Nu är det verkligen inte länge kvar och det börjar verkligen kännas. Både så att man är upprymd, men samtidigt ganska stressad. För jag har föera bekymmer kvar.

Det är en massa saker som ännu inte är "satta" och jag börjar bli frusterad då tiden rinner ut. Ingen frisör, ingen dj-kontakt upprättad än, inga blomdekorationer bestämda eller beställda, eller heller andra dekorationer för den deln, ingen att filma bröllopet, inga smycken, inga bröllopsprogram, ingen bordsplacering klar, för att inte tala om att vad som ska sägas under vigelsn - det är helt okart.

jaha, det är bara att rycka på axlarna och titta på när tiden rinner ut ur timglaset. typ.. så känns det. å inte vet man var man ska börja.

Jag tror nu att nedräkningen kan inses vara ett faktum snart! Woho.. å så mycket kvar att göra.

Det senaste problemet är att lista ut hur vi ska göra med filmning av bröllopet. Ska man anlita någon professionell för ex antal tusenlapapr eller be någon när och kär om det hela. Enda problemet med det andra alternativet är ju det där med själva kameran. Tror inte jag känner eller vet någon som äger någon eller känner någon som äger någon beredd att låna ut den...

Med tanke på det här med filmning så kom jag att tänka på det nog kommer bli näsata stora grej. Det har varit så mycket om kameror hit och dit nu, så rörlig film lär nog var a"next big ting". hihi.

Vi har bokat bröllopsresa. Har länge gått och funderat på vart vi ska åka för att vila upp oss och lyxa lite under en vecka efter bröllopet. Funderade på Italien, Sicilien, Taormina eller nånstans i Grekland. Spanien känds inte så aktuellt eftersom vi varit där nyligen. Å längre bort än Europa ville vi inte åka eftersom vi bara har möjlighet att vara borta i en vecka. Restiden får inte vara för lång. Jag höll smått på att bli galen av att hitta nåt ställe jag verkligen ville åka till..

Men efter några om och men så kom jag på den utmärkta idén med franska rivieran. Efter lite research så förstod vi att har man inte varit där så kan åka lite vart som helt längs med rivieran, då det är lika fint överallt. Jag var dock lite sugen på Menton som ligger näre Italien, men det kanske får bli nästa resa, om jag nu kommer att gilla området. Så nu är det bokat och klart att vi flyger till Nice den 19:e september och ska bo sju nätter i Sankt Aygulf (eller hur det nu stavades) på hotell Cap Riviera. Hotellet ska tydligen vara otroligt bra, det var det vi gick efter när vi valde vart vi skulle, så nu håller vi tummarna för att allas omdömen stämmer med verkligheten. :) Det känns så spännande och roligt att åka till Frankrike faktiskt. :) hihi

En annan sak som jag är i färd att bestämma och välja är efternamn. Vad jag ska heta efter brölloper alltså. inte helt lätt. Mitt nuvarande efternamn är jag på sätt och vis fäst vid. Det är väl så att det känns lite som en del av ens identitet och det känns därför lite märkligt att byta. Men så har jag förstått att det finns en möjlighet att kunna ha ett efternamn som mellanamn och ett ytterligare som officiellt efternamn. Mellannamn är alltså något helt annat ännan andranamn, som är ytterligare förnamn, men mågna blandar ihop begreppen. Så jag har tänkt på att kankse ta blivande mannens namn som officiellt efternamn och ha mitt efternamn som mellannamn. Ett mellannamn skrivs alltid just före efternamnet vilket gör att mitt namn, om det då utlöses helt bara får ett ytterligare tillägg, ett ytterligare efternamn. Hade kunant funka bra. Men.... å nu till kruxet...

Jag börjar ju helt klart fundera på hur å vart det där mellannamnet hamnar i olika sammanhang. I passet skrivs t.e.x. mellanamnet på samma rad som efternamnet. Vilket kan få det att se ut som att det är mellannamnet som är det riktiga efternamnet. Många som har valt efternamn vittnar om detta, vilekt kan förvirra och göra det knepigt och svårt i olika sammahang. Till och med hemma i Sverige, där man borde ha koll på hur vårt eget system fungerar, så vittnar de som har mellannamn att många tror att mellannamnet är det riktiga efternamnet.

Av risken för att råka ut för en massa tjorv och missförstånd så funderar jag därför på att inte ha kvar mitt efternamn som mellannamn. Det är många som också säger att de ångrat att ha kvar sitt mellannamn och senare tagit bort det då det bara orsakar problem och förvirring. Ett skäl till att ha kvar sitt efternamn som mellannamn är nog också, för min del, främst att jag är fäst vid det och känner mig lite nostalgisk över det. Att drastiskt byta till ett helt annat namn kanske känns konstigt. Men varför känna så? Det är väl egentligen inte så att jag förlorar något om jag väljer att byta namn? Kanske spökar tanken på att "föra vidare släktnamnet"... men i så fall msåte jag ha kvar det som officiellt efternamn eftersom ett mellannamn inte kan ärvas.

Jag tycker att det hela är jättesvårt. Men kanske ska jag ha kvar mitt efternamn som mellannamn ändå. Det kankse blir en mjukare "övergång" tills man vänjer sig vid att heta något annat. SÅ kanske mellannamnet försvinner senare.. Eller?

Hur ska jag göra?

Jag vet inte varför bloggen har hamnat i sådan skymundan. Kankse har jag inte haft behovet av den helt enkelt? Eller inte tagit mig tiden? Förmodligen lite av båda.

Augusti nu och jag har nyss återvänt till jobbet efter mitt livs första riktiga semester. Det känns nästan overkligt att ha haft en riktig semester, med 4 veckor av bara rent slappande. Det har varit välbehövt och otroligt nyttigt för det intra att komma till ro och stressa ner. Så nu är jag laddad inför höstens alla utmaningar!

Sex månader av provanställning har nu hunnit passera och jag är nu en riktig anställd precis som alla andra. Det känns också fantastikst. Jag trivs oerhört bra på jobbet, faktiskt och det är underbart att känna sig trygg i sin ekonomiska situation.

Jag kan utan att överdriva helt klart säga att 2011 är ett oerhört händelserikt år. Jag hoppas att jag kommer att minnas det länge. Inte bara har jag lyckats få ett välbetalt jobb som jag trivs i, jag har dessutom gått och blivit förlovad och ska gifta mig nu i höst. Det värmer inombords när jag tänker på det och jag känner mig oerhört glad och lycklig. Allt i livet känns helt enkelt "rätt" just nu. Det är en känsla att omfamna!

Det är en hel del bröllopsbestyr kvar att ordna med fram till den 17:e september, men jag känner mig inte så där jätteoroad för att det inte ska klaffa. Man ska inte haka upp sig för mycket på smådetaljerna, för då tror jag det blir svårt att riktigt njuta när dagen väl är här.

Det blir ingen roman idag, även om ajg särkeligen skulle kunna skriva en sådan. Det får bli en annan gång.