig oerhört att jag kommit så långt som jag gjort. Jag hoppas och håller tummarna för att det blir jag som kammar hem jobbet, men jag känner mig samtidigt ödmjuk nog att inte gråta floder om så inte blir fallet.

På något märkligt sätt känns det som att jag är med i en uttagning för typ idol, eller något annat program. Det gallras i flera steg. Knske inte i lika hård tappning, men ändå. De som i slutändan står där i finalen är så nära de kan komma att vinna. Säkerligen förtjänar alla storvinsten, men bara en kan få den. De som itne vinner är inte förlorare för det. De har vunnit mycket erkännande för deras bedrifter och vilka de är. Å de tär den tanken som ajg håller varmast om hjärtat just ni.

När allt kommer omkring har jag rönt stor framgång, personligt sett känns det som. Får jag inte jobbet har jag gjort en stor bedrift som kommit så långt i rekryteringen. Jag är bland de tre bästa som de ser det. Å med tanke på att detta är det första riktiga jobb i denna bransch jag sökt, så borde mina chanser att kamma hem ett jobb i ett liknande företag inte vara alltför dåliga.

Hur det hela än slutar så känner jag mig glad och stolt över mig själv. Jag har vågat hela vägen, jag har gjort allt jag kan, och det är allt som jag kan kräva av mig själv.

För att stilla mina nerver drog jag därför ett tarotkort igår som jag inte gjort på mycket länge. Jag frågade mig själv, "kommer jag att lyckas få jobbet", men insåg ganska snart med det kort jag drog, "Tillit",  att det inte var "jobbet" i frågan jag egentligen sökte eller behövde ett svar på. "Jobbet" i sig är egentligen ganska oväsentligt. Det är obetydligt om jag får just det här jobbet, även om jag faktiskt vill ha det. Av större betydelse är just det att jag vågat kasta mig ut i något nytt, utan några livlinor. Att jag vågat falla fritt och brutit mig lös från min annars så trygga och stilsamma tillvaro. Att ha tillräckligt med tillit till mig själv så att jag vågat ta steget fullt ut är den största bedriften. Vetskapen om det skänker mig en sorts frid. Jag kommer att lyckas. Jag har redan lyckats... Nu är det bara att fortsätta lita på den känslan... att fortsätta framåt! Så ska jag se att allt blir precis... Perfekt!

December är här. Julen är i antåg å idag har jag bakat lussebullar samtidigt som jag spelat julmusik på hög volym för att insupa den rätta julstämningen. Ooo, vilken julkänsla jag har i kroppen nu. Jag suckar å drömmer mig bort.
Ser framför mig ett ombonat rosa hus med gröna knutar som ser ut att kura ihop sig för att hålla värmen med ett tjockt duntäcke runt omkring sig. Snö med andra ord. När ytterdörren öppnas ångar värmen ut i den 30-gradiga kylan. Men där inne där gosar jag framför en varm pelletskamin. Gärna med en av alla vovvar som jag försiktigt masserar å pratar litet med. MMmm, härligt. Sinnebilden är lung å harmonisk. Men inte länge. Rätt vad det är dundrar en bil upp på uppfarten. Hundarna reagerar meddetssamma och blir helt till sig. Jag hör hur bildörrarna smäller igen å snart några iviriga dunsar på bron och ett ryck i dörren. In rusar, mest troligt mamma, med kassar i båda händer å uppmanar resten av de hemmastadda att springa ut å hämta resten i bilden. Hundarna skäller för högan sky å är sjövilda. Snart huttrar alla, å lite surmulna miner dyker säkerligen upp. Någongs filmtittande eller musiklyssnande blev avbrutet. Men allt som allt är det ändå okej. För det är lite blandningen av mys och kaos som gör julen hos Forsgren så speciell... För strax får någon den där åtrådda chokladen kastad i famnen, eller hittar några nyinköpte klementiner i fruktskålen. En annan kan sätta igång med sitt bullbak eller kokar sig en kopp kaffe och läser dagens skvallerblaska, eller lyssnar till melodikrysset. Å så är allt frid å fröjd. För stunden...

