Hur gick det här till?
Det är möjligt att jag hade min sista föreläsning ever som student vid universitetet idag. Kan det stämma? Vad innebär det i så fall? Är jag fullärd, eller vad? Jag fattar ingenting!!! Det känns helt otroligt...
Inte för att universitetsstudierna är slut, eller över. Jag har fortfarande ett seminarium kvar vilket innefattar en mindre inlämningsuppgift, plus en stor examinationsuppgift på den kurs jag läst i höst. Min sista kurs.... Ja... eller?
Visserligen har jag ännu en kurs att examineras på, nämligen mitt fältarbete. Men det är inget jag oroar mig över och jag planerar att få det gjort ev över jul och nyår.
Men efter det.. Då är det bara jag... Då är allt upp till mig. Njae, kanske inte riktigt. Men nästan. För hela våren kommer ju att ägnas åt min uppsats. Min! Något jag på helt eget initiativ valt att göra, vill göra och har för avsikt få väl genomfört. Så att jag kan känna mig stolt.
Lite känns det som att jag börjar ta ut segern i förskott.. Det är svårt att säga hur saker utvecklar sig. Men det känns spännande och kul att sätta igång.
Det ska jag försöka komma ihåg när allt känns bittert någon gång i vår och jag gråter, sliter mitt hår, svär och vill klösa ur min hjärna ur skallen, för att aldrig vilja återse den igen!
Men allt som allt.. Det börjar lida mot sitt slut... Eller början på något nytt och spännande.. Att jag ska kunna titulera mig själv som socialantropolog om ca ett halvår känns helt overkligt. Jag trodde aldirg att jag skulle komma så här långt! Nu gäller det bara att ro det hela i land. Det ska jag också göra!!
Jag ser redan fram emot nästa år och vad det ska föra med sig. För var jag befinner mig om exakt ett år från nu, det kan varken jag, eller gudaran veta!
Kroppslig lycka
Ibland brukar jag tänka tillbaka på det jag upplevde för något år sedan vid ett av mina försök till att förbättra min kondition. I vanlig ordning hade jag ställt mig på gymmets löpband för att pina mig själv. För det är så jag ofta kunda känna, att det var en pina. Det låter dumt, att tvinga sig själv och kroppen till något som den inte alls känner sig bekväm i för tillfället. Men jag ignorerade det. Jag ville förbättra konditionen, och jag ville kunna springa. Kanske för att jag just känt mig så dålig på just det, att springa. Särskilt när jag var yngre. Att vilja springa kanske är lite av att vilja ta revansh på något som vilar en bit tillbaka i livet.
Åter till löpbandet.. Mitt i allt där jag flåsade och slet så hände det. Mitt i allt bara, kom det över mig; känslan av att skratta. Jag fick kämpa för att inte brista ut i skratt, även om jag så gärna ville. Jag ville inte att någon skulle tro att jag skrattade åt dem eller att någon skulle tro att jag var knäpp som började skratta mitt i allt. Det var en överrumplande och oväntad känsla. Och fullkomligt underbar!!! Det var en lyckokänsla utan dess like. Jag blir glad bara jag tänker på det. För tänk vad kroppen kan och vad den belönar! För det var vad det var, min egen kropps belöning för att jag gjorde något rätt, gjorde något bra. Jag har aldrig någonsin sedan dess fått uppleva just detta igen.
Mitt träningsengagemang har alltid gått lite upp och ner. Jag kämpar fortfarande med att träna upp konditionen, och jag vill fortfarande kunna springa. Nu låter det kanske som att jag har fysiska begränsningar som gör det svårt för mig att springa. Så är det ju inte. Men jag tror rent ut sagt att jag har en ganska usel grundkondition, och jag vill råda bot på den. Så jag är åter i färd med slitet på löpbandet. Så klart är det lika jobbigt och slitigt som det alltid varit. Jag vill ge upp efter varje minut. Ja, jag vill faktiskt det! men viljan att fortsätta är så mycket större.
