Efter lugnet kommer stormen. Eller? Man tror att man har kommit någonstans, men helt plötsligt, så.. paniken griper tag i en. Det brister både här å där, måste utvecklas, omstruktureras å... tja. även fast man har kommit en bit på väg, så känns det i princip som att börja om från början.

Det är som att bestiga berg i tät dimma. du tror att du har kommit en bra bit på vägen. men när dimman börjar skingras upptäcker du hur mycket du egentligen har kvar. suck. du vill bara lägga dig ner å dö. du hade hoppats att det snart skulle vara över. men den långa färden har bara börjat. och det är ju inte som att man får mer energi av att klättra uppför ständigt. det ända du ser, det enda du tänker på är hur mycket du har kvar, och hur tugnt det är. men kanske kommer det någon avsats då du får möjlighet att pusta ut? å efter det så har du kanske fått upp någon sorts kondis, så att resten av biten blir lättare, eller åtminstone känns lättare. då får du också möjlighet att fokusera på allt anant också. upptäcka den gripande vackra utsikten och allt det andra som här berget till. du kommer att upptäcka allt det goda som det för med sig. du kommer till ett stadium där du hittar tillbaka till varför du gav dig in i det hela. det är drömmen, och känslan som lockar. känslan av att äntligen lyckas med det du drömt om. Snart, kommer du ha fixat det.d u kommer att ha klarat det du tog dig för att göra och vad kan mäta sig med det?

jag hoppas verkligen att mitt eget pepp-talk kan ha ett uns av sanning i sig. för jag vill gärna se det positiva i allt slit. jag vill tro, och hopaps att det kommer ett tillfälle då ngåon sorts tillfredsställelse kan infinna sig. ett tillfälle där allt känns på god väg, och då jag vet att, även om stigen uppför är kantad av hinder så fortsätter den, och slutar på toppen av berget. och det är dit jag ska.

jag skulle ha svårt att hantera en situation, då jag inte kan ta mig vidare och nå dit jag vill. då skulle hela resan ha varit förgäves. eller? man kan tro det. men nog har man säkert lärt sig mycket på vägen ändå. ibland, eller rätt ofta går det inte som man vill. så egentligens kan och ska man kanske inte se det som misslyckanden, även om det uppsatta målet inte nås. för alltid för det med sig något. något att reflektera över, begrunda och ta till sig. något som utvecklar dig som människa. det är också du själv som väljer hur du ska hantera det. du kan välja att se det som ett misslyckande, något att ångra, ett slöseri med tid. men det gör dig knappast gladare eller klokare eller mer uppfylld som människa. vi har alltid en möjlighet att förhålla oss till något på olika sätt.

även om jag inte har "misslyckats" än, eller ens har en tanke på det, så försöker jag att ha en positiv och öppen inställning till hur det kan bli i slutändan. det förbereder mig sjävl på eventuella missöden längs vägen. ajg känner mig mer förberedd inför vad som kan komma att hända. visst, skulle jag bli oerhört besviken, och ledsen och uppleva känslor av "misslyckande". men det är nog en ganksa normal reaktion. men det gäller att inte gräva ner sig i det, utan se saken i andra ögon och med andra perspektiv. för inget är rent svart eller vitt. vi barar tror att världen är beskaffad så.

så mycket som vi människor förhåller oss till och sluter oss till, är rena illusioner. illusioner om hur verkligheten, sanningar och världen är beskaffad. Vi är så övertygade om att det är värdsliga sanningar, att det är svart eller vitt , att vi också får svårt att se eller ens tänka oss in i andra banor. så att det inte finns något svart eller vitt, borde vara och uppfattas som en lättnad. det ger möjligheter till andra perspektiv och infallsvinklar. det ger hopp om att vi alltid kan och förmodligen redan nu gör något betydelsefullt för oss själva, någon eller till och med flera andra. Man ska inte underskatta människan och våra oerhörda möjligheter att anpassa oss och förhålla oss till livet. det finns inte ett sätt att leva. möjligheterna är oändliga. därför så tjänar det bara gott att låta "misslyckanden" vara en del av ditt livs lärande. se det i sin helhet, eller som en del av något större, och försök eller be om råd, för att bryta den illusion av det misslyckande du har gjort, och se det som något konstruktivt. se det som något som öppnar upp för andra möjligheter och inte avskärmar dina möjligheter eller din prestationsförmåga. låt inte din illusion bryta ner dig själv, bara för att illusionen säger dig att du har misslyckat. du har uppnått något helt annat. vad det är? jaa... det är ditt nya projekt och din nya väg att utforska förmodligen..

lycka till!
till både mig själv och alla andra, i livets hårda och oändliga skola! :)

Mmm... nu är det bara några få timmar kvar. Kvar tills mina tio sidor text på uppsatsen ska vara klara och inlämnade till handledaren. Jag måste säga att jag är ovanligt lugn. man skulle kunna tro att jag vid denna tidpunkt på dygnet skulle vara sönderstressad och helt vansinnig över det värdelösa jag har lyckats knåpa ihop. Å visst, det är inget revoulutionerande, och långt ifrån en fungerande text. men är det då verkligen meningen? jag hoppas att jag har förstått det rätt.. nämligen att hela grejen är för min handledare att få lite mer insikt i hur jag planerat att utföra detta arbete.

