Semestertider
Jahapp! Så var den somamren över. Fort gick det. Kunde jag inte ha fått liiiite semester till?
Inte för att jag ska klaga. För ca en vecka sen kom jag hem från en riktigt skön å enligt mig välförtjänt semester. Två veckor Thailand blev det, med några dagar i Bangkok och största delen av tiden på ön Koh Tao. Även om semestern där mestadels gick ut på att ta det lugnt å ladda sina batterier var det en otroligt händelserik resa. Jag ska inte ens försöka att berätta om allt här. Hela resan har nämligen fått en alldelens egen, klassisk dagbok tillägnad sig. Tanken var att skriva kontinuerligt under resan. Jag gjorde så gott jag kunde, men hamnade ständigt efter i skrivandet. Det var inte som jag hade förväntat mig, eftersom det som sagt var lugn och ro som var planen. Men jag tycktes liksom aldrig finna ro att sätta mig å skriva. Så jag har ännu inte lyckats skriva allt. Det bästa vore nog att sätta sig ner å skriva klart om resan så fort som möjligt, eftersom minnet sviker mer än man tror.
Men jag kan kanske dela med mig av några av godbitarna som kan vara värda att nämna. Svenska som vi är, så hade en del av tiden före resan ägnats åt lite förberedelser. Å mycket av dem var en god ide. Man slapp hamna i många av de fällor som man annars hamnar i det första man gör när man anländer. Vi hade till exempel bokat hotell för första två nätterna, vilket gjorde att alla galna taxichaufförer inte stod å drog i en å försökte övertala en att åka hit eller dit för att boka hotell här eller där. Sen var det ärtt lugnt när vi anlände på Bangkoks flygplats också. Klockan var nämligen ca fyra på morgonen.
På tal om taxichaufförer så, var vi väl medvetna om deras försök på att komma med "bra priser" på taxi. Vi visste att det var taxameter som gällde. Det gick ganska bra den första tiden i Bangkok. Inga problem alls. Fördelen med att åka taxameter redan från början är att man blir medveten om vilka priser en resa på en viss sträcka ska ta. Då synar man lätt deras "good price, 300 bath, good price!", när den tänkta resan egentligen ska kosta ca 100 bath ( ca 18 kr). Vi märkte som sagt av deras motvilja för taxameter. Särskilt mitt på dagen är det svårt att få taxameter, ja, nästan omöjligt. Det beror i å för sig mycket på vart man ska tror jag. Den motvilja vi mötte var främst mot destinationen Khao San road, backpacker-området, om man nu fortfarande kan kalla det så. Det är nog säkerligen det turisttätaste. Taxicahufförerna vägrar i princip att köra dit. I alla fall på taxameter. Varför? Ingen aning. Kanske för att det är en så populär destination å de därför försöker hitta de nya, ovana resenärerna som går på buden som skriks ut på 300 bath, 400 bath eller tom 500 bath för en resa dit.
På grund av de envisa taxichaufförerna blev vi därför tvugna att ta en alternativ resväg en dag. Det blev skytrain till floden som vi sen åkte båt längs med. Det var mycket smidigt, å ganska mysigt med båt. Så det rekommenderas varmt. Skytrain är för övrigt som tunnelbana fast några meter ovanför marken. Mycket bra, smidiga å snabba tåg. Detsamma gäller för tunnelbanan. Det är mycekt säkerhet på både skytrain å tunnelbana, å väldigt rent, snyggt å städat. Å så klart, billigt. J
ag var imponerad av deras biljettsystem på skytrain. Det gick ut på att man vid en automat på stationen letade upp sin destination på en karta. Där fanns en siffra angiven som man sedan i en tabell kunde se hur mycket den resan skulle kosta. Man tröck sedan på en knapp som motsvarade sin destination å matade in rätt summa pengar, med mynt, som man enkelt kunde växla till sig på ett växlingskontor i närheten om man inte hade det på sig. Nu minns jag inte om man tröck på ytterligare en knapp för att bekräfta köpet. Hur som helst så matade sedan maskinen ut ett åkkort som du använde för att passera spärren in till tågen. När din resa var klar å du skulle ut från tågen å passera spärrana igen, så matade du in kortet än en gång för att passera spärren. Spärren / maskinen som du matar in ditt kort i för att passera, behåller denna gång ditt förbrukade kort, som förmodligen återanvänds. Mycket praktiskt!
Tiden i Bangkok var inte direkt avslappnande. Det är svårt att göra det i en stor stad. Mestadels ville vi ägna oss åt shopping, i alla fall jag, å vi sökte oss därför till sådana områden. På Khao San road å däromkring finns det en hel del shopping i form av små marknadsstånd lite här å var. Jag vet inte om det är så, men jag kan tänka mig att det är en fälla för många turister. För många av oss verkar priserna där billiga, men de är ack så mycket dyrare än på andra marknader, bort från de värsta turiststråken.
Men var man än går så är det ju pruta som gäller. Det pris som försäljaren nämner är över det dubbla som han/ hon kan tänka sig att ta betalt för. Så man ska inte låta sig luras för lätt. Enklast för mig är faktiskt om jag inte riktigt har bestämt mig för om jag vill ha det som jag börjar köpslå om. För försäljaren är ofta nyfiken på vilket bud du är villig att ge. Är jag inte säker på om jag vill ha varan, så nämner jag ett pris som jag vet får han/henne att backa å ropa ut "joking" eller nåt liknande. Man ska då vara försiktig med att inte gå upp för snabbt i pris på sina bud, när försäljaren sakta men säkert sänker priset på varan. Ett annat tips är att inte försöka omvandla priserna till kronor i skallen hela tiden. Det gör att all budgivning känns otroligt pinsam, när man inser att man tjafsar om några få kronor. Men man måste komma ihåg att man inte är hemma i Sverige. När jag är i Thailand brukar jag följa regeln att samma prisläge gäller ungefär där som hemma. Oftast något billigare där faktiskt. Det är en bra måttståck. T.ex. kanske en tröja i Sverige går på ca 200 kr, ja då går en likannde tröja i Thailand för ca 200 bath, ofta billigare. Billigt? ja, visst, i våra mått mätt.. Men då har jag nog ändå överpris som utlänning....
