Arrival, Kanada
Redan nu har jag börjat få respons på mitt utkast från kvinnorna som ingår i den. De tycker att det är bra! Det är roligt att de kan säga så, även om jag vet att det är långt ifrån så som jag själv vill att det ska vara. Men det är så klart inte bara deras ord som väger tungt. Jag väntar fortfarande på min handledares respons, som jag får höra när jag kommer tillbaka från Kanada.
Nåja, nog om det. Nu känner jag att jag kan börja pusta ut lite mer. Anlände till Kanada i går kväll, efter en hel dags resa. Orkar inte gå på några vidare detaljer, men har upptäckte ett nytt flygbolag jag lätt kommer att välja för resor om det ges tillfälle, KLM. Underbart bra!
Jag är helt slukörd av resan, å förmodligen för att jag har jobbat å stressat så pass mycket de snaste veckorna. Gick å lade mig ågr vid elva-tolv på kvällen kanadenskisk tid, (vilket motsvarar 5-6 på morgonen svenska tid) och vaknade sex på morgonen! Då gick det inte att sova längre. Nu börjar klockan närma sig två på dagen här och det känns ungefär som "dagen efter". Jag är helt utpumpad i kropp å knopp.
Har ändå hunnit med en hel del hittills. Varit å handlat skor som jag ska ha på bröllopet vilka kostade 30 dollar (ca 225kr, helt okej), besökt hotellet där bröllopet ska hållas, varit runt på en rad andra butiker för att handla mat och annat småkrafs, som gelesulor till skorna jag köpte. Nu kpockan två ska jag dessutom till en salon å få mina naglar fixade. Jag har sparat ut dem nu till bröllopet men lyckades igår bryta av två av dem. nte så att de är helt av, utan mer så att de gått upp på sidorna och när helst kan fastna i något å då rivas av ända ner till nagelfästet. Inte kul!! SÅ nu blir det för första gången ever, riktigt nagelompysslande! Nice!
Senare blir det att äta stickyrise och kycjling från KFC (Kentucke Fried Chichen). Mums! Sedan är det att invänta pappa som kommer hela vägen från Egypten!!
Det är helt underbart att få vara nära familjen igen. Jag älskar våra galna upptåg. Den jag saknar är så klart bror. Men, men.
Kanada är för övrigt ett helskönt land. Mycket påminner mig om när jag var i San Diego i Usa för några år sedan.
Nej, nu ska jag försöka hålla mig igång lite, ut å njuta lite av den varma härliga kanadensiska solen!
Tjing!
Sunday morning
Just nu, här på morgonkvisten känns det bra. Det känns som att jag kommer att hinna. Hinna få klart en text som kan läsas, åtminstone. Jag tror att jag tenderar att ställa höga krav på mig själv, och vill att allt ska vara perfekt och bra på en gång. Det går inte att få det så... det är bara att jag börjar inse det.. så det här blir nog bra. får väl se hur jag känner senare i kväll!
Det enda som sätter lite krokben för mitt skrivande just nu är min högra hand. Min handled är värker som tusan!! Överansträngning kanske det heter? Jaja, det är bara att arbeta sig igenom smärtan! För snart får den vila ut sig.
Så idag gör jag så gott jag kan med mitt skrivande, som känns lite klumpigt, då jag lindat handleden med en tunn sjal så att jag ska hålla den i ett sånt neutralt läga som möjligt.. Men tager vad man haver. Hoppas den mår bättre snart, stackars handleden!
Hopp och förtvivlan
Vilket föder känslan av att allt jag gör ständigt kan göras bättre. Att det jag gör är som en liten lort. Inte värt nånting. Det gör mig arg, för jag vet ju hur jag kämpar!! Jag tampas och bråkar med tanken på att uppsatsen inte kommer bli det jag själv önskar. Jag tappar motivationen och även hoppet stundvis om att jag kommer fixa detta över huvud taget.
Jaja.. jag gör vad jag kan. that's it. jag orkar snart inte bry mig mer...
