Jag har svårt att sova. Det kan ha att göra med att jag fysiskt aktiverar mig för lite om dagarna. Men jag skyller hellre på att mina hjärna och mina tankar går på högvarv. Något som känns positivt. Även om jag så klart vill sova. Men med inga särskilda tider att passa, så går det ju att sova lite när jag vill. Det går och jag kan det, men jag gör det inte.  För sover ska man ju göra på natten och inte på dagen, eller?

Igår hade jag mitt andra möte med min jobbcoach. Än en gång känner jag mig peppad och på toppenhumör, både under och efter mötet. Det där med motivation ska inte underskattas! Det är guld värt. Det var så kul igår, om än knepigt att sitt ner och spetsa mitt CV till max. Det känns skönt att märka att jag varit ute på rätt spår. Och det är lite roligt när jag blir ställd mot väggen med frågor som "varför är den här egenskapen du nämner bra?" och "hur kan den här egenskapen mätas?". Kan vara tänkvärt för alla att ta sig en funderare på sådana frågor. Inget är självklart i sig. Det borde ju jag som socialantropolog förstått instinktivt!

Det känns på något sätt som att självförtroendet sakta men säkert byggs upp efter hand. Och vet ni vad? Jag börjar älska den här processen jag befinner mig i nu. Jakten på att få ett jobb börjar kännas riktigt kul!

"Lev varje dag som om det vore den första av många!" Det är mitt nya motto. Liknar mitt tidigare "lev varje dag med en tron på en morgondag". Vad jag menar med att leva varje dag som om den vore den första, är att det inte är någon större mening med att stå och blicka bakåt och älta det förflutna. I stället ska man se varje ny dag som en möjlighet till att upptäcka världen på nytt, lära sig nya saker och växa som människa. Desutom måste det, likt mitt motto "lev livet med tron på en morgondag" finnas en förväntan och förhoppning om att det kommer fler dagar. Utan en sådan tilltro finns inget syfte med att drömma eller att sätta upp mål, eller ställa krav på sig själv och sin omvärld.

Jag förkastar allt som heter att leva varje dag som om den vore den sista, som jag vet att så många gillar att dra till med då och då. Men hur tänker man då? Vad jag hör är er inte tanken om att ta tillvara på "här och nu" som nog många menar, utan jag hör en inställning som gör det enkelt att finna ursäkter till vad man gör och inte gör, där man kan fly verkligheten. Utan att tänka längre än här och nu eller utanför sitt eget ego, så bygger man upp ursäkter för att inte behöva ta sitt ansvar och konsekvenserna av sitt förhållningssätt till livet och omvärlden. Det kan inte jag acceptera. 

Liv är tillbaka!

Måndag igen? Veckorna går fort. För fort. Snart har jag gått sysslolös en månad. Tänka sig!?

I morgon är det dags för ytterligare ett möte med min jobbcoach. Ser fram emot det. I morgon är det ytterligare CV-granskning som gäller. Jag tror verkligen det börjar likna något nu det här. Vilket är bra eftersom... 

...jag har hittat två möjliga jobb som verkar intressanta. Känns spännande att gå mer inpå hur jag ska skriva själva ansökningsbreven till dessa jobb. Jag ska bli oemotståndlig, haha!

Min nyfunna optimism just här å nu, idag måndag, hör ihop med mitt mindre sammanbrott jag fick igår. Det är lite roligt när jag ser tillbaka på det. En typisk Livgrej.

Lite seg, trött å hungrig hade jag handlat mat, ingredienser för en tacomiddag. Hade sett fram emot det hela veckan. Men väl hemma... så gick min middagsfantasi i stöpet. Felet låt i den den där jäkla isbergssalladen, som jag var så sugen på. Älskar dess krispighet å fräschhet. Å salladshuvudet såg så smarrigt ut! Men...