Ja, jag längtar hem just nu. Nedräkningen har börjat, mer ller mindre. Känns märkligt att det är så nära inpå. Å samtidigt börjar det där grubbleritet på årets julklappar. Undar vad jag ska hitta på för spännande att ge bort. Önskelistor tas härmed emot med glädje från alla familjemedlemmar! ;)

I övrigt känns det fortfarande som att jag befinner mig lite i limbo. Mitt emellan något som inte riktigt går att definera eller bestämma.

Jag väntar, hoppas, drömmer. Det vore så underbart om det slutade med att jobbet blir mitt. Jag vill tro att mina chanser är goda. Men någonstans känns det som att jag kanske inte sitter på trumf den här gången. Jag vet inte vilka mina konkurrenter är å det är nog lika bra det. Jag får nämligen kämpa som tusan för att hålla mitt självförtroende flytande. Jag känner mig less på att framstå som en bra kandidat för jobb, men i slutändan stå utan. Det är inte särskilt upplyftande. Hård konkurrens på arbetsmarknaden är ett faktum. Å jag blir arg å frustrerad inombords över hur många fler som mig det finns. De som också har långa krävande utbildningar i baggaget men inte ges tillfälle eller möjlighet att få tillämpa dem i ett jobb. För att försöka återgå till mig själv, så oroar jag mig över hur länge det kommer ta för en potentionell arbetsgivare att vilja satsa på just mig.

Att arbete som behovsanställd på timmar känns inte som något jag kommer att klara av att göra särskilt länge. Gå å oroa sig var dag över att jobb ska komma in. Att liksom ständigt gå på jour å vara beredd på att de kan ringa å vilja att jag kommer in på en timme. För när erbjudandena kommer vill eller kan man inte gärna tacka nej, för man vet ju aldrig när nästa jobb-tillfälle kommer.

Tacka vet jag studentlivet. Då kände man sig trygg. Å mer pengar i fickan hade man... Känns inte som att det borde vara så.  Men det är så mitt liv ser ut efter studierna. Är det ren tur att jag är ekonomiskt lagd å klarar av att balansera livet någorlunda ändå? Jag tror flera andra skulle ligga i skiten om de hade det som jag.. Verkligheten kom verkligen ikapp idag när en ung tjej knackade på dörren å sålde julartiklar för att samla ihop pengar till en klassresa. Jag hade så gärna bidragit, men nej, jag har faktiskt inte råd att lägga ner, låt säga 90 :- till förmån för en sådan sak. Eller någon annan god sak för den delen heller. För jag vet inte nsäta gång jag får pengar som trillar in på mitt konto. Så de jag har, måsta jag prioritera åt mig själv. Suck...

Nej, allt jag kan göra är att fortsätta hoppas att jobbet verkligen går till mig. Jag vill det så gärna. Samtidigt försöker jag göra mig beredd och finna mig i hur livet ser ut nu ifall denna förhoppning och önskan inte slår in. Allt för att skydda mig själv från att bryta ihop i gråt när jag får klart för mig att jobbet gått till någon annan. I risken eller chansen för detta att hända måste jag göra mitt bästa för att stärka mig själv. Lite affirmationer kan vara på sin plats. "Jag duger precis som jag är."

Just nu snurrar världen. Jag vet varken in eller ut, upp eller ner. I ena stunden känner jag mig översvämmad av allt nytt som händer. I andra stunden känns det om världen står still. Jag får inte riktigt grepp om situationen.

Hur som helst. Så gick intervjuen jag nämnde i det senaste inlägget bra. Det mynnade i jobb för mig. Tja inte i jobb i den bemärkelsen att jobbsökandet är över. Men det ger mig i alla fall lite större möjlihgeter för att trygga mig ekonomiskt. Förhoppningsvis. Lite sisådär är det, men ändå...