Stressdröm?
Nåja. Utan att jag egentligen själv känner det, så är jag stressad. Det är aldrig en riktig känsla jag bär. Jag ser itne stressad ut, å för många ser det nog ut som att jag tar det hela med ganska mycket ro, å är ganska avslappnad. Men inombords är det storm, verkar det som. Mina senaste två nätters uteblivna sömn är ett tecken på det. Kroppen försöker säga mig något. Mitt psyke är inte i sitt bästa tillstånd. Det är incidenten med att jag glömde skölja ur balsamet ett tecken på. De mest naturliga, självklara saker för många, får mig att verka som en senil lite gumma. Jag lömmer bort dem. Det finns inget som får mig att inse att jag missar saker och glömmer saker förrän efteråt. Men det är bara några dagar kvar av detta, sen ska jag förhoppningsvis kunna pusta ut i några dagar... det är bara att knata på!. Så kankse jag är ur det där träsket jag känner att jag befinner mig i.
I morse när jag vaknade hade jag en märklig dröm. Undrar om den försöker säga mig något. Den var underlig och obehaglig. I drömmen vaknar jag och stiger upp. För att upptäcka att det har varit inbrott. I princip allt är borta. Möbler och teknikprylar. Allt var länsat! Det värsta för mig var så klart datorn. Uppsatsen borta! Det skar i hjärtat. Men det var ändå ett underligt inbrott. de/de som gjort inbrottet hade tagit god tid på sig. Alla möbler hade skrivats isär för att sedan släpas iväg. Hur jag visste det var att de lämnat vissa saker isärskruvade. SOm t.ex. delar av skrivbordet. Why? ingen aning. Ändå tyckte jag att de inte vad de smartaste tjuvarna. I köket var köksassistensen kvar. Åh, om de visste värdet på den!! ha!
Sedan gick jag tillbaka till sovrummet. då insåg jag att de varit där inne också. Fåtöljen å lackbordet var också isärskruvade, men hade lämnats. Det var först tillräckligt obehagligt att veta att det varit inbrott medans jag sov, men att också vetat att de varit inne i sovrummet där jag sov, det var itne bara fräckt utan då kändes det faktiskt som ett övergrepp!! Jag var glad att jag själv var oskadd!!
Det var inte ett särskilt stort mysterium för mig hur de lyckats med allt medans jag sov. Världen är bortom mig när jag svoer mer öronproppar. De hade förutsättningarna med andra ord. Annars vaknar ju jag för minsta lilla ljud..
Men här tar drömmen en ny vändning. När jag går ut i vardagsrummet så upptäcker jag helt plötsligt att i det stök, som finns kvar vill säga, finns det handskrivna A4-papper upptejpade, skrivna av en av tjuvarna. Tyvärr minns jag inte riktigt vad det stod, på dessa papper. Men det verkade på något sätt vara som att tjuvarna tagit alla saker som gisslan å om jag betalde en ansenlig summa pengar skulle jag få tillbaka allt. Ungefär där slutar drömmen...
Fast jag glömde en sak. de ville så kalrt inte att polisen skulle blandas in, för då skulle de förstöra allt. Jag tänkte på mitt liv, på min uppsats.. tilläggas bör att jag i samma veva som jag vaknade och upptäckte vad som hänt så var det första jag gjorde att försöka ringa pilisen. Något som jag inte lyckades med. När jag knapprade in siffror på mobiltelefonen (den hade de lustigt nog lämnat) så blev det alltid för många siffror, eller fel nummer. Så med allt omrking, så lyckades jag aldrig kontakta polisen innan jag fick syn på lappen.
Undrar vad jag skulle ha gjort om drömmen fortsatt?
Men drömmen i åtanke så känns mina förutsättnignar för att lcykas med uppsatsen nu inte helt hopplösa. Men en sak är säkert. Jag ska lägga över allt mitt arbete med uppsatsen på mitt minne. De thar jag gjort tidigare, men det är nog dags att uppdatera. Sen ska jag sova med minnet under huvudkudden!