Nog om Bankok nu kanske. Efter några dagar där beslöt vi oss för att bege oss söderöver, mot solen å havet. Värmen kände man ju av lite i Bangkok redan. Så nu sakndes bara det vi längtade efter. Här ställdes vi inför vår första miss i planerna. Vid en turistbyrå skulle vi boka biljetter på en buss mot Chumporn som även inkluderade båtresa över till Koh Tao. Men, det visade sig vara fullbokat denna samma dag som vi ville åka. Lediga platser fanns först om två dygn. Ett alternativ återstod om vi ville åka samma dag. Tåg. Men det var inte säkert att det skulle finnas platser där heller. Å om det fanns, så misstänkte jag att det skulle gälla 3:e klass, sittvagn utan aircon. Inte det bekvämaste när det gäller ett nattåg, som det är tänkt att man ska kunna sova på. Nåja. Vi åkte i ilfart till tågstationen, där en kvinna som talade väldigt god enegelska hjälpte oss omgående. Först besannades mina farhågor om 3:e klass. Men just när vi står i luckan händer det. Ett mirakel! Några lämnar just återbud i 2:a klass med aircon och den vänliga kvinnan säger att hon paxar biljetterna åt oss. Så vi byter lucka å lyckas få tag på precis fyra biljetter, för samma kväll, i 2:a klass med aircon. Vi kunde samtidigt boka båt över till Koh Tao. Perfekt!! Lite dyrare än bussen, men helt ok. Priset var nog ca 1200 bath sammanlagt för hela resan fram t.o.m. Koh Tao. Vi tänkte att man säkerligen skulle kunna sova lite på tåget också, eftersom det innebar liggplatser.
Så, vi åkte tillbaka in mot stan för lite extra shopping. Senare så fick vi stressa liiiite, men bara lite med en kort taxitur å tunnelbana för att komma i tid till tåget. Räkna alltid med trafikstockning om ni ska nånstans i Bangkok! På stationen slängde vi i oss lite KFC-mat å hann se lite av OS-invigningen på storbildskärm, inna vi begav oss till tåget. Jag blev positivt överraskad över tågen. Den som åkt connex-tåg i Sverige skulle nog känna igen standarden. Men här var sätena större å bredare. Man satt två på var sida av tåget, mittemot varann, med gott om benutrymme. Strax efter att man satt sig kom personalen å tog dricka å matbeställningar. De monterade också bord så att man kunde ät å dricka ordentligt. Jag msåte säga, att det här var min absolut trevligaste tågresa nånsin. Personalen var så oerhört rolig å serviceminded. Det kändes som att de reste med en. De stannade å pratade med en, skämtade glatt å en i personelaen var så avslappnad att han t.om. kunde ta en liten slurk whiskey med resenärena. När natten kröp närmare inpå så kom personelen å bäddade din sovplats. Bordet monterades bort. De två sätena mittemot varandra förvandlades till en sovbrits. Den bäddades sedan med en madrass å nya lakan. Man fick en filt å kudde likaså. Ovanför denna sovplats spändes en ytterligare sovplats ner från tågets innertak, typ. Även den bäddades ordentligt. Sedan hängdes det för mörka gardiner så att man kunde stänga till runt om sig när man ville sova. Perfekt!! Synd bara, att knappt nån av oss fick en blund den natten. Var det nervositet, resfebern som tagit över, som gjorde det svårt att somna? vet ej.. Vi hade ställt klockan tidigt på morgonen då vi skulle anlända till Chumporn. Det var helt onödigt visade det sig, då personelen gick å väckte dem som skulle stiga av när man närmade sig sin hållplats. Å så klart. Nämnde det inte innan. I Thailand är man inte särskilt noga med att passa tider. När vi hade stressat till tåget för att komma it id, så avgick det ändå inte förren en halvtimma efter utsatt tid. Å vi var nog ca en timme sen när vi väl var framme i Chumporn. Inte för att det gjorde så mycket. Då slapp vi vänta så länge på bussen mot båten.
Oj, vad vi var slutpumpade när vi satte oss på båten. Hade jag inte sovit före det så slumrade jag i alla fall till då. Det var skönt. Det kändes som att båtresan tog tio minuter eller nåt. I själva verket tar den väl ca 1,5-2 timmar om jag inte minns fel. Lite osäker. Å så anlände vi. Skönt att äntligen vara framme. Men var skulle vi bo? Vi hade inte utsett nåt ställe att bo på i förväg, så vi försökte i tumultet bland alla nyanlända till ön å alla taxichaufförer m.fl. som försökte få ens uppmärksamhet, få oss en bild av ön. Vi röck till oss en gratis karta av ön å började scanna av ön.
Slutligen valde vi att bege oss till fots mot Tommys-resort som inte låg långt från hamnen där vi anlände, vad vi kunde gissa av kartan. Vaslet på Tommy's kom ur en reseberättelse vi hittat på nätet, av en svensk kvinna som bott där. Så till taxichauffisarnas förtret började vi vandra. "Det är långt" "Det är bergigt", hade vi fått höra. De ville köra oss dit för, var det 300 eller 400 bath. Rena rånet. Mend e tär vad txi kostar på Koh Tao, om man vill välja det. Men för de tio minuter, med väskor som det tog att gå till Tommy's var det verkligen inte värt en taxi. Å det där med "bergigt"? Jag klarar att gå uppför en backe. Så farligt är det inte! haha!!
