Jaså jaha, ja, det var ju tråkigt..
Jag är inte särskilt insatt i sportsammanhang över huvud taget så flera kankse tycker att vad jag säger saknar grund och att jag är fel ute. Men jag tycker det är fel att anklaga förbundkaptenen för att herrarna inte vann medalj i detta OS. Det är ändå inte han som spelar. Visst har han ett finger med i spelet, det förstår jag. Men hans förutsättningar är säkerligen inte de bästa och jag gissar att han gjort det bästa han kunnat. I slutändan är det ändå spelarna som avgör...
Jag uppfattar det som att så många hoppfulla människor i detta avlånga land inte inser fakta. Vi är inte den hockeynation vi en gång var. Det hjälper inte att några av världens bästa hockeyspelare råkar komma från Sverige. De flesta spelar inte för, eller jag menar i Sverige till vardags. De spelar inte tillsammans. Att sedan för en kort tid klumpa ihop spelare spridda över världen till ett gemensamt lag innebär inte automatiskt framgång. Det är en lagsport. Att bli ett framgångsrikt lag kräver engagemang som sträcker sig längre än några månader, eller veckor. Vad vet jag hur mycket de alla spelat ihop. Men jag gissar inte tillräckligt för att svetsas ihop till en gemensam maskin som den USA och Kanada kan visa upp. Så jag är inte förvånad, inte alls. Bara förvånad över alla andras förväntningar på hockeyherrarna.
jag gråter inte. Nu kan jag övergå till att heja på ett riktigt lag, Kanada. Jag ska sitta i soffan med mina stickade röda vantar från Kanada å klappa för fullt! Bra att syster slår rot in ett land som Kanada, som har ett riktgit ordentligt sammansvetsat lag. Då känns det som att man får hejja påd em, eller hur?
Så till alla rabalder kring all längdskidåkning. Ursäkta, men hur gamla är dom? Med "dom" vet jag inte riktigt vilka jag menar. För jag vet inte vilka ord som uttalats av vem och hur sanna de är. Kvällstidningar är inte så mycket att lita på. Men all rivalitet och alla påstådda uttalanden från svenskt respektive norskt håll håller på att urarta, känner jag. "Jag/vi är bäst- du/ni är sämst"- stilen känns väldigt, ja som sagt barnslig och löjlig. Det är så löjligt att jag i princip bara har förstått att detta pågår, utan att ens läsa om vad som påstås ha sagts och gjorts. Så ointressant och irrelevant är det för mig i tävlingssammanhang. Även denna åsikt tycks göra att jag skiljer mig från de flesta andra.
Nåja. Vilket rabalder detta OS är. Som alla andra. Jag fortsätter att hejja på de svenska medaljchanser vi har kvar, å när de är över hittar jag någon annan att hejja på! Så kämpa på ni tappra tävlingsmänniskor.
Själv börjar jag ladda för egna tävlingar. För Vår ruset och ev. även tjejmilen. Jag är bara rädd för att visa mig dålig. Jag har ingen vidare talang för att springa, men jag kämpar på. Jag har försökt att se mig omkring för vad som brukar vara bra eller lagom bra tider. Men jag blir bara förvirrad och panikslagen. Att klara en mil på en timme brukar ändå vara vad flera har som mål, så det är väl en dröm hos mig också. Men den kännns svår att uppnå, då jag för närvarande springer på runt 8km/h vilket betyder en tid på ca 1 timme å en kvart för en mil. Det känns långt till att reducera den kvarten. För om jag springer på 10km/h på löpband klarar jag det i ca två minuter innan jag är helt död!! Att springa 5 km, vilekt är distansen på vår ruset innebär automatiskt att man borde klara det på 30 minuter. Förmodligen snabbare eftersom man kan springa snabbare på kortare distanser. Men även det känns svårslaget, av samma skäl som jag ovan nämnt.
Men vi får se hur det går. Jag ska kämpa på! Eftersom andra har kalrat det borde jag också göra det! Faktum är att jag har förbättrat mig på 45 minuter med ca en halv kilometer sist jag sprang, d.v.s igår. I stället för 5.5 km på den tiden är jag nu uppe i ca 6 km. Så det går med andra ord framåt!