Träskmark
Det känns inte alls kul längre. Just nu vill jag bara spy över all text, slänga bort den, glömma den. För i samma stund som jag kommit så här "långt" känns det plötlsigt som att allt ananlytiskt värde är som bortblåst. Det känns bara löjligt å värdelöst det jag skriver. Obegripligt säkert för många.
Nej, vad som är jobbigt är helt enkelt att ju längre fram i varje kapitel jag kommer, desto rörigare känns allt. Jag hade hoppats på att att de delar jag jobbar på nu, skulle flyta på lite av sig själv. jag hade ju fått höra att detta skulle var enklare än introduktionen. Men så är det inte. Det känns som att jag börjar så bra, både inledningskapitlet å nu i de andra två kapitel som upsatsen består av. Men ju längre jag kommer desto mer förflyttas jag, eller den som läser från att befinna sig på en trevlig mysig skogsstig till att helt lötsligt stå i den värsta tänkbara sump och träskmark. Det är inte så det ska vara!! Det är itne så jag vill att det ska vara.
Jag förstår itne riktigt hur jag kommer att lösa detta, å ta mig vidare ur detta träsk. Båda kapitlerna känns halva nu. Å jag skulle redan för ca en vecka sedan ha varit klar med dem båda. Ännu har det inte hänt. Jag har inte tid att uppehålla mig längre med dem! Jag hinner inte med allt det andra jag ska göra.
Det här blir bara pannkaka känner jag.. hej då examen.
Back to basics
Idag bestämde jag mig för att ta en dusch. Tänkte att det kan vara en god idé att försöka motarbeteta förvandlingen mot grottmänniska som mitt uppsatsskrivande innebär. Jag ska ju ändå på bröllop, så det kan vara en god idé att se ut som en riktig människa då..
Men när jag väl hade duschat, å håret nu torkat, så blir jag lite konfundersam å besviken. Håret ser lika fett å skitigt ut som när jag gick in i duschen. Jag har uppenbarligen missat något avgörande för att få håret att se rent och fräscht ut. Kom då på att jag förmodligen missade att skölja ur mitt balsam. Jag tror visst bestämt att jag behöver en nybörjarlektion i duschkunskap. Det här är illa!
Undrar vad mer jag tappat som hör hyfs, vett, etikett och en välvårdad männsika till? Får se hur folk reagerar nästa gång jag visar mig utanför dörren.. Spännande, eller hur?
Nedräkning!
Detta innebär att jag nu har ganska exakt sju dagar på mig att skriva klart ett utkast, eller ett manus om man nu vill kalla det så, på uppsatsen. Känns overkligt. Hinner jag? Jo, för tusan det ska jag göra! Jag är hoppfull. En evig tidsoptimist. Nu, just idag känns då allt bra. Men vi får väl se när torsdag närmar sig hur det ser ut.
Jag har gjort en ganska så övergripande tidsplan för veckans jobb. Å håller jag den blir allt bra. Då kanske jag till å med kan börja pusta ut lite i helgen. Så kommer det inte att bli, eftersom jag innerst inne vet att jag har helgen på mig.. hehe. Så jag kommer sitta i panik i helgen i alla fall om jag känner mig själv tillräckligt väl. Men då borde det rimligtvis inte röra sig om allt för stora saker att jobba färdigt. Nåja.. får se hur det blir.
Men fatta?! Om en vecka, ett första utkast! Är itne det ganska ofattbart? För mig är det det. För det innebär att jag verkligen kan klara detta! Det känns då som att jag har marginalerna på rätt sida för att kunna lägga fram uppsatsen i slutet på maj.
Börjar ni bli nyfikna på uppsatsen? Jag är det! När allt är kalrt i juni så kankse jag vågar dela med mig här. Får väl se!
Ha det!
Bröllops-prepp
Igår tog jag lite tid för att preppa inför Kanada-resan, vilket fick lite blandat resultat.