Vi valde efter lite om å med att stanna på Tommys en natt till att börja med. Även om vi var helt slut, allesammans spenderade vi en stor del av den dagen med att gå omkring längs Sairee beach, den längsta stranden på Koh Tao å kolla upp olika boenden. Vi hade redan i Bangkok börjat första att denna period som vi valde att resa dit, tydligen var en av årets högsäsonger. Konstigt att vi missade det i alla förberedelser. Men det löste sig ändå. I stort sett alla boendealternativ längs Sairee beach var fulla. Men många ställen, tja de flesta som vi kollade upp, följde principen att inte ta emot bokningar. I alla fall inte när man kom in personligen. De bad en helt enkelt att återkomma nästa dag vid utcheckningstiden då det kunde bli lediga rum. Utcheckningstiden var i regel vid tiotiden. Detta innebar för oss, tråkigt nog att behöva ställa klockan än en gång inför nästa morgon. Synd, men, men.. Vi försökte sammanställe de ställen vi besökt å välja ut vilka som var våra favoriter.
Lotten för mig föll på ett ställe som hette Sunset Buri Resort å ett ställe som låg i närheten av Sunset Buri fast lite längre upp längs stranden. Minns inte vad det andra stället hette. Men det spelar ingen roll. Ni kan nog gissa att valet föll på Sunset Buri. Morgonen efter vårt sökande fick nämligen två i resesällskapet i uppgift att skynda sig att hitta bra boende. De två som var mest kräsna fick bege sig. Det innefattade inte mig. Haha! Jag tror att jag skulle kunna bo på typ alla ställen vi var å kollade på, men det var annat för de andra i sällskapet. Våra tvåutsända hann kolla upp några anta tilltänkta ställen längs vägen innan de kom till Sunset Buri, men inget av dem hade vunnit deras gunst. Ofta föll det på oljud..
Men jag blev riktigt glad när valet blev Sunset Buri. Stället ligger alldelens vid havet, längs med stranden en bit upp längs Sairee beach. Vi bodde i de billigaste Bungalows de hade, vilka, faktiskt låg närmast havet. De var tillräckligt rymliga, rena å fräscha, neutralt inredda, med aircon. Toaletten var helt ok. Enda negativa skulle väl vara att det inte innafattade varmvatten, vilket innebar kall dusch. Men det är inget att skrämmas över, tycker jag. För vattnet värms upp till en behaglig temperatur i rören av solen å värmen utomhus. Sen är det väldigt skönt att få dusch lite svalt när manv arit i solen en hel dag. En till sak som nog förvånar många är att man ombeds att inte slänga toalettpappret i toalettstolen. Varför? Min gissning är att många västerlänningar är vana vid att använda mycket papper vid ett toabesök, som stockar igen de smala avloppsrören. Att i stället slänga toapapret i en försluten papperskorg undvicker stock i toaletten jämt å ständigt. Personalen var ockå noga med att tömma toalettens papperskorg varje dag. Vad som lockade mig med Sunset Buri var också priset. Ett rum eller en Bungalow rättare sagt på detta ställe börjar på prisläget 1300 bath per natt. Det är väldigt bra jämfört med många andra ställen som tar minst 1500 bath för ett rum med aircon. Frukost ingår inte i priset, men det är så billigt att äta i Tahiland ändå, så det gör verkligen ingenting. Då slipper man ställa väckarklockan också för att inte behöva missa fukosten. Mycket bra! Jag rekommenderar varmt Sunset Buri. För utöver deras boende, så är personalen där helt underbar. Restaurangen bjuder på riktigt god å bra mat, till riktigt bra priser. Rekommenderar deras olika Currys. Coconut soup var en favorit hos många i vårt resesällskap. Jag gillade deras vårrullar, grön, röd å thailänsk curry, stekta grönsaker med cashewnötter m.m. Listan kan göras lång!!
På tal om mat, åt vi på ett ställe som ligger nästan mittemot Sunset Buri. Upptäckte förresten att en av personalen som jobbar på Sunset Buri Resort om dagarna, jobbar på denna restaurang på kvällarna. Restaurangen heter Tong Thai, eller nåt liknande. De har en stor meny, å vi åt både traditionell thai-mat å mer internationell mat här. Inget fel på nåt av dem. En till matupplevelse fick vi på Porto Bello, en annan restaurang längs en av gatorna. Priserna var någor dyrare, å här serverades mer västerländsk å traditionell mat. Vi föll för servitrisen som berättade att man i princip vallfärdade till denna restaurang på ön, eftersom den förmodligen bjöd på öns godaste kött. Å jag kan tro att det är sant! Så otroligt mört, å gott kött, det var. Synd bara att det blir lite för "klassiskt" med friterad potatis som tillbehör typ, men, visst. Helt ok ändå.
Till efterrätt blev det en smarrig Cème Brûlé. helt ok. Men.... å här kommer den ständiga kritiken mot alla Crème Brûlé jag ätit sedan skoltiden i Laos. Inget toppar den... Inget går upp, eller kommer ens i närheten av den smakupplevelse det var varje gång denna Crème Caramel, som det egentligen var, serverades på skollunchen. det kanske är hårt att dra Brûlen över samma kamm som en Caramel, men enligt mig är de så snarlika smakmässigt att jag inte väljer att skilja dem åt. För det är själva Crémen som jag har i åtanke. Å den behöver inte skilja sig märkvärdigt åt hos de båda efterrätterna.
Nåja, nog om det. I stort var Koh Tao underbart. Underbar sol, strand, hav. Långgrunt som bara den är det. Å relativt lugnt ändå. I alla fall när vi var där nu i augusti. Jag upplevde inte Sairee beach som vi bodde på som särskilt partytokigt, även om många tycks tala om Sairee på detta sätt. Det fanns kanske två barer i närheten av Sunset Buri som spelde musik en bit in på natten, men jag kan inte påstå att det störde. Å det var inte mycket folk vid de två ställena heller, vill jag påstå.