Den jäkla isbergssalladen hade inneboende. Inte bara en liten, ehm... lus (vet inte vad, men någon liten insikt som trivdes oerhört bra i salladen), utan en hel jäkla familj. Nej hela jäkla släkten bodde där! Okej om det är en, det står jag ut med att sanera bort, men med släkten är det värre. Jag ville ju ha sallad! Då kokade jag över.

I ren ilska greppade jag tag om salladshuvudet som om jag skulle spela handholl. Jag vände blicken mot balkongdörren, som nästan av sig själv, i ren panik flög upp innan jag hunnit öppna den. Sedan vrålade jag allt vad jag orkade å kastade allt vad jag orkade det jäkla salladshuvudet ut i natten, ner på den asfalterade gångvägen där det splittrades i tusen bitar. Haha. Fuck you, jäkla sallad!!

Fast, nej... Jag gjorde inte så. Men jag ville! Jag hinner tänka snabbare än mina spontanreaktioner. Tänk om någon skulle få salladshuvudet i, huvudet? Tänk om personen ifråga skulle göra sig illa? Å vem ska städa upp det jäkla salladshuvudet? Nej. I stället kastade jag det demonstrativt i vasken. Inget hände. Det kändes inte bättre. I stället väller tårarna fram.. Å det är ju inte salladshuvudets fel.. Det var bara utlösaren..

Egentligen handlar det hela om att mina grannar medför att jag lever i en oändlig renoveringsmardröm. Det handlar om någon granne som genom att koppla sin diskmaskin eller tvättmaskin till varmvattnet gör att jag inte får varmvatten och varken kan diska eller duscha när jag vill. Det handlar om den jäkla nybeställda säkerhetsdörren som aldrig levereras och installeras. Å om "någon" som fick för sig att stjäla min sadel till cykeln och att jag aldrig har flyt nog att fixa min punktering på cykeln. Det handlar om universitetet som helt plötsligt kommer med nyheter som gör mig fly förbannad. Det handlar om att jag är lat och inte tränar så mycket som jag vill. Det handlar om ekonomisk oro om att jag känner mig vilsen och befinner mig i något sorts limbo som jag inte ser något slut på än.

Middagen var förstörd. Med det gick ju att äta tacos utan isbergssallad ändå. Allt som allt är jag glad att just isbergssalladen fick ta smällen. Lusfamiljen,nej förslåt, släkten,  fick bo kvar. Ingen kom till skada. Vad jag vet. Fast nu bor lusfamiljen längst ner i en soppåse i soprummet.

Å idag har jag ny energi. Hade. Nu är det kväll igen. Snart dags å sova. Å då kommer alla mina idéer till mig.. Hade svårt att somna igår. För jag fantiserade om att bygga en hemsida. Jag har funderat på två stycken. En i jobbsökarsyfte. Å sen har jag en idé om en sida där jag får möjlighet att uttrycka mig och odla min författardröm.

Författare å författare... kankse att ta i. Men jag har drömt om en sida där jag skriver små noveller eller kåserier eller liknande om livet, med inspiration från min familj. Det skulle bli jäkligt kul. Det vet jag. Jag har förresten redan bistått med material åt en komiker hämtat från familjen! Men hur som.. Det här är något jag funderat på att göra. Bara för att jag vill det. Kanske som en form av dokumentation för mig själv å övriga nära å kära. Men så tvekar jag... För jag vill inte hänga ut någon.. Å hur ska jag undvika det?

Jag blir frustrerad när det känns som att världen går emot mig. Arg å irriterad. För så klart känns det som att allt är solsken för alla andra. I bristen på sysselsättning om dagarna sitter jag å surfar runt på bloggar där allt jag ser är framgång. Det gör mig spyless att det går så bra för andra människor i deras liv, när det står stilla för mig.

Jag vill också vara framgångrik. Men just nu känns det som att det ordet bara är nåt himla flumord, påhittat av någon, utan någon som helst förankring i det verkliga livet. Jag förstår inte hur det ska gå till att bygga sig en karriär. Att studera i fem år är då inte rätt steg i den riktningen. Jag var på arbetsförmedlingen igår igen, för att reda ut alla frågetecken. De jag hade reddes väl ut, men när det kom till att lista mina erfarenheter och kvalifikationer så slutade det med att jag i arbetsmässiga termer i princip saknar, vad som kan räknas som "erfarenhet". Det känns inte alls kul, att känna som om jag inte har något i ryggen i jobbdjungeln.

