Pressen ligger på
Tiden tickar på. Det går snababre och anabbare. Det både gläder mig och stressar mig. Jag längtar nämligen efter somamren. För ett tag sen såg det verkligen ut som att det gick åt rätt håll. Men nu, de senaste dagarna har snön ramlat ner från himlen, och lagt sig som ett tunt, vitt lager på marken igen. Suck.. jag gillar inte snö och inte vinter. Helst av allt skulle det få vara sommar året runt för min del. Så jag väntar tålmodigt på att temperaturen ska sitga och snön smälta bort igen.
Annars så är det vid denna tid alltid mycket att göra. Först och främst är det studierna. Just nu sitter jag med sex skrivuppgifter om nyandlighet och nya religiösa rörelser, som ska lämnas in på måndag. Det är ett oerhört intressant ämne, och min uppsats senare i vår kommer nog trilla in på detta ämnesområde misstänker jag. Det är bara så synd att som ofta när man studerar, så får man inte mycket tid att stanna upp, när man hittar små godbitar. Jag känner ofta att jag liksom tvingas springa så snabbt jag bara orkar genom böckerna. Å tvyärr, så missar jag alla detaljer då. I mål, är jag helt slutkörd, i stället för att kunna dela med mig av vad jag sett och bekantat mig med under springturen. Jag skulle behöva så mycket mer tid för att vekrligen hinna ta del av allt jag vill. Det eggande intresset jag har får aldrig riktigt tillfälle att, tja, stimuleras. I stället känns böckerna som ett illa tvång, att mödosamt och snbbat rassla sig fram igenom. Inte alls njutbart, spännande och lärorikt. bara tungt och jobbigt.
Nej, jag ska inte beklaga mig mer över studierna. I stälelt ska jag låta mig inspireras lite av mitt föregående inlägg. det är bara att ta tag i saken och jobba på.
Det är även dags att skiska in ansökningar för hösten. Det gruvar jag mig också för. Jag vill ignet hellre än att bli antagen till det program som jag suktat efter i ett år redan. Men oron kan itne låta bli att suga tag i mig. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att bli antagen. Ingen antagningstatistik finns det heller att vända blickarna mot, för att få en aning om hur just jag ligger till. Jag får helt enkelt hålla tummarna, för det bästa.
Annars har det pås enats tiden varit en riktigt god tid. Det har ju varit påsk. Det var en lugn påsk, som det oftast är för mig. Inte så mycket ståhej och resa hit och dit. För mig är det i mångt och mycket som vilken helg som helst, men med ett svepskäl att få ställa sig i köket och kocka lite. Jag tog initativet för en smaskig påskmiddag. Sammanlagt var vi fem personer som avnjöt en tre rätters. Det var trevligt och riktigt gott. Men, tyvärr gick ju inte allt precis som aag ahde tänkt eller önskat mig. Nåja... Jag skyller på bristen av verktyg i köket som kunde ha gjort det hela till vad jag önskat. Bättre lyckat nästa gång kanske. För många innebär nog påsken en massa god mat i magen, som kanske inte alltid är allt för välgörande för kroppen. Men ibland ska man få njuta, det tycker jag. Så länge det inte är en vana att alltid äta som under påsk, så funkar det nog. Jag tror ändå inte att det var maten som var boven i dramat för min del. Det där godiset.... ajaj, vad det är svårt att avstå.
Kramar
Annars så är det vid denna tid alltid mycket att göra. Först och främst är det studierna. Just nu sitter jag med sex skrivuppgifter om nyandlighet och nya religiösa rörelser, som ska lämnas in på måndag. Det är ett oerhört intressant ämne, och min uppsats senare i vår kommer nog trilla in på detta ämnesområde misstänker jag. Det är bara så synd att som ofta när man studerar, så får man inte mycket tid att stanna upp, när man hittar små godbitar. Jag känner ofta att jag liksom tvingas springa så snabbt jag bara orkar genom böckerna. Å tvyärr, så missar jag alla detaljer då. I mål, är jag helt slutkörd, i stället för att kunna dela med mig av vad jag sett och bekantat mig med under springturen. Jag skulle behöva så mycket mer tid för att vekrligen hinna ta del av allt jag vill. Det eggande intresset jag har får aldrig riktigt tillfälle att, tja, stimuleras. I stället känns böckerna som ett illa tvång, att mödosamt och snbbat rassla sig fram igenom. Inte alls njutbart, spännande och lärorikt. bara tungt och jobbigt.
Nej, jag ska inte beklaga mig mer över studierna. I stälelt ska jag låta mig inspireras lite av mitt föregående inlägg. det är bara att ta tag i saken och jobba på.