Vill slänga lite kritik mot den bar som tydligen rekommenderas så varmt av många. Lotus bar. Så hette ett av uteställena. Klart överreklamerat enligt mig. Det var en del folk, men det var inte särskilt bra musik, å drinkarna var.... ja, inte var dom goda inte.
Med andra ord kan det kanske gissas till, att vår vistelse på Koh Tao inte blev särskilt "partyfylld". Men det gjorde mig inget ont. Tvärtom. Var det skönt att inte supa sig full varje kväll, för att sedan sova bort halva dagarna. För mig är inte det vad semester handlar om. Jag har svårt att förstå partygalna semesterresenärer. Det är ju knappast utvilande å avslappande att åka på semester på det sättet. Snarare slitigt, risigt, å onödigt i viss mån. Varför ska man supa upp alla sina pengar? Då hade man lika gärna kunnat stanna hemma å göra samma sak, om det är den nda upplevelsen man är ute efter.
Jag kankse låter hård nu. Det är inte meningen. Det är inget fel i att festa till lite på semestern. Det är för många ett slags firande. I alla fall brukar fester vara det för mig. Å det är ju skönt å kul att släppa loss lite när man är ledig å har semester. Vi gjorde ju det nu i Thailand lite grann också, men vi lät inte det vara ledordet för semestern. Jag antar att vi alla sätter upp olika önskemål å förhoppningar för vår semester, å det får vi alla göra. Jga kan å kommer säkerligen att ta en "festsemester" jag med, nån gång in mitt liv. Kankse... återstår att se.
Vi gjorde inte så mycket på Koh Tao. Det var mycke sol å bad som gällde. En dag valde vi att åka på en snorklingstur runt ön. Vi tänkte först gå runt å kolla på olika ställen vad de erbjöd för olika snorklingsresor, men vi upptäckte ganska snabbt att alla turistbyråer m.m. erbjuder likande rutter till i stort sett samma pris, 550 bath. På snorklingsdagen blev vi hämtade på morgonen av en taxi som tog oss till ett ställe där vi fick låna snorklingsutrustning. Sedan bar det av till båten i hamnen.
Redan vid första stoppet för snorklingen kom höjdpunkten. Shark bay hette området, å det går kanske att gissa, vad man kan ha turen att få se där. Jag hade inte stora förhoppningar på att få se hajar. jag tänkte väl att de lätt skräms iväg, eller undviker att simma omkring i reven när en massa knasiga människor simmar omkring. Men jag blev inte besviken. Redan efter några minuters plaskande fick jag se den... men, nej, det var inte en utan två hajar. Helt exalterad ropade jag ut "Haj!". Inte för att jag blev rädd, utan för att jag ville ge andra snorklare chansen att se haj. Men jag insåg snabbt att det var helt misslyckat. ngen hörde ändå nåt. Så jag var snabb ner med skallen i vattnet igen å försökte simma efter de inte jättestora, men heller inte små hajarna. men efter bara ett litet tag, försvann de ur synhåll. Det var det, tänkte jag. Men jag skulle återigen få se hajar. Efter några minuter guppande i det klarbålåa vattnet såg jag sem igen. Den här gången var det tre stycken. Å nu simmade de mer eller mindre emot mig, fast lite längre ner. Närmare å närmare kom de. Å till slut kändes det lite i halsgropen. Lite pirrigt var det, för ganska, ganska, nära var dom. Nästan så att jag kunde sträcka ut armen å nå dem. Tja, om det var så nära, på riktigt vet jag inte, men det kändes så!
Resten av dagens snorkling förflöt lugnt å skönt. Jag hade T-shirt på mig, för att jag inte skulle bränna mig, vilket var ett smart drag. Redan vid första snorklingsstoppet tänkte jag att jag nog skulle smörja in rumpan lite grann, som fungerade som en utmärkt flytboj å stack upp vid vattenytan. Vore dumt å bränna rumpan, tänkte jag. å sen så, glömde jag bort rumpan.. Å sagt å gjort.. Nog brända jag rumpan alltid. men bara lite grann som tur var! Nåja, åter till snorklingen. Vo stannade på två eller tre till snorklingsställen, fick frukt å lunch på båten mellan snorklingsställena. De erhöll också vatten å kaffe elelr te för dem som ville. Mycket bra. Sista stoppet för snorklingsdagen var Nangyuan island. Ett reservant med anlagd strand mellan typ tre öar. Kostade extra 100 bath att gå iland. Mycket vackert var det där. Glömde bort att gå upp på utkiksplatsen, men, jaja.. Låg i stället pås tranden, som itne alls var en hit. gjorde ont för fötterna, både p.g.a. värmen å att stranden bestod av uppspolade koreller eller nåt. Som att gå på en grusväg, kändes det som. Ajaj... detsamma var det om man ville bada på ena sidan av stranden. Å så fick man akta sig för att trampa på sjögurkor! Haha!! På andra sidan stranden var det lite bättre i vattnet. Det härliga där, eller över huvud taget med Koh Tao å på Nangyuan var det klara vattnet. man såg fiskarna som simamde omkring runt benen, å man såg där, på Nangyuan om man simmade ut en bit ända ner till botten. Det var så att man såg sin skugga på havets botten. Coolt.
Nåja.. Det här var i alla fall lite om den härliga semestern. Jag vet att det blev en del. men hoppas att det kan vara lite trevlig läsning. Kan vara härligt lite längre fram för mig själv att kolla tillbaka här, läsa lite, minnas, å försöka återfinna det lugn som ändå hann infinna sig under vistelsen där, på Koh Tao.. För det kan man behöva, särskilt lite längre fram i tiden när allvaret har gripit tag i en ordentligt. För ja, nu har studierna börjart igen.. Men mer om det får bli en annan dag!
kram alla!