Jag takcar faktiskt att upplägget med uppsatsen är som det är, nämligen att vi kontinuerligt ska visa upp och få lite feddback på det vi gör. det hjälper mig att hålla igång. Om det inte skulle ha varit så, skulle jag nog fortfarande sitta och fundera på vad jag skulle skriva om. Obehaglig tanke, nu när jag verkligen börjar komma någonstans.

Fick en sån lustigt härlig känsla lite tidigare nu på eftermiddagen/kvällen. Mitt i mitt skrivande infann sig ett välbehag som jag inte är van vid, när jag sitter och gör något som jag vet någon ska läsa och granska kritiskt. jag börjar tycka att det är roligt nu. Spännande! spännande att pussla ihop olika tankar, ideér och teorier. Pröva dem tillsammans och eventuellt upptäcka något som resulterar med någon finurlig slutsats. Visst, är det lite knepigt ändå. men jag är ändå på god väg. och ettt visst lugn finns ändå, inför den kommande skrivperioden.

men smatidigt spökar mitt tålamod och mitt humör. Idag har varit en bra dag. men vem vet hur det ser ut redan i morgon när jag sitter med texten framför mig. för det går alltid att förbättra en text. den är långt ifrån färdig som sagt.

Så än ska jag nog sitta ett tag och låta mina kreativa tankar strömma lite. Det är lustigt att det oftwa är på kvällen som sådan kreativitet uppstår. vad beror det på tro? slappnar man av mer? kroppen å knoppen börjar varva ner efter dagen. man behöver inte fokusera på något särskilt.. man kan bara vara.  tja.. kankse det kanske. nåja.. sen så, om jag känner mig själv tillräckligt, så lär jag ju ändå inte somna förrän om sisådär två-tre timmar. Sömnproblem? njao.. jo, jag har nog det. Så pressen å stressen och lite annat i omlopp gör nog sitt på kroppen och knoppen. Men än är jag inte nedbryten av sömnbristen. konstigt nog.. fick dock ett smärre utbrott när jag vaknade fem i morse. vad är det som gör det så svårt att sova? det är inte något jag tidigare haft problem med. nåja.. inte så mycket att göra åt.

får väl jobba på nu då, medan flitets ljus fortfarande brinner.. natti

Veckan har gått fort. precis som förra inlägget har tiden tickat på. Å det i alldelens för snabb takt. jag har varit dagavild. Visste inte om det var onsdag eller torsdag idag. Men eftersom, har jag upptäckt.. torsdag. det betyder att jag har ytterligare fyra dagar på mig för att knåpa på mitt utkast, med idag inräknat.

Det känns att stressen börjar hopa sig. Berg å dalbanan är igång vad gäller humör och inställning. Ena stunden har jag en känsla av full kontroll och koll på allt, å i andra stunden råder det fullkomligt kaos. jag vet varken ut eller in. Det är ett evigt pyssel att få ihop allt till en sammanhängande helhet. elelr att ens veta vad som är relevant å bör vara en del i det hela, å vad som inte är det. Jag har i alla fall insett att det krävs viss diciplin å medvetenhet att lyckas framhöva de tunga å viktiga partierna, att lyfta fram dem på ett sätt som binder ihop allt, i stället för att det verkar som lösa trådar i ett evinnerligt trassel.

Det har dock varit en produktiv vecka. Jag har väl inte skrivit så mycket som jag borde. men jag får ofta en känsla av att jag måste skriva om allt om jag bara sätter mig å skriver. är nog bättre att läsa in mig, å låta det lägga sig på plats i skallen, så att jag kan se allt i en större helhet, där jag sedan fyller på med mer substansiell information, som är relevant i respektive sammanhang, när jag väl skriver.

Skallen börjar dock tröttna nu. Läsningen och de evinnerliga tankarna som kretsar kring uppsatsen har även smygit sig in vid det tillfälle då jag borde koppla bort det å slappna av, nämligen i sömnen. Ja, jag kan vakna om natten med färska ideér å tankar på hur vissa rubriker ska benämnas. när får jag vila? det komemr en tid, hoppas jag..

strax dags för hemfärd, å det ska bli riktigt underbart. skönt att få komma hem, se lite snö å inse att det faktiskt är vinter å jul snart. men tungt, att behöva sitta å knåpa ihop allt under både prestationsångest å julstressen.