Pepp, pepp!
Lite "sådär" plus livsinspiration
Dagen idag har varit en "sådär"-dag. Min inspiration jag hade igår kväll inför att bänka mig med böcker, artiklar och knappra på tangentbordet var totalt död idag. Inte ett ord har skrivits. Men det har i alla fall lästs. Så det är i alla fall något positivt.
I stället har jag ägnat mig åt mer roliga saker. Som att sätta sprätt på några tusen. Jag syftar på min nu bokade och betalda Kanada-resa. Avfärd den 27:e april och tillbaka till 4:e maj . En kort resa, men mer har jag inte tid för. Jag har inte riktigt förstått att allt är klappat å klart med resan. Känns overkligt. Men i och med att tiden går lär väl det gå upp för mig. Får jag hoppas. Det ska bli riktigt kul i alla fall.
Jag har dessutom hunnit med ett besök till gymmet idag. Nästan så att jag lät det rinna ut i sanden. Men det gjorde jag redan igår, så jag ville inte vara "lat" ännu en dag. Önskar att jag kunde känna mig nöjd över besöket. Jag kämpar med att tycka att jag är duktig som är där. Men jag dras lite med känslan av att jag inte gör tillräckligt ändå. Jag blir irriterad när jag inte får in rätt "känsla" i vissa övningar som jag "borde" kunna vid det här laget! Känns som att mitt slit är värdelöst då, eftersom jag förmodligen skulle "klara mer" om jag hade den där "känslan" av att allt stämmer, som jag har i en del andra övningar. Men jag kämpar på..
Förutom jag försöker lära mig att ha någorlunda regelbundnda träningsrutiner har besöken där ett ytterligare syfte. Jag är nämligen adept för min sjukgymnaststuderande vän. Att vara hans adept, innebär att han lägger upp ett träningsprogram anpassat för mig och mina mål med träning. Det är roligt att få han enslags "personlig tränare", elelr åtminstone någon att rådfråga och få mer kunskap när det gäller kropp och träning.
Jag har t.ex. fått beräknat på vilken pulsnivå jag bör, eller kan träna för att förbättra min kondition. Det räknade vi ut eftersom jag ju fick en pulsklocka i julklapp! 135 slag/min ska jag kunna träna på för resultat. Här ligger ytterligare min bittra känsla. För 135 slag/minut är ingenting. Jag går till den pulsen. Det är inte fel i sig. Det är bra träning att gå. Men jag vill ju springa. Ett av mina mål är att ställa upp i någon tävling. Typ vårruset och/eller tjejmilen i år. Så fort jag försöker springa, eller jogga skjuter min puls i höjden! Det är omöjligt att ligga på 135 slag när jag springer. Även om jag springer så sakta jag bara kan. Det känns dumt att försöka springa så sakta man kan för att hålla rätt puls. Det känns som att vända upp och ner på träningen. Jag vill ju kunna springa snabbare så klart. Nåja.. det är inte fel att springa på högre puls. Så jag springer ändå. Fortfarande väldigt sakta dock, men ändå.. Känner mig ändå värdelös....
För ju intensivare träning desto bättre.. jag har luftat mina bekymmer för min "personliga tränare" å han är mer bekymrad över att jag försöker för mycket och kommer att lessna efter ett tag på träningen om det är för tufft å hårt. Jag gissar att han kan ha rätt. Så jag får verkligen kämpa med att dämpa mig själv. Eller snarare att dämpa mina känslor av att mina gymbesök inte skulle vara fruktsamma.
Nu ska jag återvända till soffan å njuta av den flammande elden från spisen. Samt kanske sjunka ner i en av tre nyinköpta pocketböcker. Just nu läser jag "Den sista föreläsningen". Med några få månader kvar att leva håller universitetsprofessorn Randy Pausch sin sista förelänsing, som har kommit att bli känd världen över. Jag har egentligen redan hört föreläsnignen, eller åtminstone delar av den eftersom han kom att hålla den även i Oprah Winfrey-show som jag råkade se för ett bra tag sedan. Jag minns hur rörd jag var redan då av hans föreläsning, så jag kunde inte motstå boken! Det ger en hel del livsinspiration skulle ajg vilja säga att lyssna på/läsa honom.. Läs boken, eller se och lyssna på föreläsnignen här.