Nu har jag nog kommit en bit. Nu märker jag också när jag sneglar på folk runt omkring mig att jag börjar kunna srpinga i en ganska vanlig, eller normal takt. Det är ett stort framsteg för mig, som annars kan gå ungefär lika snabbt som jag orkar att springa.
Så idag, så fick jag åter igen en sådan där härlig känsla, som jag aldrig känt förut och jag är återigen lycklig över att jag faktiskt kämpar på löpbandet. Idag sprang jag faktist fyra minuter längre än jag brukar! Trots att jag redan tidigt under löpningen kände mig fullkomligt slut i benen. Jag fick ständigt sänka farten för att försöka orka med. Men jag gav mig inte. När jag till slut, efter mina extra fyra minuter saktade in och sedan stannade kom det. En värmande, närmast brännande känsla spred sig ner i benen och sedan ut i resten av kroppen. Det var som att allt pulserade, samtidigt som någon sorts ro infann sig i kroppen. Den där brännande känslan var fullkomlig lycka, ett sådant lyckligt ögonblick jag aldrig kunnat föreställa mig tidigare.
Jag är så glad att mi kropp väljer att belöna mig på detta sätt. Det är en motivationskraft som slår allt annat. Det får mig att inse att min kropp faktiskt kan vara och är min bästa vän, om jag tillåter den att vara det. Nej, om jag tillåter mig själv att den faktiskt blir det. Jag vill fortsätta ha det så. Jag vill fortsätta vara vän och också bli en ännu bättre vän med min kropp genom vad jag gör med den. I slutändan kommer min kropp att ge mig så mycket mer tillbaka, än jag kunnat föreställa mig.
Så jag hoppas innerligt att jag kommer att fortsätta på den väg jag kämpat mig in på nu. För jag vill se vad nästa överraskning och känsla av lycka jag kan få uppleva, genom bara mig själv. För det är helt fantastiskt!
Blickar ut
Börjar med rättelse och rapportering på gårdagen. Det var inte i globen som hockeyn var. Vet inte varför jag skrev det? Trött? Och kanske för att jag visste att jag skulle till tunnelbanestationen globen.. Nåja, mindre felaktigheter. Sedan så spelade inte Foppa heller. Inte för att det gjorde mig något, men jag tror att flera andra kan ha varit lite besvikna. Tröjor med nummer 21 fanns det otaliga i hockeyarenan igår. Mathcen slutade för övrig ovagjort. Nerverna var på helspänn. Det var en helt okej och spännande match. Förutom att domren kändes väldigt partisk i sina domslut. Nåja..
Nu sitter jag på biblioteket igen. Vid min vanliga plats. Ett ensamt bord med flitet ljus tänt, både bokstavligt och bildligt talat. Här sitter jag med dator och belamrad med böcker. Lite tröttsamt.
Just nu försöker jag mig på att skriva om mina reflektioner efter att ha plöjt igenom Claud Lévi-Strauss The Savage mind, och E.R. Leach Political systems og highland Burma. Det är inte en helt enkel uppgift.
Den förra är i det närmasta omöjlig att "plöja". Den kräver sin tid och en hög närvaro i läsningen. Engelskan är svår och flera är dem som anser denna översättning från hans briljanta franska ovärdig. Jag hade gärna velat läsa Lévi-Strauss mer ingående. Han är ändå en av de största och mest inflytelserika antropologerna i vår tid med utvecklandet av strukturalismen. Jag borde inte säga är, eftersom för ca en månad sedan avled. Den 28 november skulle han ha fyllt 101 år.
E.R. Leach är desto mer lättillgänglig att läsa. Jag fastnade genast för boken och tyckte den var intressant. Även den skulle jag gärna läsa mer ingående. Den ruckar upp mycket av de föregående tankegångarna i socialantropologin och börjar närma sig allt mer vad jag tycker är intressant att rikta uppmärksamheten mot.