Har även haft fler ansökningar ute på vift. Ingen av dem har dock lett till någon större framgång, tyvärr. Men jag är i alla fall glad att jag gjort "jobbet" med ansökningar och fått vara på inte bara den nämnda intervjun utan ytterligare en ganska snart inpå den förra. Gick tyvärr inte vidare i rekryteringen då. Vid intervjun gavs intrycket att jag var överkvalificerad. Så även om jag inte gick vidare så boostade det mitt självförtroende lite..

Den största nyheten nu dock, är att jag nyligen skickat iväg en ansökan till ett jobb jag verkligen vill ha. Två dagar efter att jag skickat in ansökan hörde de av sig och ville genast att jag skulle komma på intervju. Var där i fredags, nervös som tusan. Men det måsta ha gått bra, för nu ska jag träffa dem igen i veckan som kommer. 

Det känns verkligen som att jag kan knipa det här jobbet. Det vore oerhört spännande att få det. Men samtidigt som jag befinner mig ett steg närmare så börjar tankarna snurra...

Är det verkligen det här jag vill? Kommer jag verkligen att klara det? Jag börjar tveka på min egen kompetens. Jag skräms upp av allt intensiva arbete som kommer krävas av mig. Jag blir rädd att jag ska förirra mig, förlora balansen i livet och misslyckas totalt. En stor klump i magen infinner sig. Nästan så att jag börjar fundera på att skola om mig till något mer lättsamt. Där de här kraven jag ställer på mig själv och de som kommer att ställas på mig inte är lika höga. Där jag kan slappna av lite mer... Jag börjar tänka att ett jobb i kassa på Ica kanske inte är så dumt ändå. Men samtidigt så... Det är just inledningsfasen som känns läskig. Det skulle vara svårt och läskigt  att lära mig vad ett jobb i kassan på Ica kräver och innebär. Men efter några dagar, eller kanske några veckor lär jag vara ganska varm i kläderna och tristressen lär infinna sig. Jag gillar ju ändå utmaningar och omväxling. Så att jag över huvud taget börjar tänka i dessa banor känns lite fånigt. Det jobb som jag sökt för att jag vill ha det lär också föregås med en inlärningsfas där jag stegvis lär mig mer. Och där kommer jag ständigt ställas inför nya saker, nya utmaningar. Det känns överväldigande. Men jag förväntas ju inte kunna allt på en gång heller...

När det kommer till kritan och det kanske visar sig att det är mig de vill ha, kommer jag inte att tacka nej. En sådan möjlihget som jobbet innebär skulle, om jag tackar nej, utgöra ett beslut från min sida där jag väljer att gå åt ett annat håll i livet. Nej, jag är beredd att ge det hela en chans. Förhoppningsvis är jag rätt ute när jag sökt jobbet.

När jag ställer in tanken på att "jag får det här jobbet" börjar så klart en massa andra besvärliga tankar. Vad är jag värd? Det är knepigt att veta vilket löneläge jag har som nyutexaminerad utan erfarenhet inom just den branchen. "Kolla lönestatistik" säger den ena å den andra. Ja, men då vore det bra om det här jobbet och vad det kräver har en tjänstebeteckning som är tillräckligt vanlig så den finns i statistiken. Det gör den inte... Eller visst finns projektledare som är den del i tjänstebeteckningen på annnonsen med i statistiken. Men det är diffust vad för typ av projektledare det syftas på. Inom vilken branch. Å än så vet jag väldigt lite detaljer kring tjänsten. Det jag vet är att oregelbundna arbetstider väntar. Det är inget 9-5:jobb så att säga. Ja, en del dagar är det säkert så. Men andra kommer jag kanske behöva jobba från 7-22, det kan jag inte så noga veta. Hur vägs sådant in i ett löne- och/eller antsällningasavtal? Sen är det det här med förmåner. Det nämndes något om telefon i förbifarten under intervjun. Hur väger jag in det i vad jag vill ha för lön? Jag vet alldelens för lite i vad man ska tänka, elelr snarare hur man ska tänka i en löneförhandling. Å om jag söker svar så är det t.ex. det jag tagit upp här som man ska väga in. Men det står aldrig råd om på vilket sätt eller hur det ska vägas in i vad man vill ha för lön. Det här gör mig oerhört frustrerad. Handfasta råd mottages tacksamt!