Inte för att jag ska klaga. För ca en vecka sen kom jag hem från en riktigt skön å enligt mig välförtjänt semester. Två veckor Thailand blev det, med några dagar i Bangkok och största delen av tiden på ön Koh Tao. Även om semestern där mestadels gick ut på att ta det lugnt å ladda sina batterier var det en otroligt händelserik resa. Jag ska inte ens försöka att berätta om allt här. Hela resan har nämligen fått en alldelens egen, klassisk dagbok tillägnad sig. Tanken var att skriva kontinuerligt under resan. Jag gjorde så gott jag kunde, men hamnade ständigt efter i skrivandet. Det var inte som jag hade förväntat mig, eftersom det som sagt var lugn och ro som var planen. Men jag tycktes liksom aldrig finna ro att sätta mig å skriva. Så jag har ännu inte lyckats skriva allt. Det bästa vore nog att sätta sig ner å skriva klart om resan så fort som möjligt, eftersom minnet sviker mer än man tror.
Men jag kan kanske dela med mig av några av godbitarna som kan vara värda att nämna. Svenska som vi är, så hade en del av tiden före resan ägnats åt lite förberedelser. Å mycket av dem var en god ide. Man slapp hamna i många av de fällor som man annars hamnar i det första man gör när man anländer. Vi hade till exempel bokat hotell för första två nätterna, vilket gjorde att alla galna taxichaufförer inte stod å drog i en å försökte övertala en att åka hit eller dit för att boka hotell här eller där. Sen var det ärtt lugnt när vi anlände på Bangkoks flygplats också. Klockan var nämligen ca fyra på morgonen.
På tal om taxichaufförer så, var vi väl medvetna om deras försök på att komma med "bra priser" på taxi. Vi visste att det var taxameter som gällde. Det gick ganska bra den första tiden i Bangkok. Inga problem alls. Fördelen med att åka taxameter redan från början är att man blir medveten om vilka priser en resa på en viss sträcka ska ta. Då synar man lätt deras "good price, 300 bath, good price!", när den tänkta resan egentligen ska kosta ca 100 bath ( ca 18 kr). Vi märkte som sagt av deras motvilja för taxameter. Särskilt mitt på dagen är det svårt att få taxameter, ja, nästan omöjligt. Det beror i å för sig mycket på vart man ska tror jag. Den motvilja vi mötte var främst mot destinationen Khao San road, backpacker-området, om man nu fortfarande kan kalla det så. Det är nog säkerligen det turisttätaste. Taxicahufförerna vägrar i princip att köra dit. I alla fall på taxameter. Varför? Ingen aning. Kanske för att det är en så populär destination å de därför försöker hitta de nya, ovana resenärerna som går på buden som skriks ut på 300 bath, 400 bath eller tom 500 bath för en resa dit.
På grund av de envisa taxichaufförerna blev vi därför tvugna att ta en alternativ resväg en dag. Det blev skytrain till floden som vi sen åkte båt längs med. Det var mycket smidigt, å ganska mysigt med båt. Så det rekommenderas varmt. Skytrain är för övrigt som tunnelbana fast några meter ovanför marken. Mycket bra, smidiga å snabba tåg. Detsamma gäller för tunnelbanan. Det är mycekt säkerhet på både skytrain å tunnelbana, å väldigt rent, snyggt å städat. Å så klart, billigt. J
ag var imponerad av deras biljettsystem på skytrain. Det gick ut på att man vid en automat på stationen letade upp sin destination på en karta. Där fanns en siffra angiven som man sedan i en tabell kunde se hur mycket den resan skulle kosta. Man tröck sedan på en knapp som motsvarade sin destination å matade in rätt summa pengar, med mynt, som man enkelt kunde växla till sig på ett växlingskontor i närheten om man inte hade det på sig. Nu minns jag inte om man tröck på ytterligare en knapp för att bekräfta köpet. Hur som helst så matade sedan maskinen ut ett åkkort som du använde för att passera spärren in till tågen. När din resa var klar å du skulle ut från tågen å passera spärrana igen, så matade du in kortet än en gång för att passera spärren. Spärren / maskinen som du matar in ditt kort i för att passera, behåller denna gång ditt förbrukade kort, som förmodligen återanvänds. Mycket praktiskt!
Tiden i Bangkok var inte direkt avslappnande. Det är svårt att göra det i en stor stad. Mestadels ville vi ägna oss åt shopping, i alla fall jag, å vi sökte oss därför till sådana områden. På Khao San road å däromkring finns det en hel del shopping i form av små marknadsstånd lite här å var. Jag vet inte om det är så, men jag kan tänka mig att det är en fälla för många turister. För många av oss verkar priserna där billiga, men de är ack så mycket dyrare än på andra marknader, bort från de värsta turiststråken.
Men var man än går så är det ju pruta som gäller. Det pris som försäljaren nämner är över det dubbla som han/ hon kan tänka sig att ta betalt för. Så man ska inte låta sig luras för lätt. Enklast för mig är faktiskt om jag inte riktigt har bestämt mig för om jag vill ha det som jag börjar köpslå om. För försäljaren är ofta nyfiken på vilket bud du är villig att ge. Är jag inte säker på om jag vill ha varan, så nämner jag ett pris som jag vet får han/henne att backa å ropa ut "joking" eller nåt liknande. Man ska då vara försiktig med att inte gå upp för snabbt i pris på sina bud, när försäljaren sakta men säkert sänker priset på varan. Ett annat tips är att inte försöka omvandla priserna till kronor i skallen hela tiden. Det gör att all budgivning känns otroligt pinsam, när man inser att man tjafsar om några få kronor. Men man måste komma ihåg att man inte är hemma i Sverige. När jag är i Thailand brukar jag följa regeln att samma prisläge gäller ungefär där som hemma. Oftast något billigare där faktiskt. Det är en bra måttståck. T.ex. kanske en tröja i Sverige går på ca 200 kr, ja då går en likannde tröja i Thailand för ca 200 bath, ofta billigare. Billigt? ja, visst, i våra mått mätt.. Men då har jag nog ändå överpris som utlänning....