Lite värme i kylan
Skönt att känna att jag är på rätt spår nu. Mitt möte med min handledare idag kändes också bra. Att jag hittills kommit längst av alla hon handleder lät då positivt! Dessutom tyckte hon att jag var inne på intressanta spår. Så det här ska gå bra! Notera, att jag är positiv just idag. I morgon kankse det låter annorlunda. haha!
Nåja. Jag har nu också med samråd med handledaren bestämt mig helt och klart. Tidspressen är på inför att färdigställa uppsatsen. För i slutet på april blir det Kanada. Det känns jättekul! För er oinvigda, är det bröllop på agendan för den här Kanadaresan. Lustigt nog damp bröllopsinbjudan ner i brevlådan idag också!! Åhåhåh, så rrrrrooooligt!!!
I förra veckan var mor och syster i stan i någon dag, med en bröllopsklänning på inköpslistan. Hur ofta händer det??!! Det var roligt att shoppa bröllopsklänning. Å ganska rörande, d.v.s några tårar här å var. Hon kommer vara så vacker!! Å visst, kunde jag inte låta bli att drömma mig bort själv lite grann. Jag vill också shoppa bröllopsklänning!
Så här mysigt är det förresten med vår nya spis, som jag berättat om tidigare! Skickar värme till alla ute i kylan.
Gnagande frustration
Jag försöker verkligen skriva! Jag gör det!
Å läsa! Jag har lånat fem olika böcker från biblioteket å har redan ögnat igenom en av dem. Jag är i alla fall glad att jag ha tycks hittat rätt i teori-djungeln. Michael Jacksom heter han. Nu skrattar ni. Men han heter faktiskt så. Ett huvudnamn inom existentiell/fenomenologisk antropologi. Bara det lilla jag hittills läst får mig att tryggt luta mig tillbaka i soffan (eller den hårda stolen i köket) å känna mig tillrätta. Namn som Bourdieu, Leder och Kleinman finns utspridda i texten. Inspirations källor jag redan är inne på. Klockrent!
Men så till det där skriva. Ja försöker!!! Men... Jag blir så frustrerad av att jag inte tycks kunna få ner någon slags frågeställning. Problematiserandet tycks ha fallit något på plats. Att det är kvinnors erfarenheter av viktminksning jag intresserar mig för är klarlagt. Varför detta val av ämne känns också solklart. Men sedan snubblar jag. Jag vet att kommunikation är en het sten som jag vill fokusera på. Men jag lyckas inte få ner känslan av den röda tråden i huvudet i ord. Vad är mitt syfte och var är det för frågor jag vill besvara? Hur jag än vrider och vänder på pannkakan, nej sliter å drar i alla trådar, tycks inget redas ut. Trasslet blir bara värre.
Kommunicerande är intimt förknippat till våra erfarenheter, eftersom ordnandet och formandet av våra erfarenheter, hur vi tolkar och förstår oss själva och vår omvärld, ofta kommer till uttryck genom olika former av kommunikation. Vi berättar t.ex. om vad vi varit med om till vänner och bekanta. Men kommunikation kan också sägas ge förutsättningar för erfarenheter. Erfarenheter uppstår i samspel och i förhållande till den värld vi lever i, det samhälle, den kontext och de sociala sammanhang vi befinenr oss i. Samtidigt som jag (eller vi) försöker tolka och förstå mig själv och tolka omvärlden, så sker vice versa. Dessutom är kommunikation inte enbart något muntligt, utan lika mycket (eller kanske mer till och med) är det något bildligt eller visuellt.