Det första jag gjorde var att leta skor. Denna gång var det inte längre vinterskor, utan ett par lämpliga vårskor jag var ute efter. Hur gick det? Inte så bra. Det finns fortfarande bara ballerinaskor och sandaletter å liknande att inhandla. Finns det inga skor längre i vilka man ska kunna ha normala, vanliga sockar? De få par som råkar finnas, är för mig inte mycket att hänga i någon julgranen. (Finns det inget bättre uttryck än så? Ytterligare ett tomrum att fylla!) För det är just det jag vill ha! Skor i vilka jag kan ha sockar! Jag har upptäckt ett glapp i skokedjornas sortiment. Kanske att jag skulle bli skodesigner?
När det projektet gick om intet gick jag över till nästa. Att lösa problemet med den vinter-bleka hyn. JAg ahr övervägt flera saker här. Soldsch var jag nyfiken på, men avfärdade snabbt på grund av pris och den osäkerhet som väcktes inför resultatet efter lite googlande. Det kändes inte värt det. Får bli att testa någon annan gång kanske. Ett andra alternativ; solarium. Men det går nog inte hem det heller. Jag har nämligen aldrig solat solarium tidigare, så även där blir jag osäker på resultatet. Visserligen skulle jag om jag blev röd som kreäfta, och det inte skulle hinna lägga sig innan bröllopet, bara betyda att jag matchar min klänning. Men... stop-ljus, känner jag helt ärligt inte för att vara... Dessutom blir det så mycket att överväga när det kommer till att jag nybörjare på solarium. För en invigd är det väl "bara" att sola. Men för mig, innebär det att bekanta mig med en helt ny värld. Det ska väljas solarium efter rör, jag ska förstå ett nytt betalsystem, jag ska kunna uppskatta tiden jag ska sola, veta hur man solar, så som vad man ska eller itne ska ha på sig. Listan kan göras mycket längre. Så, nej... inget solarium denna gång. Därtill är jag nog en aning skeptisk för solarium inför dess eventuella negativa verkan... Det räcker väl med de risker jag utsätter mig för i solen. Appropå solen, så är den ju inget alternativ nu på grund av årstiden..
Så vad återstår? Brun-utan-sol. Även där ett nej från min sida. Jag har testat det tidigare, å visst funkar det. Jagbrukar också lyckas bra med att applicera sådant, om jag har hjälp. Nu har jag ingen hjälp, eftersom jag är ensam hemma i stort sett ända fram till Kanada-resan. Det ä svårt att smörja in sig själv på ryggen t.ex. Kan i alla fall jag tycka.
Dessutom inser jag att jag nog inte är ute efter att bli särskilt brun. Jag vill mer bara fräscha upp den vinterbleka hyn och ge den lite lyster. Är det inte lite fint mer ljus hy ändå? Jag har upptäckt att jag på senare tid börjar tycka det. Det är en viss skillnad hur jag känner inför min hy nu och tidigare. Tidigare har jag alltid tyckt min hy varit lite, tja, jobbig, då den inte är skapt för att bli särskilt brun. Men nu berör det mig inte i samma utsträckning. Jag har vacker hy! Möjligen att den solbränds-bruna trenden är på tillbaka-gång. Inte så att den håller på försvinna, det tror jag inte, men är det fler än mig som lagt märke till att hollywood-stjärnor på röda matten inte är lika solbrända som de var för några år sedan? Trender som vi vet, tar inte sällan sin inspiration från sådana håll. För att få spekulera lite i varför den ljusa hyn syns allt mer nu, så tror jag att det beror på det "värna om din kropp"-signum som inte sällan lyfts fram på ett och annat sätt bland dessa stjärnor. En ljus hy vittnar om ett värnande om hyn, då den implicit vittnar om att inte ha utsatts för solens farliga uv-strålning för att uppnå en brun-bränd hy. Hur det nu än är med detta, så omfamnar jag min ljusa hy just nu i alla fall. För missförstå mig inte. Jag kommer nog pressa i solen i sommar så fort tillfälle ges! haha