Det är som sagt tröttsamt att sitta här. Min hjärna vill liksom inte arbeta idag. Den bifenner sig någonannanstanns. mina ögon vandrar ständigt från datorskärmen och böckerna ut genom fönstret. Där sera jag alla människor som traskar fram och tillbaka mellan butikerna här inne i centrumet. Det ser så mycekt trevligare ut än att behöva sitta och plugga. Jag vill också julhandla. Men jag vet inte när jag ska få tiden till det...
Samtidigt är det skönt att kunna sitta här och blicka ut över folkhavet. Jag vet inte varför. Men det känns lite som att jag befinner mig i någon sorts film. Här sitter jag och sliter vid ett skrivbord på biblioteket. Sitter och är lite intellektuell av mig, gör något betydelsfullt (förhoppningsvis). Kanske inbillar jag mig en framtid där jag kan se tillbaka på denna tid och veta att där satt jag och slet, där satt jag och skapade. Jag drömmer om att allts ka vara klart nu. Ser våren och sommaren framför mig. Jag tänker mig hur vägen dit inte är en dans på rosor, men ändå, en spännande resa, vilken kommer att innebära många fler timmar här. Det är bara att göra mig hemmastadd, och försöka trivas så bra som möjligt. Göra det bästa av situationen. :)
Mitt fältarbete går för övrigt bra. Jag har inte känt den där stressen lika mycket som tidigare. I stället så vet jag att när det är dags att bege mig hem till jul, så kommer jag att ha avslutat mitt "fältarbete". Jag håller på sätt och vis att avrunda det redan nu. Mina mejlkontakter håller jag på att avrunda för att på senaste tiden ha koncentrerat mig mer på gymmet. Jag har haft en relativt informell intervju med en kvinna där och jag har en ytterligare som skall utföras i nästa vecka mest troligt. Jag räknar med att hinna med ytterligare kanske två sådana intervjuer. Men sen får det nog räcka tror jag. Jag får se.
Nya rutiner
Något har hänt. Tidigare har jag ofta varit sådan att jag gladeligen är uppe vid nio-tiden på morgonen. Men på senaste så har jag varit iotalt död när jag vaknat av radion kl. 8.30. Nästan så att jag inte hört den. jag har ignorerat det lite smått och småslumrat om igen för att tvinga mig upp just innan klockan slår tio!! Verkligen tvingat mig upp... På sätt och vis har allt vänt sig. För ett tag sedan hade jag ju otroligt svårt att sova ordentligt och nu känns det som att det är det enda jag vill göra. Nåja.. Det är skönt att sova i alla fall. Hellre det än att inte kunna sova.
Jag har hittat en ny studiplats nu. Det bibliotek jag numer sitter på är inte det gamla vanliga, dvs. universitetsbiblioteket. Jag insåg att Solna bibliotek var betydligt närmare, med sina ca tio minuter i gångavstånd. Anledningen till denna växling beror tills tor del på min cykel. Den beslutade sig för att få punktering i förra veckan. Typiskt! Men nu börjar det i ock för sig bli ganska kylgit och isigt på vägarna, så jag vågar ändå inte cykla nu...
Hur som helst. Historien om cykeln är ganska lustig i sig själv. Det hände en dag som började riktigt bra. Jag hade fått sova ut lite på morgonen, eftersom jag skulle ha föreläsning först klockan tolv. Vid elva var jag i ordning och hade alltså gott om tid till att att ta mig till universitetet. Jag bestämde mig då för att hämta ut ett paket (med ännu mer studielitteratur) som legat ett tag. På vägen dit upptäckte jag att det var lite lite luft i bakdäcket. Jag tänkte tanken "hoppas att det inte är punktering bara". Det var ungefär med denna tanke som allt började gå utför. Nog för att det skulle dröja inna jag blev medveten om det.. Nåja, ajg rullade vidare med cykel och pumpade däcken. Det gick så otroligt mycket lättare att cykla efter det. Skönt.
