Tillit
I'm still in the game! Ja, med andra ord har jag gått vidare ytterligare ett steg i rekryteringen till jobbet. Jag vet nu att vi är hela tre personer kvar. Fatta?! Det känns jättekul. Jag har ju inte vågat tro att jag ska gå vidare. Hoppats har jag gjort, å förväntat mig det värsta, så att säga. Så jag blev positivt överraskad i måndags när jag äntligen vågade öppna det mejl jag fått från företaget tidigt den morgonen.
Lite nervig är jag över vetskapen om var jag befinner mig i rekryteringsprocessen. Det gläder mig oerhört att jag kommit så långt som jag gjort. Jag hoppas och håller tummarna för att det blir jag som kammar hem jobbet, men jag känner mig samtidigt ödmjuk nog att inte gråta floder om så inte blir fallet.
På något märkligt sätt känns det som att jag är med i en uttagning för typ idol, eller något annat program. Det gallras i flera steg. Knske inte i lika hård tappning, men ändå. De som i slutändan står där i finalen är så nära de kan komma att vinna. Säkerligen förtjänar alla storvinsten, men bara en kan få den. De som itne vinner är inte förlorare för det. De har vunnit mycket erkännande för deras bedrifter och vilka de är. Å de tär den tanken som ajg håller varmast om hjärtat just ni.
När allt kommer omkring har jag rönt stor framgång, personligt sett känns det som. Får jag inte jobbet har jag gjort en stor bedrift som kommit så långt i rekryteringen. Jag är bland de tre bästa som de ser det. Å med tanke på att detta är det första riktiga jobb i denna bransch jag sökt, så borde mina chanser att kamma hem ett jobb i ett liknande företag inte vara alltför dåliga.
Hur det hela än slutar så känner jag mig glad och stolt över mig själv. Jag har vågat hela vägen, jag har gjort allt jag kan, och det är allt som jag kan kräva av mig själv.
För att stilla mina nerver drog jag därför ett tarotkort igår som jag inte gjort på mycket länge. Jag frågade mig själv, "kommer jag att lyckas få jobbet", men insåg ganska snart med det kort jag drog, "Tillit", att det inte var "jobbet" i frågan jag egentligen sökte eller behövde ett svar på. "Jobbet" i sig är egentligen ganska oväsentligt. Det är obetydligt om jag får just det här jobbet, även om jag faktiskt vill ha det. Av större betydelse är just det att jag vågat kasta mig ut i något nytt, utan några livlinor. Att jag vågat falla fritt och brutit mig lös från min annars så trygga och stilsamma tillvaro. Att ha tillräckligt med tillit till mig själv så att jag vågat ta steget fullt ut är den största bedriften. Vetskapen om det skänker mig en sorts frid. Jag kommer att lyckas. Jag har redan lyckats... Nu är det bara att fortsätta lita på den känslan... att fortsätta framåt! Så ska jag se att allt blir precis... Perfekt!
Lite nervig är jag över vetskapen om var jag befinner mig i rekryteringsprocessen. Det gläder mig oerhört att jag kommit så långt som jag gjort. Jag hoppas och håller tummarna för att det blir jag som kammar hem jobbet, men jag känner mig samtidigt ödmjuk nog att inte gråta floder om så inte blir fallet.
På något märkligt sätt känns det som att jag är med i en uttagning för typ idol, eller något annat program. Det gallras i flera steg. Knske inte i lika hård tappning, men ändå. De som i slutändan står där i finalen är så nära de kan komma att vinna. Säkerligen förtjänar alla storvinsten, men bara en kan få den. De som itne vinner är inte förlorare för det. De har vunnit mycket erkännande för deras bedrifter och vilka de är. Å de tär den tanken som ajg håller varmast om hjärtat just ni.
När allt kommer omkring har jag rönt stor framgång, personligt sett känns det som. Får jag inte jobbet har jag gjort en stor bedrift som kommit så långt i rekryteringen. Jag är bland de tre bästa som de ser det. Å med tanke på att detta är det första riktiga jobb i denna bransch jag sökt, så borde mina chanser att kamma hem ett jobb i ett liknande företag inte vara alltför dåliga.
Hur det hela än slutar så känner jag mig glad och stolt över mig själv. Jag har vågat hela vägen, jag har gjort allt jag kan, och det är allt som jag kan kräva av mig själv.
För att stilla mina nerver drog jag därför ett tarotkort igår som jag inte gjort på mycket länge. Jag frågade mig själv, "kommer jag att lyckas få jobbet", men insåg ganska snart med det kort jag drog, "Tillit", att det inte var "jobbet" i frågan jag egentligen sökte eller behövde ett svar på. "Jobbet" i sig är egentligen ganska oväsentligt. Det är obetydligt om jag får just det här jobbet, även om jag faktiskt vill ha det. Av större betydelse är just det att jag vågat kasta mig ut i något nytt, utan några livlinor. Att jag vågat falla fritt och brutit mig lös från min annars så trygga och stilsamma tillvaro. Att ha tillräckligt med tillit till mig själv så att jag vågat ta steget fullt ut är den största bedriften. Vetskapen om det skänker mig en sorts frid. Jag kommer att lyckas. Jag har redan lyckats... Nu är det bara att fortsätta lita på den känslan... att fortsätta framåt! Så ska jag se att allt blir precis... Perfekt!