Hur som. Jag fann en lösning på mitt problem med att bli lite varmare i hyn i stället för kall och blek efter en lång vinter. Lösningen blev en rätt så billig lotion fårn Dove, som faktiskt innehåller vad det nu är som finns i brun-utan-sol, men i mindre koncentratione. Med lotionen kan man genom upprepade appliceringar sakta bygga upp en brunare ton i hyn. Den är perfekt! Eftersom den har en sådan mild ton så blir det efter en applicering inga skarpa kontraster till den "normala" hudtonen. Därför gör det inget om man missar lite här å var, eller råkar få mer lotion på ett ställe än ett annat, vilket med vanlig brun-utan-sol annars kan resultera i ett ojämnt och inte särskilt snyggt resultat. Efter att ha testat lotinen på armar och barm (i brist på ett bättre ord för tillfället) så är jag supernöjd över resultatet! Det ser inte kosntigt ut på något sätt, å jag känner redan att hyn är lite mindre vinter-blek. Det här blir skitbra!! :)
Mitt sista ärende var att vandra runt till olika salonger å höra mig för vad det skulle ksota för att klippa å färga mitt hår, samt när det fanns lediga tider för detta. Jag gick först å främst till en salong jag tidigare lagt märke till och som sett trevlig ut på håll. Å när bemötandet inte på något sätt gick emot mina förutfattade meningar, snarare tvärtom så bestämde jag mig på stuts att välja den salongen. Även om priset på 1300 kr sved lite. Men vad tusan! Är känslan i magen bra, ska man gå på den, å dessutom had eju resten av dagens ärenden blivit misnt sagt i billigaste laget! Så idag var det dags. Å detta blev resultatet! Vad tycks?
Dagens faktum
Jag behöver inte säga mer än att det känns som att det går bra nu.
Kroppsmodeller
Ibland får jag mina snilleblixtar när jag sitter å arbetar, å de är en sån underbar känsla. Att få den där "aha"-känslan.
Kom just på en sådan intressant sak, som jag bara vill dela med mig av. Man brukar ju säga något i stil med att kroppsliga ideal som människor kämpar med att uppnå delvis ligger modellindustrin till last. Att bilder av och användandet av smala modeller är vad som påverkar oss och får oss att känna oss missnöjda med våra kroppar.
Men har du tänkt på att det även finns en annan modell än den där catwalkomdellen du målar upp som bild i ditt inre och som förmodligen påverkar din syn och ditt förhållande till din kropp? Men den är kankse lite mer undermedveten. Du ser den inte i samma bemärkelse genom stora reklamkampanjer i media, men du vet precis hur den kroppen ser ut ändå. Jag tänker på den bild av kroppen, den modell för kroppen, som medicinsk vetenskap målar upp för oss. En kropp som i första hand signalerar en sund, hälsosam och frisk kropp. Hur ser den kroppen ut? Hur påverkar denna modell dig?
Solsken!
Det började med att jag inte kunde komma in på universitetets nätverk, vilket jag var tvungen till för att kunna ladda upp den fil jag ville skriva ut på universitetets datorer. Men jag lät mig inte kuvas. Så jag lade över filen på usb-minnet mitt. Å då fungerade helt plötsligt nätverket! För att försökra mig om att kunna skriva ut filen, så tog jag ändå med mit mitt usb-minnet. Man kan inte var nog så beredd!
Sen var bussen inte i tid. Som vanligt! Det stressade på mig, eftersom jag alltid är ute i sista minuten. Tur nog kom en annan buss, med något annorlunda färdväg, men jag visste att jag hade möjlighet att komma fram i bra tid. På vägen hoppades jag innerligt att det skulle finnas en ledig dator i datorsalen jag skulle gå till. Det finns flera, men de ligger så långt ifrån varadnra, så jag hade bestämt mig förväg för att inte försöka springa som en yr höna mellan dem i hopp om att få en dator. Jag satsade allt på ett kort.