Jag har haft några händelsrika och fartfyllda dagar. I fredags var det nämligen dags för min masterpromotion. Jag hade inga höga förväntingar på det hela eftersom det vqrit lite strul i samband med den. Det jag såg mest fram emot var att ha några av mina närmaste och mest kära runt omkring mig. Och det hade jag, både fysiskt på plats och i tanken fanns folk med mig. Det värmde. Sen det där med att gå upp på scenen å ta emot ett diplom, det var mindre viktigt.

Jag kände till stor del att jag ju egentligen var klar med universitetet redan i juni när uppsatsen var klar. Men jag har samtidigt saknat känslan av ett ordentligt avslut som jag upplevde i samband med att jag tog studenten. Kankse var det nu som jag äntligen fick det där avslutet. Kankse var passageriten med cermonin det jag behövde för att känna mig klar? Det är möjligt... Men ännu hellre tror jag att det hände i mitt undermedvetna..

För i natt dörmde jag en speciell dröm jag aldrig tidigare drömt. Den var obehaglig till en början. Jag drömde nämligen om tandlossning. Det började med en tand i överkäken som helt plötsligt ramlade av. Förskräckt gick jag till tandläkaren. Vid närmare undersökning så kunde hon utan svårigheter plocka bort tand efter tand i mina främsta tänder i överkäken. Jag var skräckslagen, men samtidigt lugn. För nya tänder går ju att fixa i dag tänkte jag. Men visst sörjde jag mina gamla tänder.. å jag kunde heller inte låta bli att tänka på vad hela kalaset med nya tänder skulle kosta. Efter lite närmare undersökning berättar tandläkaren för mig (som för övrigt var en ung blond kvinna) att jag tydligen har underutvecklade tänder. Att mina tänder ramlade av hade att göra med att mian riktiga tänder fanns gömda inunder. Jag tyckte att det var knasigt eftersom jag ju vet att jag tappat mina mjölktänder. Men för tandläkaren var det inget nytt. Hon verkade snarare van vid att detta kunde ske. Vad som skulle hända nu var helt enkelt att mina tänder nu skulle kunna utvecklas fullt ut och växa helt normalt. Det enda fruxet var att de skulle vara mörka till färgen. Det kunde behandlas så att de blev något ljusare, men hon tyckte inte att det var viktigt. Inte viktigt? Tacka vet jag tandblekning täntke jag, men sa inget. Nånstans där slutade drömmen.

Efter lite googlande har jag kommit fram till en analys av det hela. Drömmar som handlar om att tappa tänder brukar ofta signalera att det är en stor förändring på gång i livet, att man träder in i något nytt. Symboliken stammar möjligen från det att man tappade sina mjölktänder när man var liten, också det en tid för stora förändringar då man öppnar upp sig för nya horisonter i livet.

Faktum är att jag så sent som just innan läggdags igår gjorde en sak som utgör ett konkret steg i riktning mot den förändring jag genomgår i livet just nu. Att jag söker jobb är ingen nyhet. Men igår så skickade jag iväg en speciell ansökan till ett ett speciellt jobb. Att ha gjort det, känns nog lite extra inom mig. Det känns verkligen som att jag är på väg att träda in i en ny spännande och kanske lite skrämmande värld. För den ansökan jag skickade igår har jag velat fram och tillbaka med. Å varför jag velet, ligger väl i en rädsla för vad som möjligen väntar. Men det finns ingen anledning att hålla tillbaka allt längre. För som min jobbcoach säger "vad förlorar du på att göra det?" Det är den där sviktande självsäkerheten som spökar.. Men nu är det bara att fortsätta framåt. Det som händer det händer...

