Åhh!!!
Jag fick ett ordentligt uppvak idag. Bokstavligen! Det är dags att vakna nu. Det är dags, tiden är inne. Nu måste jag sätta igång. Men jag vill inte å kan inte. Det känns som en omöjlig uppgift. Alla tvivel å alla problem, alla hinder som jag vet ligger framför mig, jag vill inte möta dem. De känns som avlägsna monster som avsiktligt grävt stora gropar som jag kommer att ramla ner i utan möjlighet att ta mig upp ur. Hur ska jag egentligen gå tillväga? Jag vet inte hur man gör..
Alla frågor, å rädslan för vad som ligger framför mig, gör mig frustrerad. Jag gör alltid så här. Jag tror att om jag inte gör det, om jag inte tar tag i det, så kommer det att försvinna. Men det gör inte det. Det kommer bara pressas ihop mer å mer när jag skjuter det framför mig, å till slut kommer jag märka att det inte går längre, å då kommer det redan att vara försent. För nu handlar det inte om ett litet gymnasiearbete. Det handlar om mig, vad jag väljer att satsa på, å vad jag väljer att det ska bli.
Friheten i att få göra som man vill kan verka tilltalande. Men den lägger sådan press. När du äntligen får å ska göra ditt, det du önskar å ska bygga dig en karriär på (förhoppningsvis).. när det är vad du har framför dig, nej är mitt i, då blir prestationsångesten enorm. Man vill bara krypa ihop som en liten igelkott å hoppas att man inte syns. Det är skrämmande. Skrämmande, för att det är en del av mig själv, mina egna åsikter, funderingar och argument som ska lyftas fram å sedan bedömas. Om jag inte klarar testet, är jag dum då? Har jag inget intellekt? Nej, så klart inte! Men, det känns som om man står inför en avgöradne dom.
Jag börjar tveka på min egen förmåga. Risken att jag ger upp tron på mig själv är stor. Det är en stor utmaning att ge sig i kast med. Jag känner mig ensam. För jag är ensam i vad jag gör. Jag önskar ju att det fanns en till som gjode precis det jag gör, eller redan gjort det, så jag redan visste misstagen å hade klart för mig hur det i slutändan kommer att se ut. Men ajg ahr inget facit. Det är som med resten av livet.
Ja, resten av livet. En enda stor utmaning. Å då är jag faktiskt inte ensam. Det här är bara en annan sorts utmaning. Å det gäller att inte ge upp tron på sig själv. För om inte ens jag tror på det jag gör, varför ska jag då förvänta mig att någon annan ska göra det? På något sätt kommer jag att finna ett sätt att ta mig igenom detta. Jag vet, eller kan ana, vilken känsla som förmodligen också kommer att infinna sig när jag är klar.
Jag blir lite känslosam här där jag sitter. Mycket beror på frustration, å stress. Men även en känsla av lugn å glädje, hopp å lust. Det finns så många möjligheter i livet. Å jag har valt en väg att gå. Alla ställs vi inför olika utmaningar å detta är en av de stora för mig. Jag önskar, hoppas å tror att jag kommer ta mig igenom å känna mig riktigt nöjd å glad å stolt över det jag gjort. Var jag ska finna styrkan är olkart, men den bör gå att lokalisera inom sig själv. Bara jag letar. Den kommer inte av sig själv, det gör inget i livet. Vi måste jobba å sträva å ha en bild av det vi vill uppnå å känna. Å jag har länge haft å känt styrka å stöd från många jag älskar här i livet.
Men jag måste säga, att det finns en som jag, av någon anledning, som jag inte riktigt kan förstå får mig att känna mig extra stolt, å får mig att vilja jobba på, å uppnå det jag vill. Jag tänker inte nämna honom. Jag behöver inte det, får jag vet att han ser mig, å hör mig ändå. Mitt hjärta säger mig det å då väljer jag ockå att tro på det. Jag gav mig själv å honom ett löfte minns jag, å det är det jag nu ska förverkliga. Jag kommer att lyckas med det. Det kommer jag att göra. Å faktiskt, hur kunde tidpunkten vara annat än bra för när allt ska vara klart?
Tiden är knapp. Dags att börja jobba...