Nog om Bankok nu kanske. Efter några dagar där beslöt vi oss för att bege oss söderöver, mot solen å havet. Värmen kände man ju av lite i Bangkok redan. Så nu sakndes bara det vi längtade efter. Här ställdes vi inför vår första miss i planerna. Vid en turistbyrå skulle vi boka biljetter på en buss mot Chumporn som även inkluderade båtresa över till Koh Tao. Men, det visade sig vara fullbokat denna samma dag som vi ville åka. Lediga platser fanns först om två dygn. Ett alternativ återstod om vi ville åka samma dag. Tåg. Men det var inte säkert att det skulle finnas platser där heller. Å om det fanns, så misstänkte jag att det skulle gälla 3:e klass, sittvagn utan aircon. Inte det bekvämaste när det gäller ett nattåg, som det är tänkt att man ska kunna sova på. Nåja. Vi åkte i ilfart till tågstationen, där en kvinna som talade väldigt god enegelska hjälpte oss omgående. Först besannades mina farhågor om 3:e klass. Men just när vi står i luckan händer det. Ett mirakel! Några lämnar just återbud i 2:a klass med aircon och den vänliga kvinnan säger att hon paxar biljetterna åt oss. Så vi byter lucka å lyckas få tag på precis fyra biljetter, för samma kväll, i 2:a klass med aircon. Vi kunde samtidigt boka båt över till Koh Tao. Perfekt!! Lite dyrare än bussen, men helt ok. Priset var nog ca 1200 bath sammanlagt för hela resan fram t.o.m. Koh Tao. Vi tänkte att man säkerligen skulle kunna sova lite på tåget också, eftersom det innebar liggplatser.
Så, vi åkte tillbaka in mot stan för lite extra shopping. Senare så fick vi stressa liiiite, men bara lite med en kort taxitur å tunnelbana för att komma i tid till tåget. Räkna alltid med trafikstockning om ni ska nånstans i Bangkok! På stationen slängde vi i oss lite KFC-mat å hann se lite av OS-invigningen på storbildskärm, inna vi begav oss till tåget. Jag blev positivt överraskad över tågen. Den som åkt connex-tåg i Sverige skulle nog känna igen standarden. Men här var sätena större å bredare. Man satt två på var sida av tåget, mittemot varann, med gott om benutrymme. Strax efter att man satt sig kom personalen å tog dricka å matbeställningar. De monterade också bord så att man kunde ät å dricka ordentligt. Jag msåte säga, att det här var min absolut trevligaste tågresa nånsin. Personalen var så oerhört rolig å serviceminded. Det kändes som att de reste med en. De stannade å pratade med en, skämtade glatt å en i personelaen var så avslappnad att han t.om. kunde ta en liten slurk whiskey med resenärena. När natten kröp närmare inpå så kom personelen å bäddade din sovplats. Bordet monterades bort. De två sätena mittemot varandra förvandlades till en sovbrits. Den bäddades sedan med en madrass å nya lakan. Man fick en filt å kudde likaså. Ovanför denna sovplats spändes en ytterligare sovplats ner från tågets innertak, typ. Även den bäddades ordentligt. Sedan hängdes det för mörka gardiner så att man kunde stänga till runt om sig när man ville sova. Perfekt!! Synd bara, att knappt nån av oss fick en blund den natten. Var det nervositet, resfebern som tagit över, som gjorde det svårt att somna? vet ej.. Vi hade ställt klockan tidigt på morgonen då vi skulle anlända till Chumporn. Det var helt onödigt visade det sig, då personelen gick å väckte dem som skulle stiga av när man närmade sig sin hållplats. Å så klart. Nämnde det inte innan. I Thailand är man inte särskilt noga med att passa tider. När vi hade stressat till tåget för att komma it id, så avgick det ändå inte förren en halvtimma efter utsatt tid. Å vi var nog ca en timme sen när vi väl var framme i Chumporn. Inte för att det gjorde så mycket. Då slapp vi vänta så länge på bussen mot båten.
Oj, vad vi var slutpumpade när vi satte oss på båten. Hade jag inte sovit före det så slumrade jag i alla fall till då. Det var skönt. Det kändes som att båtresan tog tio minuter eller nåt. I själva verket tar den väl ca 1,5-2 timmar om jag inte minns fel. Lite osäker. Å så anlände vi. Skönt att äntligen vara framme. Men var skulle vi bo? Vi hade inte utsett nåt ställe att bo på i förväg, så vi försökte i tumultet bland alla nyanlända till ön å alla taxichaufförer m.fl. som försökte få ens uppmärksamhet, få oss en bild av ön. Vi röck till oss en gratis karta av ön å började scanna av ön.
Slutligen valde vi att bege oss till fots mot Tommys-resort som inte låg långt från hamnen där vi anlände, vad vi kunde gissa av kartan. Vaslet på Tommy's kom ur en reseberättelse vi hittat på nätet, av en svensk kvinna som bott där. Så till taxichauffisarnas förtret började vi vandra. "Det är långt" "Det är bergigt", hade vi fått höra. De ville köra oss dit för, var det 300 eller 400 bath. Rena rånet. Mend e tär vad txi kostar på Koh Tao, om man vill välja det. Men för de tio minuter, med väskor som det tog att gå till Tommy's var det verkligen inte värt en taxi. Å det där med "bergigt"? Jag klarar att gå uppför en backe. Så farligt är det inte! haha!!