Mitt självförtroende och min sjävlkänsla är totalt körd i botten just nu. Jag vill bara gå å gömma mig under täcket där jag kan drömma mig bort. Men det är lika svårt det. För jag kan inte få bekyrmen, oron och ångesten att försvinna på så vis. Det spökar genom att snurra runt i huvudet och jag får ingen ro alls.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla jobbtillfällen jag haft som jag inte känner att jag kan ta med i mitt CV, eftersom jag varken har papper eller personliga kontakter till de jobben i dagsläget som kan styrka att eller vad jag jobbat med. Dessa är bland annat några sommarjobb jag haft; som allt-i-allo på vattenfall, där jag bland annat satt och registrerade, eller digitaliserade deras interna bibliotek; jobb på en förskola; arbete som kafébiträde; köksassistent; min praktik på ett produktionsbolag, där jag gjorde research samt författade mindre manusutkast som skulle ingå i en programserie.

Jag vet inte hur jag ska göra för att stärka mitt cv, för att skaffa mig den "erfarenhet" som krävs på dagens arbetsmarknad. Det känns som att jag sitter fast i ett träsk och sakta håller på att drunka likt den där hästen i "Den oändliga historien". Antar att det jag måste göra är att inte ge upp, utan kämpa vidare...

Nä, det blev inget av det där jobbet som etnograf/antropolog. Det var ju tråkigt. Tillbaka på ruta ett. Så känns det.

Jag avskyr att söka jobb å att vara arbetslös. Jag avskyr det jsut nu för att jag känner mig så obetydlig å så värdelös. Som om jag inte kan nånting. Eller mer handlar det nog om att jag för var dag som går tappar tron på saker å ting. Jag är rädd att om eller när det händer att det nappar någonstans, så kanske det visar sig att det inte är något för mig. Tänk om jag inte kommer trivas med det. Tänk om det jobb jag får kommer dra musten ur mig, få mig uppstressad å jag vet inte vad. Av den känslan just nu får jag bara ut att allt känns blä, blä, blä. Som att jag inte skulle trivas med ett endaste jobb i världen. Att ingenting är för mig...

Det är förmodligen och förhoppningsvis inte så. Jag har väl bristande självkänsla i nuläget. Å den blir inte bättre av att möta motgångar. Men samtidigt är det bra med dem. Jag tror att jag behöver lära mig att möta lite utmaningar här i livet. Förhoppningsvis kan det stärka mig, om jag hanterar dem på rätt sätt. Det gör jag nog inte just nu. För allt som går emot får mig snarare att vilja gräva ner mig under täcket å gömma mig.  Jag har svårt att ladda om.

Jag funderar över hur och vad jag kan göra för att vända dessa känslor så att den kreativa, positiva Liv som känner att hon har hela världen framför sina fötter dyker upp.

Förresten. När jag läste om personliga varumärken igår så dök det här med tagline upp. En tagline är lite av en personlig slogan. Sammantaget, summan av vad andra säger, eller tycker om mig i en kraftfull mening: vem är jag, vad står jag för, vad jag gör, mina ambitioner. Mitt rykte kort å gott. Det ska inspirera och skapa intresse hos andra för mig. Det är viktigt att ens tagline är andra personers uppfattningar och intryck av mig. Många människor går med föreställningar om sig själva som omgivningen inte alls delar. Det är svårt att veta vilket intryck man gör på andra rent sponant. Så här är en utmaning till er läsrare. Vilka är era uppfattningar om mig, vad har jag för rykte? Det behövs inte att ni skriver just den där kraftfulla meningen. Men beskriv gärna hur ni uppfattar och upplever mig som person, vem jag är och vad jag gör bra. Vad är mitt rykte?