Det är även dags att skiska in ansökningar för hösten. Det gruvar jag mig också för. Jag vill ignet hellre än att bli antagen till det program som jag suktat efter i ett år redan. Men oron kan itne låta bli att suga tag i mig. För jag vet faktiskt inte om jag kommer att bli antagen. Ingen antagningstatistik finns det heller att vända blickarna mot, för att få en aning om hur just jag ligger till. Jag får helt enkelt hålla tummarna, för det bästa.
Annars har det pås enats tiden varit en riktigt god tid. Det har ju varit påsk. Det var en lugn påsk, som det oftast är för mig. Inte så mycket ståhej och resa hit och dit. För mig är det i mångt och mycket som vilken helg som helst, men med ett svepskäl att få ställa sig i köket och kocka lite. Jag tog initativet för en smaskig påskmiddag. Sammanlagt var vi fem personer som avnjöt en tre rätters. Det var trevligt och riktigt gott. Men, tyvärr gick ju inte allt precis som aag ahde tänkt eller önskat mig. Nåja... Jag skyller på bristen av verktyg i köket som kunde ha gjort det hela till vad jag önskat. Bättre lyckat nästa gång kanske. För många innebär nog påsken en massa god mat i magen, som kanske inte alltid är allt för välgörande för kroppen. Men ibland ska man få njuta, det tycker jag. Så länge det inte är en vana att alltid äta som under påsk, så funkar det nog. Jag tror ändå inte att det var maten som var boven i dramat för min del. Det där godiset.... ajaj, vad det är svårt att avstå.
Kramar
Skriva, skriva
ja, ibland kan det känns så tungt och svårt att göra just det, skriva. När det gäller att skriva av sig, som här, så har jag sällan några större problem. Alllt bara flyter på. men när det blir viktigare, när det handlar om uppsatser, hemtentor eller andra skrivuppgifter, så går det emot. Verkligen emot. Jag älskar att skriva. Men av olika anlednignar så går det bara inte, vid de tillfällen som jag måste prestera. Det är oerhört frustrerande. Det tar bara stopp. Varför?
Jag tror jag vet varför. Det är en historia som nog mest är en psykisk upplevelse inom mig än en ren sanning. Jag vill i alla fall tro och hoppas det. Men jag minns så tydligt alla skolår, där jag prov efter prov på svenskalektionerna, aldrig riktigt lyckades. Svenskan var mitt sämsta ämne. Jag klarade bara inte grammatiken, eller ordningsöfljder, bisatser etc. Alla prov som jag fick tillbaka, var fullständigt nerklottrade av anvisningar för hur allt egentligen skulle se ut. Lärarna försökte säkert, men jag fattade aldrig riktigt. Jag gör det inte ännu. Det var och är fortfarande väldigt frustrerande. Delvis på att mitt svenskabetyg fick haka på alla mina andra toppbetyg. Det var min svarta prick i registret så att säga. Även om det inte var hela världen, så var det tungt att aldrig nå ändå upp, trots att jag verkligen försökte. Alla mina anstärngningar gav aldrig utdelning, som de annars alltid gjorde i de andra ämnena.
Detta ämne, svenskan, slår hårdast emot mig idag. För att skriva korrekt, blir knappast mindre viktigt ju högre upp man kommer i den akademiska världen. Min största oro för framtiden är därför hur jag ska klara det. Kommer jag att klara det? Ska jag våga satsa? Jag tvekar stundvis. Jag tvekar på min förmåga. Jag liksom snärjer in mig i tankar som enbart handlar om skrivprocessen, i stället för själva arbetet runt omkring. Jag tvekar inte så mycket på min analytiska förmåga. För den finns där, den är lättare att arbeta på. Men den blir tyvärr lidande om jag inte hänger mig åt skrivandet också. Det märker jag särskilt av när jag har en uppgift att ta itu med. I stället för att ta tag i den i god tid, med att börja skriva och därmed sätta igång tankeverksamheten kring det jag ska skriva om, skjuter jag upp allt längre och längre tid. Ända tills allt jag kan göra är att intensivskriva ihop något som saknar både god struktur och korrekt språk, liksom den analytiska delen.
Det syns klart och tydligt att boven idramat kanske inte är det där svenskabetyget. utan det är snarare mig själv. Fruktatn över att det ska gå dåligt när jag skriver leder till att jag skriver dåligt. Och återigen får jag det konstaterat när uppgiften åter är i min hand. Det blev inte så bra, som jag hade hoppats. Återigen blir jag besviken. Jag kan inte låta bli att se alla dessa uppgifter, både små och stora som misslyckanden från min sida. Jag gjorde inte mitt bästa, jag la inte ner tillräckligt med tid och engagemang. Det frustrerar mig, eftersom ajg vanligtvis i det mesta adnra runt omkring mig är väldigt högpresterande. Jag vill alltid göra mitt bästa. Känslan av att ha gjort något och verkligen vara stolt och nöjd över resultatet är nästan ovärderlig. jag hoppas verkligen att jag kan ta mig i kragen nån gång, innan jag ahr grävt en allt för stor grop för mig själv.