Fel, fel, fel... Eller egentligen inte. Det fanns lediga dotorer i den datasalen jag gick till. Men det hjälper inte att de är lediga om de är trasiga!!!! Bra service där! Nåja. Jag bestämde mig för att pusta ut å försöka stressa av. Satte mig ner på en stol å bevakade salen i hopp om att kunna utläsa vem som skulle ge upp sin dator. Undan för undan insåg jag hur jag lyckades missa de datorer som blev lediga. Någon annan sniken person hann alltid före!! Och att se att de sitter å slösurfar för sakens skull, får mig inte alls mig att känna och vilja skrika "jag behöver datorn mer än dig just nu, flytta på dig". Men jag tänker om. Alla har vi olika ärenden, oavsett hur viktiga eller oviktiga de är. Jag får tack vackert vänta. Minuterna går.. Jag vägrar att kolla på klockan för att inse hur sen jag blir till mötet. Å jag som avskyr att vara sen!
Efter några lååååånga minuter kommer en kille vid en av datorerna fram till mig. Jag klagade tidigare till honom över de trasiga datorerna. Han erbjöd sin dator till mig om två minuter. Perfekt!! Det tog inte två minuter, men kankse fem! Äntligen! Klockan var inte så mycket som jag gissat, vilken tur. Jag kände hur allt började vända.
Jag lyckades snabbt öppna dokumentet och trycka på print. Går fram till skrivaren och ska skriva ut, för att där upptäcka att jag inte har tillräckligt med kontanter på kortet för de antal sidor jag ska skriva ut. Skit också! Tillbaka till datorn. Snabbt, snabbt, tänker jag. Jag vet att jag tidigare fyllt på kortet via internet på något sätt. Men hur? Ja, å där gcik allt åt skogen...
Jag inser att det inte finns någon tydlig länk till var elelr hur man ska fylla på sitt kort på universitetets hemsida. JAg vet itne hur länge jag letar. Jag ger upp. Googlar. Efter mycket om och men hittar jag äntligen dit. Som att hitta en nål i en höstack. Tar lite tid innan jag fattar hur det fungerar, sedan ska jag betala och äntligen få påfyllnad på kortet. Allt går bra tills de frågar efter min kod. Kod? Vad för kod? Jag fattar ingenting! Kortslutning kankse man kan kalla det med andra ord. Jag börjar testa mig fram. Är det koden till nätverket de är ute efter. Jag skriver in den. Ogiltigt. Jag kankse skrev fel bara? En gång till. Fel kod. Jaha, tänker jag. Det är kanske koden till kortet, d.v.s kontokortet? Testar. Aj då! "Ditt kort är spärrat". Jag inser vad som hänt. Jag är chanslös. Jag lyckades inte fylla på det dumma kortet, å kunde inte skriva ut mina sidor som bara väntade där i skrivaren! F*n!
Jag tittar på klockan. 12.58. Jag bubblar av ilska. Jag är riktigt fly förbannad! Undar hur många som reagerade på min vackra utstrålning jag sände till datorn. Så klart var det ju dens fel! Eller hur? Jag lyckas avlägsna mig utan att åskada matriell skada. Bestämda steg är det. Jag är så arg att jag vill börja gråta. Å alla glada människor runt om som ler å njuter av solen får mig att vilaj slå ner dem alla! Det är ingen bra dag!! Den är åt h*vete förstörd!!
Jag skyndar mot mötet. Som befinner sig på minst tio minuters gångavstånd. Jag är arg på solen. Den gör mig varm, å jag sliter av mig halsduken och knölar ner den i väskan. Jag springer å tänker "flytta på er människor om ni vill er själv det bästa". Under tiden jag skyndar och springer dit, inser jag att avståndet nog gjorde det hela gott. Jag har gråten i halsen, men lugnar sakteliga ner mig. Jag ramlar in på mötet med andan i halsen och ber om ursäkt för att jag är sen. Jag går inte in på saken, men säger något i stil med "ibland arbetar världen emot en lite grann, men nu är jag här". Till svar får jag "Och ändå ser du så glad ut!". De skulle bara veta!!! Haha!!
