Igår var jag helt utpumpad, helt matt i kroppen. Redan lördags kända jag av det.. Halsen. Jaha, tänkte jag. Förkylning på gång. Underbart! Inte riktigt vad jag kännde att jag varken hade lust eller ork till. Men det är svårt att styra över det. Nåja. Det var i alla fall en lite annorlunda ont i halsen-känsla. Liksom som förstadiet till innna man får ont att svälja. Inge slem eller nåt. Kände mig allmänt... svullen. Som att luftröret hade krympt till mini, och att jag inte fick tillräckligt med syre, eftersom jag var så matt. Nåja. Igår kurerade jag mig så gott jag kunde. Låg i soffan, såg på tv och drack te med massor av honung, samt lät bafucin få halsen att domna bort. Jag höll iofs på att få spader av rastlöshet. Men samtidigt hade jag inte ork till något. Med samtidigt verkar det som att   det funkade. För idag har det ont i halsen jag hade igår nästan helt försvunnit. Jag kan ana det där nånstans långt bak i svalget. Men kroppen är pigg och kry i alla fall. Det är mitt humör också. Relativt.

Det känns fortfarande väldigt segt med mitt fältarbete. Å jag vill kunna komma igång ordentligt. Har funderat i helgen på hur jag ska kunna göra för att nå framgångar. Det enda jag kunde komma på var att dryga ut det jag gör nu med att gå till ett gym och därigenom etablera kontakter. Det är lättare att stå öga mot öga med en person och få dem att förstå vad jag vill göra, inse betydelsen utav det och få dem att ställa upp. Och allt detta innan jag ens hunnit prata klart. Om jag skulle göra så, skulle jag nog slippa problemet med att fixa en grupp. För det skulle i så fall utgöra ett "riktigt", eller närmare bestämt, ett konkret fält. Samtidigt skulle det nog betyda en förskjutning i vilken typ av information jag skulle få tillgång till. Mitt intresseområde är ju kropp och viktminskning. Å inte alla som sysslar med viktminskning går på gym. Inte för att det är statistik som är av betydelse, men i alla fall. Jag är rädd att jag genom att gå till et gym mer skulle få höra prat om träning, vilket inte är mitt huvudintresse nu.

Jag har verkligen hoppats på de internetbaserade viktminskningssajterna. Att i alla fall några personer som nyttjar dessa skulle finna det intressant, spännande och kankse t.o.m. givande att sätta sig ner och prata med personer som sysslar med samma sak som en själv. Men ack så fel man kan ha. Jag känner mig lite frustrerad i vårt svenska sätt att hålla oss för oss själva så mycket vi bara kan.

Någonstans snart måste jag välja. Rent metodiskt sett är det enklast för mig att välje en plats. Jag kan inte ha hur många bollar i luften som helst. Det går bara inte. Hur länge har jag råd att hålla ut på en viktminskningssajt, utan framgång? Inte allt för länge. Samtidigt vill jag inte släppa det. För det känns verkligen som att det kan vara en givande plats. Men det är lätt att ha fel. Jag ska i alla fall kämpa på denna vecka. Men har jag inte nått framgång under denna vecka, så måsta jag allvarligt fundera ut något annat. Tillbaka på noll då igen, med andra ord. Helt plötsligt ser jag hur tidsplanen är helt massakerad. Jag kan vara glad om jag fixat detta till jul! Skit...

Jag känner mig fortfarande liiiite frustrerad över mitt fältarbete. Även om jag på sätt och vis satt ignång, så känns det fortfarande som om det inte riktigt är i rullning. Det är iofs ingen ovanlig känsla har jag fått lära mig, när man väl sysslar med fältarbete, så jag borde inte oroa mig.

Men jag grubblar ändå över hur detta ska gå. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med några personer i mitt fält. Inte lyckats nätverka framgångsrikt. Tänk om ingen vill? Tänk om mina anträngningar hittills varit onödiga och jag kunnat valt en helt annan ingång och därmed besparat mig själv en massa besvär? Jag är så rädd att jag inte ska lyckas få ut vad jag vill, att jag inte kommer lyckas genomföra ett lyckat fältarbete. Att det inte kan betraktas som ett fältarbete. Vilket slöseri i så fall. För jag vill kunna bära med mig det i framtiden. Veta att jag faktiskt gjort det, klarat det. Att jag kan betraktas som en fullvärdig antropolog. Jag måste gå igenom denna initiationsrit framgångsrikt. Jag önskar att jag kunde känna mig säker i mitt val av fält, att någon sorts ro skulle kunna infinna sig.