Alla frågor, å rädslan för vad som ligger framför mig, gör mig frustrerad. Jag gör alltid så här. Jag tror att om jag inte gör det, om jag inte tar tag i det, så kommer det att försvinna. Men det gör inte det. Det kommer bara pressas ihop mer å mer när jag skjuter det framför mig, å till slut kommer jag märka att det inte går längre, å då kommer det redan att vara försent. För nu handlar det inte om ett litet gymnasiearbete. Det handlar om mig, vad jag väljer att satsa på, å vad jag väljer att det ska bli.
Friheten i att få göra som man vill kan verka tilltalande. Men den lägger sådan press. När du äntligen får å ska göra ditt, det du önskar å ska bygga dig en karriär på (förhoppningsvis).. när det är vad du har framför dig, nej är mitt i, då blir prestationsångesten enorm. Man vill bara krypa ihop som en liten igelkott å hoppas att man inte syns. Det är skrämmande. Skrämmande, för att det är en del av mig själv, mina egna åsikter, funderingar och argument som ska lyftas fram å sedan bedömas. Om jag inte klarar testet, är jag dum då? Har jag inget intellekt? Nej, så klart inte! Men, det känns som om man står inför en avgöradne dom.
Jag börjar tveka på min egen förmåga. Risken att jag ger upp tron på mig själv är stor. Det är en stor utmaning att ge sig i kast med. Jag känner mig ensam. För jag är ensam i vad jag gör. Jag önskar ju att det fanns en till som gjode precis det jag gör, eller redan gjort det, så jag redan visste misstagen å hade klart för mig hur det i slutändan kommer att se ut. Men ajg ahr inget facit. Det är som med resten av livet.
Ja, resten av livet. En enda stor utmaning. Å då är jag faktiskt inte ensam. Det här är bara en annan sorts utmaning. Å det gäller att inte ge upp tron på sig själv. För om inte ens jag tror på det jag gör, varför ska jag då förvänta mig att någon annan ska göra det? På något sätt kommer jag att finna ett sätt att ta mig igenom detta. Jag vet, eller kan ana, vilken känsla som förmodligen också kommer att infinna sig när jag är klar.
Jag blir lite känslosam här där jag sitter. Mycket beror på frustration, å stress. Men även en känsla av lugn å glädje, hopp å lust. Det finns så många möjligheter i livet. Å jag har valt en väg att gå. Alla ställs vi inför olika utmaningar å detta är en av de stora för mig. Jag önskar, hoppas å tror att jag kommer ta mig igenom å känna mig riktigt nöjd å glad å stolt över det jag gjort. Var jag ska finna styrkan är olkart, men den bör gå att lokalisera inom sig själv. Bara jag letar. Den kommer inte av sig själv, det gör inget i livet. Vi måste jobba å sträva å ha en bild av det vi vill uppnå å känna. Å jag har länge haft å känt styrka å stöd från många jag älskar här i livet.
Men jag måste säga, att det finns en som jag, av någon anledning, som jag inte riktigt kan förstå får mig att känna mig extra stolt, å får mig att vilja jobba på, å uppnå det jag vill. Jag tänker inte nämna honom. Jag behöver inte det, får jag vet att han ser mig, å hör mig ändå. Mitt hjärta säger mig det å då väljer jag ockå att tro på det. Jag gav mig själv å honom ett löfte minns jag, å det är det jag nu ska förverkliga. Jag kommer att lyckas med det. Det kommer jag att göra. Å faktiskt, hur kunde tidpunkten vara annat än bra för när allt ska vara klart?
Tiden är knapp. Dags att börja jobba...
Efter
Som vanligt märker jag att jag ligger efter. Efter i dagens utveckling å det moderna samhället som bara ökar å ökar hastigheten. Trodde detta med blogg, inte var så spritt å stort som det faktiskt verkar. Alla tycks ha en. Så varför inte jag också?
Har funderat ett tag, men tyckte att det kändes lite... tja, jobbigt. Jag är blir bara offer eller föremål för ännu en inne-grej, som alla andra gör. Jag blir ännu en i mängden. Men vänta nu, är jag inte redan det då? Som en blivande kulturvetare och humanist borde jag egentligen skratta åt alla försök att gå emot strömmen, eller inte falla in i den. Alla är vi delar av det stora hela. Vi påverkar och påverkas mer än vi tror och vill inse. Så varför inte bara släppa taget och låta livet ha sin gång? Le å vara glad..