Men därifrån blev äntligen dagen bättre. Mötet gick bra, och det gav mig oerhört mycket motivation och också bra med inspiration. De fick inget att läsa från mig, men jag ska skicka delar av uppsatsen till dem. Kanske inte idag när allt kommer omkring. Jag väntar nog till på torsdag, då jag också skickar den till min handledare.
På vägen hem håller jag på att somna på bussen. Inser att jag är hungrig som en varg och förmodligen kom tröttheten av blodsockerfall. Vem skulle inte bli slutpumpad om dagens bravader? Väl hemma ordnar jag upp allt som gick snett med påfyllnaden av utskriftssaldot. Nu fungerar allt som det ska. Men bättring från universitet, om var och hur påfyllnaden går till.
Jag gick därefter och handlade. Tillagade en pastarätt till middag. Tidig middag för mig. Klockan var bara vid fyra, men, men. Middagen avnjöts UTE I SOLEN PÅ MIN BALKONG!!! Det var så udnerbart skönt, å avlsappnande! Åååh, jag njöööt. 22 grader varmt i solen visade termometrn. Det hettade härligt i ansiktet. Å jag satt med bara armar!
Nu ni.. åter till studierna. Jag har nyss bråkat med word för att lyckas ändra var jag vill att sidnumreringen ska börja i uppsatsen. Det här har varit ett mindre irritationsmoment under en längre tid, men nu äntligen tog jag tag i det. Man lär sig något nytt varje dag!
På repeat
"Måste" (?)
Det är fint väder ute!! Så, vad jag vill just nu är att vara ute, och inte sitta hängandes framför en dataskärm!! Mina tankar flyger iväg åt helt andra "måsten" jag har jsut nu. Kanadaresan närmar sig i horisonten å jag bara "måste":
- färga håret. Vilken färg?
- klippa håret. Vilken frisyr?
- förslagsvis båda två på någon salong.
- måste hitta den salongen. Med prisnivå som urvalkriterium.
- måste hitta skor; vårskor och pumps till brölloptet i silver.
- jobba på brännan, eller hyns lyster.. vad göra? enbart solpuder, brun utan sol, solarium, soldusch?
- vill hitta något fint att ha på mig på rehersal-dinner. (kanske mindre viktigt, men, ändå!)
Nu, dags för lunch! Där jag anar ytterligare ett måste... Måste börja äta ordentlig mat igen! Vad är det här? Jag har förvandlats till frysdiskmatens stamkund! Jag som tidigare i princip aldrig åt sånt. Kärpning!
Pyssel!
I stället har jag pysslat lite här på bloggen. Ser ni förändringarna? Jag är jättestolt över de ändå små förändringar jag genomfört. Det är nämligen inte lätt för en person utan några kunskaper som helt om bloggdesign att förändra det minsta lilla. Det är stilmallar och kodmallar hit å dit, å jag är mest bara förvirrad å förstår nada! Men skam den som ger sig! Vad tycks?
Andras lycka, min olycka
Med ens får jag känslan av att alla andra får uppleva sådan lycka jag själv vill uppleva, och att den inte är inom mitt räckhåll. Det känns orättvist. Jag känner mig då spyless på talesätt som "alla är sin egen lyckas smed". Även om jag är övertygad om att detta till viss del stämmer, anser jag att tillfällen och situaitoner vi helt plötsligt finner oss i är viktiga dörrar till att sådan lycka kan förverkligas. Det gäller att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Jag vill så gärna att det ska hända mig. Även om det nödvändigtvis inte måste hända just nu, så får det gärna ske om sisådär två månader fram till och med september. Men sannolikheten är liten. För jag har svårt att påverka möjligheterna att befinna mig i situationer där möjligheterna till denna lycka kan infinna sig. Helt enkelt för att jag inte vet vad det är som skulle få mig lycklig.