Jag var så nöjd över att ha cykeln just den dagen, eftersom jag skulle tjäna så mycket tid, som annar går åt till att vänta på och att åka kommunalt. För förutom en föreläsning skulle jag sedan skriva en inlämningsuppgift, sedan iväg på ett möte, för att sedan bege mig till gymmet innan det skulle hanldas mat och även lagas mat. Med allt detta på agendan borde jag förstått att något var fel då föreläsningen skulle börja klockan tolv. Nåja. Misstaget kom inte att uppdagas förrän jag var framme vid universitet och skulle dubbelkolla vilken lokal vi skulle vara i. Då gick det upp för mig. Föreläsningen började klockan tio inte tolv! Jaha, då hade jag missat det då, kul!! Nåja. Jag begav mig till dagens andra punkt, nämligen att skriva uppgiften. Det gick bra det.
Vid tre-tiden var mitt möte, som befann sig ca 15 minters gångväg från biblioteket. Eftersom jag hade cykeln var jag lugn inför att komma i tid. Ca kvart i tre begav jag mig till cykeln. Självklart, punktering! Gissa hur glad jag blev på en skala? Av alla dagar, varför just den dagen?! Jag fick halvspringa med cykeln till mötet, som jag naturligtvis blev sen till. Men bara fem minuter som tur var. Men det var illa ändå, eftersom den lärare som jag skulle träffa är noga med att man ska passa tider. Nåja, jag hade ju en bra ursäkt i alla fall! Mötet gick bra, vilket jag kan återkomma till. Sen fick jag så klart gå hem med cykeln. Det tog mig ca en timme. Usch. Inte kul med en flera kilo tung väska till råga på allt.
Jag var helt slut när jag kom hem så det blev inget gymbesök. Jag hade redan fått min dagliga dos! Men nu var det inte träningen som var det viktiga utan helt enkelt att jag skulle ha befunnit mig på gymmet. Men jag såg ingen anledning till det om jag ändå inte skulle träna. Vad skulle jag i så fall gjort där? Nåja. det var den historien.
Apropå mötet, så gick det som sagt bra. Jag pratade om mitt uppsats-projekt och det var så roligt att både se och höra hur spännande och intressant läraren tyckte att det var. Det var kul att få lite uppskattning och bekräftelse på det jag gör. "Du ha uppsatsen som i en liten ask" sa han. Inte att han menade att allt var super, det finns mycket att arbeta med. Men det är just det, att jag har mycket att arbetea med, mycket material som jag införskaffat på "nya" sätt som han tyckte var roligt och spännnade. Så jag är glad!
Ibland, elelr ganska ofta egentligen, kan jag fundera på om jag skulle valt en annan institution och således fått denne lärare som handledare. Det känns verkligen som vi är på "samma sida" om jag säger så. Han har mågna tankar och funderingar som jag blir inspirerad av att se och att känna att han finner det jag gör intressant gör ju bara det hela bättre. Att han avsatt obetald tid till det möte vi (med vi menar jag inte bara mig, utan även andra hälso-mastrar som vi kallar oss) hade i förra veckan säger väl ganska mycket om hans engagemang? Dessutom är han otroligt duktig på att ge konstruktiv kritik. Han köper inte allt man gör rätt av, utan pekar alltid på saker som kan göras bättre, utan att de för den delen känns som att man gjort ett dåligt jobb. Jag önskar och hoppas att jag kan få en bra handledare efter jul till min uppsats, som har ett liknande engagemang.
Nåja. Jag har inte tid att skriva mer här. Jag har ytterligare läsning att göra, samt en inlämningsuppgift för nästa vecka. Sedan ska jag iväg en sväng till gymmet innan det blir hockey ikväll. Med hockey menar jag att jag ska iväg med ett gäng och verkligen se matchen i globen. Spännande. Det är utsålt i kväll. Kan det bero på en viss "Foppa" som ska spela? Hmm... det är möjligt...
Jag grubblar på önskelista för julen. Kanske den kommer senare i kväll. Håll till godo alla!
Kramar