En längtan ligger dock å väntar. jag är nyfiken på hur det i slutändan komemr se ut, å hur det kommer att arta sig. Kommer jag att lyckas med det jag vill, å kommer jag kanske en gång för alla känna mig nöjd å klar med något jag utför inom universitetets väggar? jag antar att det egentligen är helt upp till mig själv. å som jag jobbar nu, så finns det nog möjlighet till det. hoppas, hoppas! så länge den lilla flitiga myran är dicsiplinerad å motiverad ska det nog gå bra.

ja gär förvånad över min förmåga att nästan automatiskt utan att tänka på det går in i skriv- å bearbetningsprocessen av det jag läst varje dag.  Utan att tänka letar jag upp nåt på internet, kolalr igenom nån bok om lite mer kött på benen, eller skriver ihop små sammanfattningar om vad respektive del i uppsatsen ska betså av... det gör mig positivt överraskad på mi själv. en härlig känsla.

det är lustigt att man i en tid där pressen är stor å livet känns trögt å jobbigt, så finner man ofta de största glädjeämnena eller perioderna i livet. så är det i alla fall för mig. är det kankse för att man uppskattar de perioder som man får ägna sig åt nåt roligt? Då fyller de ut livet med sådant som fyller dig med än mer energi att göra det du måste. det är en väsentlig skillnad från att känna att dessa korta periioder av glädjeämnen ska vara det som är ditt mål hela tiden, det enda du uppskattar å inväntar. ja, för det blir verkligen som att man hela tiden väntar i så fall. Väntar på livet. i stället för att fylla livet.

Mmm... det är det jag sysslar med nu. jag fyller mitt liv med något mer. Något som får en betydelse i vardagen å för för mig som människa. det som jag gör nu utvekclar mig själv, som person. jag utvecklar mitt tänkande, som får en avgörande betydelse för hur jag ser på livet i allamänhet. å jag ser det man uppehåller sig med i vardagen som en viktig del av livet, som får inflytande på hur då känner sig, mår och relaterar till resten av världen.

eller nåt sånt.. märker att jag är i lite obalans med min utformning av detta inlägg. det kanske inte ger en sån helhetlig bild som jag brukar försöka åstadkomma när jag skriver. men det får vara vad det är. det är sån jag känner mig nu också, i vad jag gör å hur jag känner mig. Lite i obalans å tilltrasslad, men med hopp om att jag snart kan reda ut det hela å sticka fram något, som faktiskt är och uppfattas som något av de som får se det färdiga resultatet.

Jaa... tiden går. Den går alldelens för fort. En ny månad, julen närmar sig. Och med det även stressen och pressen. Julen har väl aldrig varit en högtid för avslappning och avkoppling. nej, då..

Jag är glad att jag i alla fall har kommit igång. Jag skriver och skriver, men tycks inte komma särskilt långt. Så känns det i alla fall. Särskilt när jag vet hur mycket som ligger framför mig. Dock så lyckas man, eller blir så illa tvungen att hela tiden strukturera om och planera upp uppsatsen i detalj innan man ger sig in i ordentligt skrivande. Det är faktiskt rätt skönt. Hittills kan jag urskilja tre huvud-delar. En där en historisk tillbakablick ska ge inblick i hur allt har kommit att bli och är, den andra med någon sorts snygg övergång med utgångspunkt i vad som inspirerade mig till detta. Från denna ska jag sedan forsätta med de diskurser jag har lokaliserat som delar i det stora hela, utvekcla dem, samt sätta dem i relation till varandra. Det ska så klart ge en fin helhetsbild som får läsaren att förstå hur allt är sammankopplat. Visst låter det enkelt? Önskar bara att det vore det också. sedan, utöver dessa delar så är det så klart inledning å med det som hör till samt en avslutande sammanfattning som ska finnas med.

suck.. jag är allvarligt lite orolig för det hela. För jag saknar fortfarande vissa delar av det material jag behöver för att kunna få någon sorts legitimitet i uppsatsen. Vad gör jag om jag inte får tillgång eller lyckas hitta det, som jag vet borde finnas i något skrymse å gömma sig.. orolig, som sagt. Men det borde lösa sig. Jag brukar ha turen på min sida när det gäller viktiga saker. Om den inte infinenr sig, så får ajg väl helt enkelt komma på något annan lösning..

Det känns som hela livet just nu börjar kretsa kring min uppsats just nu. Allt annat känns så avlägset. Samtidigt som det är betungande att ha så mycket att göra, en riktigt ordentlig utmaning, så är det spännande. Det är annorlunda från att sitta å läsa inför en tenta eller liknande. För just nu, läser jag enbart det jag väljer att läsa. Att min egna kreativitet är drivkraften och ledning i vad jag ska läsa och skriva om är en motoiverande faktor. Men sen så är det inte så mycket nytt nu, varför det känns lättare att läsa också. Mycket bstår i att läsa om gammal kurslitteratur och färska upp minnet.

Nåja, för att inte slösa bort alltför mycket tid, ska jag väl sätta mig ner vid böckerna igen och datorn, för att se om jag kan komma vidare i arbetet. Ju tidigare å ju mer jag skriver kommer bara att underlätta i slutet. Å då kanske jag kan njuta lite av julen i alla fall. Jag får hopaps på det!