Dilemma

Nu, snart... alldelens snart, så bär det av. Äntligen!
  
Ledig! Två veckor Thailand, Bangkok och Hua Hin. Värme!!!

Men samtidigt lite vemodig. Lite sorgsen över att den här tänkta resan inte verkar bli så som jag drömt om. För i drömmen ser saker lite annorlunda ut. Där står jag och mitt resesällskap spända av förväntan på Arlanda, redo för ett äventyr som vi inte helt kan styra över. Ett äventyr där pengar är en bisak, knappt värd att reflektera över. Ivriga och nervösa tar vi oss ombord och efter lång väntan landar vi i Bangkok. I drömmen ska jag sedan slänga mig på ett tåg till Nong Khai och i sakta mak ta mig över gränsen till Laos. Om resten av sällskapet vill följa med är upp till dem. Men denna resa är något jag bara behöver göra. Jag har nämligen lovat mig själv att göra den, nån gång i livet. Helst inom tio år sedan senast. Å den gränsen är snart nådd. Så vad passar bättre än nu? Eller vad skulle passa bättre än nu? För äntligen skulle jag vara där, i mitt andra hem. Det ställe som jag saknat i snart tio år och drömt om att få återse. Jag vill se och uppleva det åter igen.. mitt hjärta skriker efter det.

Men i nuläget har drömmen grusats. Å de hinder som jag tidigare sett framför mig inför en sådan resa, som inte skulle vara aktuella för just denna resa, har åter igen växt sig höga. Inget med planeringen av resan har blivit riktigt som det var tänkt, å därför ser det ut som det gör nu. Det känns så bittert! Något oerhört! Jag kommer ju att vara så nära! Men ändå så långt borta.

Samtidigt kan jag undra över om det enbart är jag själv som sätter hinder. För egentligen vittnar sparkontot om att möjligheten finns. Är det värt att ta chansen, å lägga ut mer än vad jag planerat för? Är det värt att ta tillfället i akt å åka vidare, göra den där resan? Är det det? Eller ska jag hålla mig till mina strikta ekonomiska ramar som jag redan ställt upp? Jag är nämligen rädd för att jag ska ångra mig senare. För en ytterligare resa skulle ju definitivt kosta mer än en resa. Å räcker tiden till? Tanken var från början tre veckor. Det tyckte jag var utmärkt. Men det har sjunkit till två veckor. Hinner jag på den tiden? Hinner man verkligen med Bangkok, Vientiane och Hua Hin på den tiden? Eller blir det på tok för mycket fram å tillbaka? För jag vill ju ha semester. Jag vill ju njuta... ta det lugnt å vila upp mig.

Har jag fortfarande möjligheten att förverkliga drömresan nu?
 
Eller är det inte meningen nu?

Men i så fall, när?

Allt som skulle bli så kul med resan!! Jag känner mig handfallen för stunden...


Sommarfunderingar

Sommaren knatar på. Snart är den över. Å inte har jag då fått njuta av några längre perioder av sommar inte. Så är det. Det eviga gnället på detta väder, jag vet. Men det tycks ligga i ens natur att prata om just vädret, å framför allt att klaga på det. Nåja, det är visserligen inte helt galet dåligt väder. Det kanske är så att jag råkat jobba alla de soliga dagarna å fått vara ledig på de lite mindre soliga å varma dagarna. Just typiskt.

Men det gör inte så mycket. För då är man ursäktad om man tar en hel dag framför dumbruken. Eller? Inte för att jag varit fullt så sysslolös att dumburken är det som gällt jämt. Faktum är att det varit så mycket liv å rörelse den senaste tiden att det behövs sådana dagar då man stationerar sig i soffan eller gör nåt som inte kräver så mycket tankeverksamhet eller fysisk aktivitet.

Så i stället för att ge mig ut i den lite kyliga och fuktiga sommarluften, som snarare känns som höst, har jag därför ägnat mig åt lite bakning i stället. Denna gång blev det Chocolate chip cookies och Mandelkubb. Gott, gott! Jag ska göra mitt bästa, som med mjukkaksbaket, att inte sluka alla dessa godsaker på en gång.



Än en gång ett lyckat försök i köket. Det förvånar mig. Särskilt när det gäller bakning. För precis som med matlagning så följer jag sällan recept. Jag komponerar egna. Det är alltid en risk när det gäller bakning eftesom annorlunda volymer av olika ingredienser kan få stora effekter på resultatet. Å eftersom jag egentligen inte kan särskilt mycket om olika råvarors egenskaper så är det kankse ett under att det itne blivit pannkaka av allt än. Jag drar därför slutsatsen att det går att komma ganska långt i sitt eget kök, genom att jämföra olika recept på det man ska göra på internet. I alla fall om man vet ungefär vad det är för resultat man är ute efter. Ibland går det även at hitta kommentarer från folk som testat olika recept, och det är ovärderligt när det gäller att skapa sitt eget recept. Då vet du ofta om en kaka blev för hård, för smaklös, för torr etc. Å då är det inte svårt att gissa sig till vad mer eller mindre man behöver av en viss ingrediens.  Som sagt, så funkar det toppenbra! För mig i alla fall.

Förresten är det något magiskt med det där. Att baka, eller laga mat, eller måla å teckna, eller dansa, eller pyssla. Ja, allt som på något sätt är kreativt har jag svårt att hålla mig ifrån. Jag älskar att skapa. När jag väl står där och ska laga middag, eller blanda ihop en kaksmet, eller sätta pennan mot pappret, eller som jag nu också nyss lärt mig på egen hand, att väva band, så händer det nåt inom mig. Jag försvinner. In i en annan värld, där det nästan är omöjligt att nå mig för stunden. För jag håller på tills det är avklarat, eller tills energin och orken tar slut. Å då pratar jag itne om några tjugo minuters koncentration, utan det kan handla om timmar. Å när jag är där, på denna plats, är det bara jag och det jag gör som för stunden existerar. På något sätt är det en så otroligt skön känsla. Jag blir liksom så nöjd inombords. Man kanske kan prata om någon slags terapi som stimulerar mitt inre och också får kroppen att må otroligt bra efter denna form av aktivitet. För jag känner mig alltid lite mer levande efteråt. Lite gladare, lyckligare och fullkomligt nöjd och bekväm i mig själv.

Vetskapen om den effekt som dessa former av skapande har på mig, har jag därför nu på senaste tiden bestämt mig för att ta mig tid för dessa aktiviteter. Det är dags att ta penseln i handen igen. Kanske dags att göra klart den där tavlan som jag påbörjat för två-tre år sen nu. För att till exempel måla, skänker på något sätt lite mer mening i tillvaronför mig. Jag vet inte varför. Men det känns bara så. Å som vi så väl vet, är det nog bra för både oss själva och vår omgivning om vi tar lite mer tid för oss själva å vårt eget välmående. Livet blir så mycket roligare att leva då.

Kram till alla, särskilt familjen som jag saknar här i storstan.