Vi valde efter lite om å med att stanna på Tommys en natt till att börja med. Även om vi var helt slut, allesammans spenderade vi en stor del av den dagen med att gå omkring längs Sairee beach, den längsta stranden på Koh Tao å kolla upp olika boenden. Vi hade redan i Bangkok börjat första att denna period som vi valde att resa dit, tydligen var en av årets högsäsonger. Konstigt att vi missade det i alla förberedelser. Men det löste sig ändå. I stort sett alla boendealternativ längs Sairee beach var fulla. Men många ställen, tja de flesta som vi kollade upp, följde principen att inte ta emot bokningar. I alla fall inte när man kom in personligen. De bad en helt enkelt att återkomma nästa dag vid utcheckningstiden då det kunde bli lediga rum. Utcheckningstiden var i regel vid tiotiden. Detta innebar för oss, tråkigt nog att behöva ställa klockan än en gång inför nästa morgon. Synd, men, men.. Vi försökte sammanställe de ställen vi besökt å välja ut vilka som var våra favoriter.
Lotten för mig föll på ett ställe som hette Sunset Buri Resort å ett ställe som låg i närheten av Sunset Buri fast lite längre upp längs stranden. Minns inte vad det andra stället hette. Men det spelar ingen roll. Ni kan nog gissa att valet föll på Sunset Buri. Morgonen efter vårt sökande fick nämligen två i resesällskapet i uppgift att skynda sig att hitta bra boende. De två som var mest kräsna fick bege sig. Det innefattade inte mig. Haha! Jag tror att jag skulle kunna bo på typ alla ställen vi var å kollade på, men det var annat för de andra i sällskapet. Våra tvåutsända hann kolla upp några anta tilltänkta ställen längs vägen innan de kom till Sunset Buri, men inget av dem hade vunnit deras gunst. Ofta föll det på oljud..
Men jag blev riktigt glad när valet blev Sunset Buri. Stället ligger alldelens vid havet, längs med stranden en bit upp längs Sairee beach. Vi bodde i de billigaste Bungalows de hade, vilka, faktiskt låg närmast havet. De var tillräckligt rymliga, rena å fräscha, neutralt inredda, med aircon. Toaletten var helt ok. Enda negativa skulle väl vara att det inte innafattade varmvatten, vilket innebar kall dusch. Men det är inget att skrämmas över, tycker jag. För vattnet värms upp till en behaglig temperatur i rören av solen å värmen utomhus. Sen är det väldigt skönt att få dusch lite svalt när manv arit i solen en hel dag. En till sak som nog förvånar många är att man ombeds att inte slänga toalettpappret i toalettstolen. Varför? Min gissning är att många västerlänningar är vana vid att använda mycket papper vid ett toabesök, som stockar igen de smala avloppsrören. Att i stället slänga toapapret i en försluten papperskorg undvicker stock i toaletten jämt å ständigt. Personalen var ockå noga med att tömma toalettens papperskorg varje dag. Vad som lockade mig med Sunset Buri var också priset. Ett rum eller en Bungalow rättare sagt på detta ställe börjar på prisläget 1300 bath per natt. Det är väldigt bra jämfört med många andra ställen som tar minst 1500 bath för ett rum med aircon. Frukost ingår inte i priset, men det är så billigt att äta i Tahiland ändå, så det gör verkligen ingenting. Då slipper man ställa väckarklockan också för att inte behöva missa fukosten. Mycket bra! Jag rekommenderar varmt Sunset Buri. För utöver deras boende, så är personalen där helt underbar. Restaurangen bjuder på riktigt god å bra mat, till riktigt bra priser. Rekommenderar deras olika Currys. Coconut soup var en favorit hos många i vårt resesällskap. Jag gillade deras vårrullar, grön, röd å thailänsk curry, stekta grönsaker med cashewnötter m.m. Listan kan göras lång!!
På tal om mat, åt vi på ett ställe som ligger nästan mittemot Sunset Buri. Upptäckte förresten att en av personalen som jobbar på Sunset Buri Resort om dagarna, jobbar på denna restaurang på kvällarna. Restaurangen heter Tong Thai, eller nåt liknande. De har en stor meny, å vi åt både traditionell thai-mat å mer internationell mat här. Inget fel på nåt av dem. En till matupplevelse fick vi på Porto Bello, en annan restaurang längs en av gatorna. Priserna var någor dyrare, å här serverades mer västerländsk å traditionell mat. Vi föll för servitrisen som berättade att man i princip vallfärdade till denna restaurang på ön, eftersom den förmodligen bjöd på öns godaste kött. Å jag kan tro att det är sant! Så otroligt mört, å gott kött, det var. Synd bara att det blir lite för "klassiskt" med friterad potatis som tillbehör typ, men, visst. Helt ok ändå.
Till efterrätt blev det en smarrig Cème Brûlé. helt ok. Men.... å här kommer den ständiga kritiken mot alla Crème Brûlé jag ätit sedan skoltiden i Laos. Inget toppar den... Inget går upp, eller kommer ens i närheten av den smakupplevelse det var varje gång denna Crème Caramel, som det egentligen var, serverades på skollunchen. det kanske är hårt att dra Brûlen över samma kamm som en Caramel, men enligt mig är de så snarlika smakmässigt att jag inte väljer att skilja dem åt. För det är själva Crémen som jag har i åtanke. Å den behöver inte skilja sig märkvärdigt åt hos de båda efterrätterna.
Nåja, nog om det. I stort var Koh Tao underbart. Underbar sol, strand, hav. Långgrunt som bara den är det. Å relativt lugnt ändå. I alla fall när vi var där nu i augusti. Jag upplevde inte Sairee beach som vi bodde på som särskilt partytokigt, även om många tycks tala om Sairee på detta sätt. Det fanns kanske två barer i närheten av Sunset Buri som spelde musik en bit in på natten, men jag kan inte påstå att det störde. Å det var inte mycket folk vid de två ställena heller, vill jag påstå.
