Ingen förändring sedan gårdagen. Å jag känner redan hur det här med arbetslöshet gnager på mig. Äter upp mig mer och mer för varje sysslolös timme som går. Å med det naggas det på handlingskraften. Det är lustigt hur snabbt det kan gå tills att känna sig som en utpumpad slusk vars nuvarande liv å leverne känns meningslöst. Att det kan vara så jobbigt att ingenting ha att göra?

Ja, det där var nog en underdrift. Det är inte så att jag inte gör nånting. Jag sitter å söker, letar, klurar, å allt som hör till jobbsökande. Vad det mer handlar om är att det känns som att jag inte kan, borde eller får göra något annat. För i ärlighetens namn finns det inte råd till det.

Tid är pengar, å för varje arbetsös timma känner jag hur mina surt förvärvade och sparade pengar äts upp. Ja, utan att jag lämnar den plats jag sitter på. För det kostar ju som bekant att leva. Jag känner att jag inte har rätt till att unna mig något av livets goda. Jag har funderat ett tag på att fräscha upp håret. Gå till frissan å sedan kanske t.om. färga håret här hemma. Jag längtar efter att gå å se en film på bio som jag väntat på i flera år. Jag saknar att bege mig till gymmet. Jag unnar mig inget. Lite knasigt, med tanke på att det sistnämnda t.e.x inte kostar mig faktiska pengar, eftersom medlemskapet på gymmet jag går till är betalt via jobbet. Men det kostar mig tid. Tid som bör läggas på jobbsökande å tillhörande aktiviteter. suck..

Å det där med jobbsökande sätter griller i mitt huvud. Jag har lyckats luska ut flera företag som jobbar med sådant jag i alla fall under min utbildning fick berättat för mig åtskilliga gånger att antropologer är väl lämpade för att jobba med. Problemet är bara hur jag ska lyckas nå fram till dem och få dem att vilja anställa mig. För inte helt oväntat vill coh ställer flera företag som krav att man ska ha flera års arbetslivserfarenhet inom det ena å det adnra. Varje gång jag stöter på sånt blir jag allt mer arg! Det utestänger sådana som mig utan helt befogad anledning. För var tänker de sig att en person ska börja för att få den erfarenheten? Nej, enligt min mening, vet de nog helt enkelt inte riktigt vad de söker.

Det blir då upp till mig att kunna marknadsföra mig själv på ett sådant sätt att de ser att jag kan göra nytta inom det givna företaget. Å det är det som är så svårt å dessutom tidskrävande tycker jag. Jag har suttit å läst på flera bloggar å sajter idag som sysslar med jobbcoaching och stärkande av det personliga varumärket lite grann. Mycket tar jag till mig och försöker att arbeta utifrån. Men samtidigt blir jag förvillad. För å ena sidan lyfts det fram att ens cv, personliga brev eller vad annat man vill kalla dessa är oerhört viktiga, för att å andra sidan påpeka att många lägger alldelens för mycket tid på dessa, när krutet egentligen borde falla på t.e.x nätverkande.

Ja, jag vet inte.. känner mig så less..

å inget svar på mina utckickade mejl än...

Igår jobbade jag min sista dag. Eller tja, det är/var säkert inte min sista dag egentligen, men fr.om. nu, idag, har jag ingen anteckning i almanackan som helt garanterat är en jobbdag. Jag vet inte nsäta dag jag jobbar helt enkelt. Idag är alltså... min första dag, då jag kan och faktiskt känner mig som en arbetslös. Det är inte en angenäm känsla...

Det knyter sig i magen på mig. Det är lite så där som att jag mår halvt lite illa. Jag sover dåligt. Å inte blir det bättre av att de förbaskade grannarna (FORTFARANDE) renoverar och sätter igång med buller å bång varje morgon. Det gör det heller inte lättare att få ro att sätta sig framför datorn å försöka lista ut var, hur och när jag kan hitta, söka och få ett jobb.

Jag har varit på arbetsförmedlingen vid två tillfällen så här långt. Båda gångerna har det känts väldigt positivt. Tills jag kommit hem och insettt att jag faktiskt inte vet något om hur jag ska göra för att gå vidare eller ta mig vidare. Första gången fick jag ju veta att jag befann mig lite mellan två stolar. För gammal för att räknas som ungdom, fortfarande för ung för att räknas som vuxen. Men NU, är jag vuxen enligt deras system. Det känns ju bra att veta, att jag nu kan omfattas av deras system och att åtgärder för att hjälpa mig eller lotsa mig mot jobb kan vidtas.

Andra mötet, trodde jag att jag skulle få kalrhet i allt. Det var ett motiverande och trevligt besök, men jag står ås tampar på samma ställe fortfarande. Jag trodde att vi vid det här laget skulle upprättat en handlingsplan för mig, gett mig tillräcklig info för att veta hur jag ska få en jobbcoach, samt få se vilka möjligheter till praktikplatser det finns och som kan passa mig. Men icke..

Nu har jag i alla fall skickat iväg ett mejl med alla dessa funderingar å hoppas på svar.

Under tiden så har jag faktiskt så sent som i förrgår skickat iväg en intresseanmälan till ett jobb där de faktiskt söker en antropolog. Jag hoppas att de hör av sig därifrån. Därav min mage som känns orolig. För när jag skickar iväg intressanmälningar eller ansökningar känns det lite som att gå med i ett lotteri. Fast omvänt. I stället för att ha köpt en lott, har jag lämnat ifrån mig en lott. Sedan hoppas jag på att just min lott ska dras ur någon märklig hög där alla andra som också vill vara med i lottdragningen finns med. Chansen för jobb känns därmed liten. Men den finns där. Å vem vet, plötsligt händer det? Jag håller tummarna!