För det är ju inte helller som att det går dåligt. jag klarar mig galant med allt. Men jag vill ju inte bara klara mig. Jag vill ju vara på topp. Jag vill kunna göra mer, göra något viktigt och verkligen kunna använda mig utav allt jag lärt mig. Jag gillar inte att göra saker halvdant.
Nåja. Jag försöker i alla fall. Även om jag lagt ner några minuter på min frustration gentemot mig själv jsut nu, så ska jag ta tag i det. Idag i alla fall. För jag sitter nämligen med en sådan där uppgift nu. Och jag vill verkligen att den ska bli bra. Det ska den bli!! Det är bara att rycka upp mig, å kämpa lite. Allt i livet går inte på räls.
Jag tror jag vet varför. Det är en historia som nog mest är en psykisk upplevelse inom mig än en ren sanning. Jag vill i alla fall tro och hoppas det. Men jag minns så tydligt alla skolår, där jag prov efter prov på svenskalektionerna, aldrig riktigt lyckades. Svenskan var mitt sämsta ämne. Jag klarade bara inte grammatiken, eller ordningsöfljder, bisatser etc. Alla prov som jag fick tillbaka, var fullständigt nerklottrade av anvisningar för hur allt egentligen skulle se ut. Lärarna försökte säkert, men jag fattade aldrig riktigt. Jag gör det inte ännu. Det var och är fortfarande väldigt frustrerande. Delvis på att mitt svenskabetyg fick haka på alla mina andra toppbetyg. Det var min svarta prick i registret så att säga. Även om det inte var hela världen, så var det tungt att aldrig nå ändå upp, trots att jag verkligen försökte. Alla mina anstärngningar gav aldrig utdelning, som de annars alltid gjorde i de andra ämnena.
Detta ämne, svenskan, slår hårdast emot mig idag. För att skriva korrekt, blir knappast mindre viktigt ju högre upp man kommer i den akademiska världen. Min största oro för framtiden är därför hur jag ska klara det. Kommer jag att klara det? Ska jag våga satsa? Jag tvekar stundvis. Jag tvekar på min förmåga. Jag liksom snärjer in mig i tankar som enbart handlar om skrivprocessen, i stället för själva arbetet runt omkring. Jag tvekar inte så mycket på min analytiska förmåga. För den finns där, den är lättare att arbeta på. Men den blir tyvärr lidande om jag inte hänger mig åt skrivandet också. Det märker jag särskilt av när jag har en uppgift att ta itu med. I stället för att ta tag i den i god tid, med att börja skriva och därmed sätta igång tankeverksamheten kring det jag ska skriva om, skjuter jag upp allt längre och längre tid. Ända tills allt jag kan göra är att intensivskriva ihop något som saknar både god struktur och korrekt språk, liksom den analytiska delen.
Det syns klart och tydligt att boven idramat kanske inte är det där svenskabetyget. utan det är snarare mig själv. Fruktatn över att det ska gå dåligt när jag skriver leder till att jag skriver dåligt. Och återigen får jag det konstaterat när uppgiften åter är i min hand. Det blev inte så bra, som jag hade hoppats. Återigen blir jag besviken. Jag kan inte låta bli att se alla dessa uppgifter, både små och stora som misslyckanden från min sida. Jag gjorde inte mitt bästa, jag la inte ner tillräckligt med tid och engagemang. Det frustrerar mig, eftersom ajg vanligtvis i det mesta adnra runt omkring mig är väldigt högpresterande. Jag vill alltid göra mitt bästa. Känslan av att ha gjort något och verkligen vara stolt och nöjd över resultatet är nästan ovärderlig. jag hoppas verkligen att jag kan ta mig i kragen nån gång, innan jag ahr grävt en allt för stor grop för mig själv.
För det är ju inte helller som att det går dåligt. jag klarar mig galant med allt. Men jag vill ju inte bara klara mig. Jag vill ju vara på topp. Jag vill kunna göra mer, göra något viktigt och verkligen kunna använda mig utav allt jag lärt mig. Jag gillar inte att göra saker halvdant.
Nåja. Jag försöker i alla fall. Även om jag lagt ner några minuter på min frustration gentemot mig själv jsut nu, så ska jag ta tag i det. Idag i alla fall. För jag sitter nämligen med en sådan där uppgift nu. Och jag vill verkligen att den ska bli bra. Det ska den bli!! Det är bara att rycka upp mig, å kämpa lite. Allt i livet går inte på räls.