Vill slänga lite kritik mot den bar som tydligen rekommenderas så varmt av många. Lotus bar. Så hette ett av uteställena. Klart överreklamerat enligt mig. Det var en del folk, men det var inte särskilt bra musik, å drinkarna var.... ja, inte var dom goda inte.
Med andra ord kan det kanske gissas till, att vår vistelse på Koh Tao inte blev särskilt "partyfylld". Men det gjorde mig inget ont. Tvärtom. Var det skönt att inte supa sig full varje kväll, för att sedan sova bort halva dagarna. För mig är inte det vad semester handlar om. Jag har svårt att förstå partygalna semesterresenärer. Det är ju knappast utvilande å avslappande att åka på semester på det sättet. Snarare slitigt, risigt, å onödigt i viss mån. Varför ska man supa upp alla sina pengar? Då hade man lika gärna kunnat stanna hemma å göra samma sak, om det är den nda upplevelsen man är ute efter.
Jag kankse låter hård nu. Det är inte meningen. Det är inget fel i att festa till lite på semestern. Det är för många ett slags firande. I alla fall brukar fester vara det för mig. Å det är ju skönt å kul att släppa loss lite när man är ledig å har semester. Vi gjorde ju det nu i Thailand lite grann också, men vi lät inte det vara ledordet för semestern. Jag antar att vi alla sätter upp olika önskemål å förhoppningar för vår semester, å det får vi alla göra. Jga kan å kommer säkerligen att ta en "festsemester" jag med, nån gång in mitt liv. Kankse... återstår att se.
Vi gjorde inte så mycket på Koh Tao. Det var mycke sol å bad som gällde. En dag valde vi att åka på en snorklingstur runt ön. Vi tänkte först gå runt å kolla på olika ställen vad de erbjöd för olika snorklingsresor, men vi upptäckte ganska snabbt att alla turistbyråer m.m. erbjuder likande rutter till i stort sett samma pris, 550 bath. På snorklingsdagen blev vi hämtade på morgonen av en taxi som tog oss till ett ställe där vi fick låna snorklingsutrustning. Sedan bar det av till båten i hamnen.
Redan vid första stoppet för snorklingen kom höjdpunkten. Shark bay hette området, å det går kanske att gissa, vad man kan ha turen att få se där. Jag hade inte stora förhoppningar på att få se hajar. jag tänkte väl att de lätt skräms iväg, eller undviker att simma omkring i reven när en massa knasiga människor simmar omkring. Men jag blev inte besviken. Redan efter några minuters plaskande fick jag se den... men, nej, det var inte en utan två hajar. Helt exalterad ropade jag ut "Haj!". Inte för att jag blev rädd, utan för att jag ville ge andra snorklare chansen att se haj. Men jag insåg snabbt att det var helt misslyckat. ngen hörde ändå nåt. Så jag var snabb ner med skallen i vattnet igen å försökte simma efter de inte jättestora, men heller inte små hajarna. men efter bara ett litet tag, försvann de ur synhåll. Det var det, tänkte jag. Men jag skulle återigen få se hajar. Efter några minuter guppande i det klarbålåa vattnet såg jag sem igen. Den här gången var det tre stycken. Å nu simmade de mer eller mindre emot mig, fast lite längre ner. Närmare å närmare kom de. Å till slut kändes det lite i halsgropen. Lite pirrigt var det, för ganska, ganska, nära var dom. Nästan så att jag kunde sträcka ut armen å nå dem. Tja, om det var så nära, på riktigt vet jag inte, men det kändes så!
Resten av dagens snorkling förflöt lugnt å skönt. Jag hade T-shirt på mig, för att jag inte skulle bränna mig, vilket var ett smart drag. Redan vid första snorklingsstoppet tänkte jag att jag nog skulle smörja in rumpan lite grann, som fungerade som en utmärkt flytboj å stack upp vid vattenytan. Vore dumt å bränna rumpan, tänkte jag. å sen så, glömde jag bort rumpan.. Å sagt å gjort.. Nog brända jag rumpan alltid. men bara lite grann som tur var! Nåja, åter till snorklingen. Vo stannade på två eller tre till snorklingsställen, fick frukt å lunch på båten mellan snorklingsställena. De erhöll också vatten å kaffe elelr te för dem som ville. Mycket bra. Sista stoppet för snorklingsdagen var Nangyuan island. Ett reservant med anlagd strand mellan typ tre öar. Kostade extra 100 bath att gå iland. Mycket vackert var det där. Glömde bort att gå upp på utkiksplatsen, men, jaja.. Låg i stället pås tranden, som itne alls var en hit. gjorde ont för fötterna, både p.g.a. värmen å att stranden bestod av uppspolade koreller eller nåt. Som att gå på en grusväg, kändes det som. Ajaj... detsamma var det om man ville bada på ena sidan av stranden. Å så fick man akta sig för att trampa på sjögurkor! Haha!! På andra sidan stranden var det lite bättre i vattnet. Det härliga där, eller över huvud taget med Koh Tao å på Nangyuan var det klara vattnet. man såg fiskarna som simamde omkring runt benen, å man såg där, på Nangyuan om man simmade ut en bit ända ner till botten. Det var så att man såg sin skugga på havets botten. Coolt.
Nåja.. Det här var i alla fall lite om den härliga semestern. Jag vet att det blev en del. men hoppas att det kan vara lite trevlig läsning. Kan vara härligt lite längre fram för mig själv att kolla tillbaka här, läsa lite, minnas, å försöka återfinna det lugn som ändå hann infinna sig under vistelsen där, på Koh Tao.. För det kan man behöva, särskilt lite längre fram i tiden när allvaret har gripit tag i en ordentligt. För ja, nu har studierna börjart igen.. Men mer om det får bli en annan dag!
kram alla!