Och nu är jag mindre orolig. Bara spänd av förväntan!

---

P.S. Fick just ett samtal och har nu min första jobbintervju att se fram emot! D.S.

Okej... Klockan är tre (typ) och jag kan härmed konstatera att ännu en dag har gått utan att jag har fått fingrarna ur.. Ja, ni vet vad jag menar?

På sätt å vis är det så.. Men samtidigt har jag faktiskt suttit nersjunken i tankar och suttit och klickat mig vidare mellan otaliga sidor på nätet för att hitta lite inspiration. Men utan något större resultat. Det är frustrerande.

Vad jag är ute efter är att hitta något spännande ämne eller område som intresserar mig och där jag kan skriva engagerande, upplysande och tankeväckande i det specifika ämnet. Samhällsrelaterat och aktuellt på ett eller annat sätt. Gärna politiskt intressant också.. Ävne om jag gänra sätter det där med politiskt lite i parentes för att inte förirra er i vad jag är ute efter... Vad handlar allt detta om nu då? Jo, det handlar om att sätta igång min tankeverksamhet och inte låta elden brinna ut. Smida medans glöden är varm så att säga. För att tala klarspråk har jag tänkt ge mig i kast med en intressant uppgift som är arbetsrelaterad. Arbetssökarrelaterad då.. suck. Fast jag ser det mer som en kul grej, för mig själv. Men denna uppgift måste vara klar redan på fredag?!

Någon som har några idéer på vad jag kan skriva om? Något ni reagerat på på sistone som helt plötsligt alla gör, eller inte gör, nya insikter om er själva och era liv? Något som plötsligt fått er att ställa frågan "varför gör jag/vi/de såhär?

Jag har några grundtankar men har svårt att få ordning på mina tankar kring vad det egntligen är jag vill skriva och få sagt.

Ett ämne som engagerar mig är t.ex. den allt mer debatterade och även nu politiskt uppbubblade frågan om de så kallade "kamphundarna". Hur kommer det sig att dessa hundar har lyfts till en politisk fråga och hur ser debatten ut? Hur resonerar folk och vad lyser igenom i deras åsikter och argument?

Ett annat ämne relaterar till hormonella preventivmedel och kvinnors kroppar och den skepsis som väckts mot dessa hos många unga kvinnor. I samtal med kvinnor finns ett växande ifrågasättande gentemot användandet i samband med en reflektion och ett tillbakablickande på den preventivmedelsrådgivning de mött och möter.

Ett tredje ämne kom till mig i samband med denna månad, oktober. Rosa bandet är allt jag behöver säga för att folk ska förstå att jag syftar på den återkommande kampanjen i syfte att bekämpa bröstcancer. Inom rmaen för detta går mina tankar åt spridda håll. Dels hur det kommer sig att denna kampanj blivit så framgångsrik i jämförelse med många andra liknande kampanjer. Något som intresserar mig är dessutom det dominerande fokus på kvinnor som förekommer i kampanjen sett i relation till den kunskapsspridning och opinionsbildning i viktiga frågor de strävar efter. Jag vill sprida ljus över de implikationer bröstcancer som kvinno-sjukdom kan ha där män, som också drabbas blir och är marginaliserade. Vad som dessutom är intressant är bandet i sig (och nu också rosa varor m.m.) och dess symboliska implikationer samt vad det menas och betyder att faktiskt visa sitt stöd. Det tycks för mig att allt fler visuella manifestationer blir allt vanligare, där folk visar sitt stöd och engagemang. Vi befinenr oss i ett klimat där vi ständigt har möjlighet men där det också ständigt ställs krav på ställningstagande som har visuella inslag. T.e.x genom de band jag väljer att bära, eller vilka matvaruprodukter jag lägger i min varukorg i mataffären. 

Feedback?