Länge sen
Tiden har minst sagt hunnit gå sen senast jag skrev. Har länge funderat på att lägga ner bloggen. men samtidigt känns det lite trist att radera ut det som på något sätt är en del av mig, allt som ajg skrivit hittills. Tanken har varit om jag ska börja om, med en ny blogg. Men jag har bestämt mig för att låta denna vara och helt enkelt förtsätta. Det går ju att ta till andra knep för att markera något nytt. För det första att skriva något nytt och för det andra kanske jag kan göra om utessendet lite. Men jag får se om jag orkar med det.
Det har hunnit hända en del på ett år, som ni kankse förstår. men jag tänker inte ens börja med att göra något utlägg om det året. Det kommer säkert att visa sig med tiden vad som har varit de stora händelserna. Sen är det inte så att det är vad jag gör om dagarna som får mig att skriva, utan som ni säkert märkt, handlar det mest om tankar och känslor som flyter omkring inom mig. Visserligen tar dessa saker oftast avstamp i vardagen, i de saker jag gör och vad som händer runt omkring mig. Det är omöjligt att skilja dem från varandra.
Just nu upplever jag en hel del frågeställningar inom mig. De är utmanande både för kropp och själ. Det gäller bara att veta hur man ska hantera dem på bästa möjliga sätt. Men jag känner mig stark inför det. Starkare än på länge. Men visst, finns det stunder, som alltid, då jag bara önskade att allt kunde få vara lungt och stilla som en spegelblank sjö. Men livet ser inte ut så, inte för någon. Det är väl det jag märker mer och mer. Det får mig att undra över hur man ska förhålla sig till allt och alla, för att själv inte dras med ner, eller upp för mycket av alla andras liv. För någonstans ska det väl handla om dig själv? Inte enkelt det där. För hur mycket man än vill så är man alltid engagerad och involverad, påverkas av och påverkar dem runt omkring sig. Det behöver väl inte heller vara dåligt? Jag skulle inte vilja leva ett sådant liv, utan det. Går det över huvud taget? Ända sedan vår första stund på jorden har livet handlat om relationer till andra människor. Det är spännande tankar sånt där. Ibland kan det vara så svårt att finna en balans mellan sig själv och allt det andra. var går gränsen för mig och dig? Den är inte helt lätt att urskilja alla gånger.
Jag ska inte grubbla mer på detta just nu. I stället ska jag återgå till mina studier som jag fortfarande sysslar med. För tillfället är religionshistoria på schemat. Kankse att detta ämne kan hjälpa mig med svaren på mina frågor. Förmodligen inte. Jag har lärt mig vid det här laget, att ju mer man försöker komma till klarhet, desto mer frågor får man.
Det har hunnit hända en del på ett år, som ni kankse förstår. men jag tänker inte ens börja med att göra något utlägg om det året. Det kommer säkert att visa sig med tiden vad som har varit de stora händelserna. Sen är det inte så att det är vad jag gör om dagarna som får mig att skriva, utan som ni säkert märkt, handlar det mest om tankar och känslor som flyter omkring inom mig. Visserligen tar dessa saker oftast avstamp i vardagen, i de saker jag gör och vad som händer runt omkring mig. Det är omöjligt att skilja dem från varandra.
Just nu upplever jag en hel del frågeställningar inom mig. De är utmanande både för kropp och själ. Det gäller bara att veta hur man ska hantera dem på bästa möjliga sätt. Men jag känner mig stark inför det. Starkare än på länge. Men visst, finns det stunder, som alltid, då jag bara önskade att allt kunde få vara lungt och stilla som en spegelblank sjö. Men livet ser inte ut så, inte för någon. Det är väl det jag märker mer och mer. Det får mig att undra över hur man ska förhålla sig till allt och alla, för att själv inte dras med ner, eller upp för mycket av alla andras liv. För någonstans ska det väl handla om dig själv? Inte enkelt det där. För hur mycket man än vill så är man alltid engagerad och involverad, påverkas av och påverkar dem runt omkring sig. Det behöver väl inte heller vara dåligt? Jag skulle inte vilja leva ett sådant liv, utan det. Går det över huvud taget? Ända sedan vår första stund på jorden har livet handlat om relationer till andra människor. Det är spännande tankar sånt där. Ibland kan det vara så svårt att finna en balans mellan sig själv och allt det andra. var går gränsen för mig och dig? Den är inte helt lätt att urskilja alla gånger.
Jag ska inte grubbla mer på detta just nu. I stället ska jag återgå till mina studier som jag fortfarande sysslar med. För tillfället är religionshistoria på schemat. Kankse att detta ämne kan hjälpa mig med svaren på mina frågor. Förmodligen inte. Jag har lärt mig vid det här laget, att ju mer man försöker komma till klarhet, desto mer frågor får man.