Med viktminksning i åtanke blir kommunikation som både bildligt, eller visuellt samt muntligt (eller skriftligt) intressant eftersom viktminskning ofta är ett initiativ till förändring av kroppens visuella uttryck och/eller med en strävan eller önskan om att också förändra upplevelsen av och i kroppen. T.ex. kanske det känns som att den kropp man har nu på inget sätt stämmer överrens med en inre bild av sig själv, och att det känns som att andra personer ser dig, tolkar dig, på andra sätt än du själv vill. Även om detta inte alla gånger är något som kommuniceras muntligt av andra eller för andra, är det inte desto mindre en betydande form av kommunikation för människors erfarenheter och upplevelse av sig själva.
Mitt syfte är att.. ??? Här tar det stop! F*n h*lvetes j*vla skrumpna hjärna!! Vad gör det hela så j*vla svårt, va?! Hur jag än virder och vänder på det hela (jag har suttit i två timmar bara här nu på bloggen och försökt formulera mig, å före det ca tre timmar i ett word-dokument) så går det inte!! Känns som allt är dömt att misslyckas redan nu. Jag kan bara inte sitta å gruva på detta en dag längre. Åt skogen med allt! Värdelösa jag!
Ja, mina svordomsord gör ju defintivt att det hela känns bättre, eller hur?! Jag blir så förbannad! Å nu gråter jag också! Klockrent! Känns verkligen som att jag kan ta helg nu, INTE! Jag måste ha nåt j*vla fel som inte klarar av att formulera ett ynka litet syfte eller ynka små frågor. Annars vet jag inte!
Ger upp..
Köksdrömmar
I morgon ska vi skicka in vår låneansökan för lägenheten. När vi satt å föll i blanketten kom tanken på att kankse låna lite mer än själva prist på lägenheten.. Eller det var väl inte så att tanken slog oss just då, utan det är nog något som legat å grott ett tag utan att jag tänkt på det. Varför skulle vi inte passa på att låna lite extra, när villkoren förmodligen blir så bra? Finns det ens något bättre läge än nu, att låna till en renovering?
Jag är lite oroad över att inte bli beviljad lån, eftersom vår sammanslagna inkomst är relativt ltien och med få marginaler. Men att lägga på några tusenlappar kan nog funka ändå. Så nu är summan ifylld. Vi ansöker om lån som om det blir beviljat ger en "renovera köket-budget" på ca 50 000 kr.
Men de tär nu allt griller i huvudet kommer. Jag har alltid tänkt att kök är en dyr sak att renovera. Å med tanke på att vi vill göra om i princip allt, så kan prislappen dra iväg. Det känns bara så svårt att uppskatta priset, eftersom man är en sån gröngling på detta område. Sen är vi väl inte särskilt sugna på att installera å montera köket själv, utan nån ska göra det åt oss, så det blir klart så snabbt som möjligt.
I min fantasi är det inte särkilt mycket att göra, när det kommer till ett nytt kök här. Jag tänkte först att det bara var att slänga dit ett nytt golv, nya skåp å luckor, bänksiva, disko å blandare plus spis, fläkt och kyl/frys å diskmaskin. Men när jag låter tanken gå lite längre så är det ju inte bara det....
Jag kommer på att rör å vatten måste dras om.. Om det går?! Jag vill flytta diskhon ca en meter åt vänster. Känns surt att det handlar om en meter, men jag vill så gärna flytta hon den där metern!! Å redan här har åtskillgiga tusenlappar försvunnit, gissar jag!! Sen kom det adnra bekymret. Kanske är det bra att flytta eluttagen å elen också då? Dessutom krävs det ju underarbete etc. för det klinker vi vill ha på golvet.. Kankse behövs det lite arbete med väggen där alla nuvarande skåp sitter också? Jag inser att det är hantverkskostnaderna som kommer dra iväg.. Men hur får jag veta vad sånt här kan kosta? Å hur lång tid det kan ta? Hur många olika personer måste man anlita?!
Jag gissar att slutnotan kan komma att hamna på 80 000 - 100 000 kr. Hur kul känns det? Inte alls... Hur ska man gå tillväga? Vart ska man vända sig? Vilken djungel! Råd å tips välkomnas!