Det lider mot jul
December är här. Julen är i antåg å idag har jag bakat lussebullar samtidigt som jag spelat julmusik på hög volym för att insupa den rätta julstämningen. Ooo, vilken julkänsla jag har i kroppen nu. Jag suckar å drömmer mig bort.
Ser framför mig ett ombonat rosa hus med gröna knutar som ser ut att kura ihop sig för att hålla värmen med ett tjockt duntäcke runt omkring sig. Snö med andra ord. När ytterdörren öppnas ångar värmen ut i den 30-gradiga kylan. Men där inne där gosar jag framför en varm pelletskamin. Gärna med en av alla vovvar som jag försiktigt masserar å pratar litet med. MMmm, härligt. Sinnebilden är lung å harmonisk. Men inte länge. Rätt vad det är dundrar en bil upp på uppfarten. Hundarna reagerar meddetssamma och blir helt till sig. Jag hör hur bildörrarna smäller igen å snart några iviriga dunsar på bron och ett ryck i dörren. In rusar, mest troligt mamma, med kassar i båda händer å uppmanar resten av de hemmastadda att springa ut å hämta resten i bilden. Hundarna skäller för högan sky å är sjövilda. Snart huttrar alla, å lite surmulna miner dyker säkerligen upp. Någongs filmtittande eller musiklyssnande blev avbrutet. Men allt som allt är det ändå okej. För det är lite blandningen av mys och kaos som gör julen hos Forsgren så speciell... För strax får någon den där åtrådda chokladen kastad i famnen, eller hittar några nyinköpte klementiner i fruktskålen. En annan kan sätta igång med sitt bullbak eller kokar sig en kopp kaffe och läser dagens skvallerblaska, eller lyssnar till melodikrysset. Å så är allt frid å fröjd. För stunden...
Ja, jag längtar hem just nu. Nedräkningen har börjat, mer ller mindre. Känns märkligt att det är så nära inpå. Å samtidigt börjar det där grubbleritet på årets julklappar. Undar vad jag ska hitta på för spännande att ge bort. Önskelistor tas härmed emot med glädje från alla familjemedlemmar! ;)
I övrigt känns det fortfarande som att jag befinner mig lite i limbo. Mitt emellan något som inte riktigt går att definera eller bestämma.
Jag väntar, hoppas, drömmer. Det vore så underbart om det slutade med att jobbet blir mitt. Jag vill tro att mina chanser är goda. Men någonstans känns det som att jag kanske inte sitter på trumf den här gången. Jag vet inte vilka mina konkurrenter är å det är nog lika bra det. Jag får nämligen kämpa som tusan för att hålla mitt självförtroende flytande. Jag känner mig less på att framstå som en bra kandidat för jobb, men i slutändan stå utan. Det är inte särskilt upplyftande. Hård konkurrens på arbetsmarknaden är ett faktum. Å jag blir arg å frustrerad inombords över hur många fler som mig det finns. De som också har långa krävande utbildningar i baggaget men inte ges tillfälle eller möjlighet att få tillämpa dem i ett jobb. För att försöka återgå till mig själv, så oroar jag mig över hur länge det kommer ta för en potentionell arbetsgivare att vilja satsa på just mig.
Att arbete som behovsanställd på timmar känns inte som något jag kommer att klara av att göra särskilt länge. Gå å oroa sig var dag över att jobb ska komma in. Att liksom ständigt gå på jour å vara beredd på att de kan ringa å vilja att jag kommer in på en timme. För när erbjudandena kommer vill eller kan man inte gärna tacka nej, för man vet ju aldrig när nästa jobb-tillfälle kommer.
Tacka vet jag studentlivet. Då kände man sig trygg. Å mer pengar i fickan hade man... Känns inte som att det borde vara så. Men det är så mitt liv ser ut efter studierna. Är det ren tur att jag är ekonomiskt lagd å klarar av att balansera livet någorlunda ändå? Jag tror flera andra skulle ligga i skiten om de hade det som jag.. Verkligheten kom verkligen ikapp idag när en ung tjej knackade på dörren å sålde julartiklar för att samla ihop pengar till en klassresa. Jag hade så gärna bidragit, men nej, jag har faktiskt inte råd att lägga ner, låt säga 90 :- till förmån för en sådan sak. Eller någon annan god sak för den delen heller. För jag vet inte nsäta gång jag får pengar som trillar in på mitt konto. Så de jag har, måsta jag prioritera åt mig själv. Suck...