Egentligen kanske lycka är fel ord. För vad jag mestadels tänker på är så klart mina jobbmöjligheter för framtiden. Det känns som att vad som ligger framför mig bara är ett töcken. En dimma som jag är rädd för att klumpigt söka mig igenom, för att slutligen finna någon subbe som känns trygg. En stubbe som inte är särskilt spännande att sitta på, eller givande för den delen.
Jag har svårt att tänka mig och ens föreställa mig vad för gott som kan vänta mig. Men jag försöker att hålla tummarna för att något bra kan dyka upp.
Under tiden jobbar jag på att "vara min egen lyckas smed". Jag gör det jag gör, och jag förösker göra det så bra jag kan tills detta timglas runnit ut. Mina inställning om att "jag kommer i alla fall ha fått göra något jag tyckt om i 5,5 år" böjar ju lida mot sitt slut. Då är det bäst att jag verkligen gör det jag tycker om nu.. för vem vet om jag får göra det igen...
Men jag är fortfarande glad över hur bra det går för alla andra och sådant som förgyller deras liv just nu. Jag hoppas jag kan bli en i "klubben" en dag. den behöver inte vara vacker. Bara det är en dag... alltså, verkligen händer.
I en snar framtid
Jag håller på att utveckla någon åkomma i min högra arm. Höger arm är min arbets-arm. Alltid varit. Det tycks som att jag också anstränger den desto mer än vänster arm bara jag sitter vid datorn och knapprar. Jag vet inte vad det är. Säkert inget allvarligt. Men jag anar en svag smärta i armbågen och underarmen. kankse handlar det i underarmen bara om någon form av träningsverk. Att det är muskel som får sig en ordentlig genomkörare av allt knapprande. Jag vet inte..
Hur som.. Jag känner mig lite less just nu. Idag har jag min deadline för ett kapitel på uppsatsen. ett kapitel av två huvudkapitel. Jag är inte klar. Långt ifrån. Men nu översköljs jag av något slag "jag bryr mig inte"-känsla. Jag har suttit i ett de senaste dagarna och kämpat, utan att känna att jag kommit särskilt långt. Påsk-ledighet, vad är det? Det är nedslående att känna att man suttit en hel dag och i princip bara lyckats skriva ett stycke eller två. Stycken som också är ganska halvdana, på inga sätt "bra".
Jag längtar så tills jag kommit förbi eller över denna uppförsbacke det känns som jag jobbar i just nu. jag längtar tills jag har en text, att arbeta utifrån, för att kunna lägga fram en uppsats senare i vår som jag känner mig stolt över. Vägen dit känns ganska lång just nu. Å tveksamheter infinner sig över att ens lyckas färdigställa detta projekt. För tidplanen är så pass knapp.
När jag väl lyckats få klart detta kapitel har jag ytterligare ett att ta mig an. Och efter det måste jag få ihop inledningskapitlet som just nu ligger på is. Därtill har jag ytterligare ett kapitel i görning. det viktigaste av dem alla, som berör mina slutsatser och vad jag kommit fram till. allt detta har som deadline 27 april. Förstår ni hur kort tid det är kvar till dess?! Jag börjar inse det och paniken bara växer.
Men det ska jag fixa. På något mirakulöst sett. För om jag gör det, har jag nog en ganska trevlig maj månad att se fram emot. Inte minst för att den börjar med bröllop. men har jag en klar text då så kan jag fokusera helt på att i princip finslipa det sista...
Rörd
Om ni undrar vart alla dessa känslor kom ifrån, så får ni kolla in undersköterskan från Talang 2010 från kvällen.
Det är i stunder som då, jag inte själv kan låta bli att önska.... önska att jag själva hade en dröm som jag önskade förverkliga.. och så klart hade möjligheterna att lyckas med.
Jag har inga sådana drömmar... Är det för att jag inte tillåter mig det? för att fantisera och föreställa mig saker har jag inga problem med. Men det är inte samma sak som att verkligen ha drömmar man önskar förverkliga för sig själv...