Men allra mest önskar jag att jag kunde känna lite mer ro för framtiden. Vad händer efter allt detta? När uppsatsen är klar? Vad gör jag då? Vad är mina chanser i denna finanskris? Vart tar jag vägen och vad kommer jag att göra?

Jag drömmer mig gärna bort när dessa tankar knackar på. Drömmer mig bort till ett annat liv. Ett liv då jag sysslar med något helt annat och väljer andra vägar i livet. Har vi inte alla hemliga drömmar om vad vi ska, skulle, vill eller ville bli och hålla på med? Tänk om jag i stället för antropolog skulle bli konstnär i stället, eller kanske roman-författare? Tankarna kan kittla mig. Till och med locka mig ibland.

Fantasierna känns så mycket mer tilltalande än ens eget liv, ens här och nu. Men då är det kanske bra att påminna sig om att den fantasin förmodligen skiljer sig avsevärt från verkligheten. För jag tror knappast att det är lättare att leva och försöka försörja sig som konstnär eller roman- författare än som antroplog. Men vad vet jag?

Jag får helt enkelt tålmodigt vänta och se, vad framtiden vill mig.. Och vad jag själv vill mig också, så klart.

Två veckors panikstress är äntligen över. Nu kan jag pusta ut. Slappna av lite i vetskapen om att jag äntligen har ett fält. Så underbart skönt det känns!! Å det bästa av allt.. Jag har redan börjat!! Haha! Sug på den dumma värld som försöker lägga krokben för mig.

Tajmingen är perfekt. Som sagt. Jag har börjat idag, vilket betyder att jag kommer att bli klar med detta alldelens i början på november då min andra kurs startar. En liten överlappning på en vecka. Men det ska inte vara några problem. Åhh! Finns inte ord just nu som kan beskriva min lycka!!

Jag var så säker på att detta inte skulle vara möjligt heller. Jag hade redan gett upp. Men nån gång måste ju världen bli lite tillmötesgående. Å nu äntligen gav den med sig. 

Frågan är hur långvarig den blir? Jag är fortfarande inte på det klara med en problemformulering och metodiska överväganden. Men det ljusnar. Resten av dagen blir att bekanta mig mer med fältet samt att försöka kolla upp litteratur på ämnesområdet så jag får en någorlunda överblick på ämnet i fråga.  

Argh!! Jag vill skrika av lättnad!

Det känns bättre idag. I alla fall lite bättre. Det känns fortfarande väldigt tungt å jobbigt tt börja om från början. Men idag har jag börjat ta tag i allt igen. Med lite bättre mod också. Gårdagen surade jag bara å tyckte synd om mig själv. Det gör jag väl i viss mån även idag.  Men jag har inte så mycket val. Inte om jag vill fortsätta. Bara get to it!

Jag måste lära mig att se motgångar som dessa som nya möjligheter. Det är inte meningen att jag ska skriva om det jag tänkte mig, ja då är jag alltså menad för nånting annat. Nu gäller det bara att ta reda på vad.

För att ruska till mig lite och sporra självkänslan lade jag tarot idag för första gången på evigheter. Det hjälpte. Känner mig mycket mer avslappand och bekväm i situationen nu. Min tarot-kortlek får mig alltid att inse att jag faktiskt har det som krävs. Jag ska inte låta andra och annat som gnager på mig utifrån få komma åt mitt innersta. För innerst inne så är jag bäst! Jag klarar av det jag tar mig för. Det är ingen vits att jämföra mig hela tiden med andra som tycks vara så mycket bättre. De är bra på sin grej, jag är bra på mig grej. Å jag har redan allt jag behöver för att göra min grej. Det gäller bara att slappna av lite, ta det lugnt, låta det komma till mig. 

Jag har därför försökt leta inåt idag. Eller snarare bakåt. Jag har märkt att mycket av det jag tar mig för grundar sig i något längre bak, i något personligt. Det är också därför det kan göra så ont när andra inte gillar det, eller stöttar det.

Så vad fann jag då? Ja, det ni! Jag tror jag väntar lite med att dela idéen. Men jag tror att den kan funka. Och det är verkligen något som engagerar mig. Frågan är bara om mina lärare också går med på det. Det är där jag misstänker att det kan bli problem. Jag får  helt enkelt se! Nu får jag därför ägna lite tid åt att formulera en projektidé som är helt oemotståndligt superbra och genomförbar!

Kram