Nej, allt jag kan göra är att fortsätta hoppas att jobbet verkligen går till mig. Jag vill det så gärna. Samtidigt försöker jag göra mig beredd och finna mig i hur livet ser ut nu ifall denna förhoppning och önskan inte slår in. Allt för att skydda mig själv från att bryta ihop i gråt när jag får klart för mig att jobbet gått till någon annan. I risken eller chansen för detta att hända måste jag göra mitt bästa för att stärka mig själv. Lite affirmationer kan vara på sin plats. "Jag duger precis som jag är."
Ser framför mig ett ombonat rosa hus med gröna knutar som ser ut att kura ihop sig för att hålla värmen med ett tjockt duntäcke runt omkring sig. Snö med andra ord. När ytterdörren öppnas ångar värmen ut i den 30-gradiga kylan. Men där inne där gosar jag framför en varm pelletskamin. Gärna med en av alla vovvar som jag försiktigt masserar å pratar litet med. MMmm, härligt. Sinnebilden är lung å harmonisk. Men inte länge. Rätt vad det är dundrar en bil upp på uppfarten. Hundarna reagerar meddetssamma och blir helt till sig. Jag hör hur bildörrarna smäller igen å snart några iviriga dunsar på bron och ett ryck i dörren. In rusar, mest troligt mamma, med kassar i båda händer å uppmanar resten av de hemmastadda att springa ut å hämta resten i bilden. Hundarna skäller för högan sky å är sjövilda. Snart huttrar alla, å lite surmulna miner dyker säkerligen upp. Någongs filmtittande eller musiklyssnande blev avbrutet. Men allt som allt är det ändå okej. För det är lite blandningen av mys och kaos som gör julen hos Forsgren så speciell... För strax får någon den där åtrådda chokladen kastad i famnen, eller hittar några nyinköpte klementiner i fruktskålen. En annan kan sätta igång med sitt bullbak eller kokar sig en kopp kaffe och läser dagens skvallerblaska, eller lyssnar till melodikrysset. Å så är allt frid å fröjd. För stunden...
Ja, jag längtar hem just nu. Nedräkningen har börjat, mer ller mindre. Känns märkligt att det är så nära inpå. Å samtidigt börjar det där grubbleritet på årets julklappar. Undar vad jag ska hitta på för spännande att ge bort. Önskelistor tas härmed emot med glädje från alla familjemedlemmar! ;)
I övrigt känns det fortfarande som att jag befinner mig lite i limbo. Mitt emellan något som inte riktigt går att definera eller bestämma.
Jag väntar, hoppas, drömmer. Det vore så underbart om det slutade med att jobbet blir mitt. Jag vill tro att mina chanser är goda. Men någonstans känns det som att jag kanske inte sitter på trumf den här gången. Jag vet inte vilka mina konkurrenter är å det är nog lika bra det. Jag får nämligen kämpa som tusan för att hålla mitt självförtroende flytande. Jag känner mig less på att framstå som en bra kandidat för jobb, men i slutändan stå utan. Det är inte särskilt upplyftande. Hård konkurrens på arbetsmarknaden är ett faktum. Å jag blir arg å frustrerad inombords över hur många fler som mig det finns. De som också har långa krävande utbildningar i baggaget men inte ges tillfälle eller möjlighet att få tillämpa dem i ett jobb. För att försöka återgå till mig själv, så oroar jag mig över hur länge det kommer ta för en potentionell arbetsgivare att vilja satsa på just mig.
Att arbete som behovsanställd på timmar känns inte som något jag kommer att klara av att göra särskilt länge. Gå å oroa sig var dag över att jobb ska komma in. Att liksom ständigt gå på jour å vara beredd på att de kan ringa å vilja att jag kommer in på en timme. För när erbjudandena kommer vill eller kan man inte gärna tacka nej, för man vet ju aldrig när nästa jobb-tillfälle kommer.
Tacka vet jag studentlivet. Då kände man sig trygg. Å mer pengar i fickan hade man... Känns inte som att det borde vara så. Men det är så mitt liv ser ut efter studierna. Är det ren tur att jag är ekonomiskt lagd å klarar av att balansera livet någorlunda ändå? Jag tror flera andra skulle ligga i skiten om de hade det som jag.. Verkligheten kom verkligen ikapp idag när en ung tjej knackade på dörren å sålde julartiklar för att samla ihop pengar till en klassresa. Jag hade så gärna bidragit, men nej, jag har faktiskt inte råd att lägga ner, låt säga 90 :- till förmån för en sådan sak. Eller någon annan god sak för den delen heller. För jag vet inte nsäta gång jag får pengar som trillar in på mitt konto. Så de jag har, måsta jag prioritera åt mig själv. Suck...
Nej, allt jag kan göra är att fortsätta hoppas att jobbet verkligen går till mig. Jag vill det så gärna. Samtidigt försöker jag göra mig beredd och finna mig i hur livet ser ut nu ifall denna förhoppning och önskan inte slår in. Allt för att skydda mig själv från att bryta ihop i gråt när jag får klart för mig att jobbet gått till någon annan. I risken eller chansen för detta att hända måste jag göra mitt bästa för att stärka mig själv. Lite affirmationer kan vara på sin plats. "Jag duger precis som jag är."