För det här är ändå kul! Jag älskar att skriva! Även om jag vet med mig att min skrivstil inte är den bästa och följer den svenska grammatiken det närmaste. Det är också, eller delvis därför jag väljer att skriva här, i stället för den blogg som universitetet erbjuder. Det räcker väl att jag försöker hävda mina knappa akademiska kunskaper och mitt sätt att formulera mig på diverse tentor. Ska jag lägga ut mig frivillgt på en plats där vi studenter också kommer att mäta oss än mer med varandra och kritiskt granska varandras åsikter som speglas så mycket av det vi redan studerar? visserligen kan man lära sig mycket av och om varadnra, men... nej, jag behöver lite andrum. Jag behöver avstånd från det där. Få lite kontakt med resten av världen. Det är ju också där och dit jag är på väg i och med mina studier. Så om jag nu först hävdade att jag ville komma ifrån lite, bryta lite, så kankse jag ljög för mig själv. Det här är i allra högsta grad förknippat med mina studier, utan tvekan. Å det är också det som de närmaste inläggen faktiskt kommer att handla om.. för... det är en stor del av mitt liv nu, studierna.. men inte den enda..
Det är förresten på det sättet jag ofta ger utlopp för mina tankar å funderingar. Hellre skriver än pratar jag. Så, nu sitter jag här... redo att visa upp och dela med mig av mig själv ännu mer till världen än jag redan gör. Kommer bli roligt. Å på sätt å vis, så har jag ju redan börjat.. så.. läs å , ehm, tja njutning är det nog inte, men det lär märkas att jag har mycket i tankarna. å det kan vara rätt intressanta funderingar, som förhoppningsvis kan öppna upp för lite andra perspektiv på livet å allt som där hör till.
tjingeling!
Har funderat ett tag, men tyckte att det kändes lite... tja, jobbigt. Jag är blir bara offer eller föremål för ännu en inne-grej, som alla andra gör. Jag blir ännu en i mängden. Men vänta nu, är jag inte redan det då? Som en blivande kulturvetare och humanist borde jag egentligen skratta åt alla försök att gå emot strömmen, eller inte falla in i den. Alla är vi delar av det stora hela. Vi påverkar och påverkas mer än vi tror och vill inse. Så varför inte bara släppa taget och låta livet ha sin gång? Le å vara glad..
För det här är ändå kul! Jag älskar att skriva! Även om jag vet med mig att min skrivstil inte är den bästa och följer den svenska grammatiken det närmaste. Det är också, eller delvis därför jag väljer att skriva här, i stället för den blogg som universitetet erbjuder. Det räcker väl att jag försöker hävda mina knappa akademiska kunskaper och mitt sätt att formulera mig på diverse tentor. Ska jag lägga ut mig frivillgt på en plats där vi studenter också kommer att mäta oss än mer med varandra och kritiskt granska varandras åsikter som speglas så mycket av det vi redan studerar? visserligen kan man lära sig mycket av och om varadnra, men... nej, jag behöver lite andrum. Jag behöver avstånd från det där. Få lite kontakt med resten av världen. Det är ju också där och dit jag är på väg i och med mina studier. Så om jag nu först hävdade att jag ville komma ifrån lite, bryta lite, så kankse jag ljög för mig själv. Det här är i allra högsta grad förknippat med mina studier, utan tvekan. Å det är också det som de närmaste inläggen faktiskt kommer att handla om.. för... det är en stor del av mitt liv nu, studierna.. men inte den enda..
Det är förresten på det sättet jag ofta ger utlopp för mina tankar å funderingar. Hellre skriver än pratar jag. Så, nu sitter jag här... redo att visa upp och dela med mig av mig själv ännu mer till världen än jag redan gör. Kommer bli roligt. Å på sätt å vis, så har jag ju redan börjat.. så.. läs å , ehm, tja njutning är det nog inte, men det lär märkas att jag har mycket i tankarna. å det kan vara rätt intressanta funderingar, som förhoppningsvis kan öppna upp för lite andra perspektiv på livet å allt som där hör till.
tjingeling!