Idag fick jag äntligen iväg en ansökan till ett jobb! Det kändes skönt. I några veckor har jag suttit å filat på cv och de senaste dagarna även ett personligt brev för det tänkta jobbet. Med ens nu idag, när jag skickat iväg ansökan känner jag att jag lagt ner alldelens för mycket tid på det här. Alltså just den här ansökan.. Jobbet i sig är inget höjdarjobb, å chanserna för att jag ska få det kan jag inte uttala mig om, mer än att jag tycker att jag är kvalificerad för det. Ja, överkvalifificerad till och med. Å det är det som skaver lite i mig. Jag vet inte hur jag ska ställa mig, eller känna inombords inför att jag nu sökt ett jobb som inte har så mycket med min utbildning att göra. Är det som jag först tänkte, ett bra steg in på arbetsmarkanden, å möjligen in i en bransch jag skulle kunna tänka mig att jobba inom, eller undervärderar jag mig själv i vad för typ av jobb jag skulle kunna få? Det är svårt att svara på å jag velar väldigt mycket just nu..

Jag är ändå glad att jag fått iväg en ansökan. Men tiden det tagit för mig att få iväg den gör mig desto mer stressad. Rimligtvis borde jag i det här läget hunnit skicka i väg mångt många fler ansökningar till olika jobb. Men ju mer stressad jag känner inför det faktumet desto mer handfallen känner jag mig. Jag börjar oroa mig. I dessa tider är det inte lätt att få jobb å det kan hända att jag är lite, tja, för optimistiskt. Det slår mig att jag inom en månad bör ha fått napp någonstans, för annars står jag helt sysslolös. Å med ett enda sökt jobb, så ser det inte så ljust ut. Vistt, jag har det jobb jag har nu, men de timmar de kan erbjuda mig är alldelens för få för att täcka levnadskostnaderna. Nu har jag ju en buffert med sparade pengar, så jag skulle säkert klara mig nån månad utan jobb ändå, men det vore ju synd att börja snuva på den kassan, som jag hellre avlägger för roligare saker som resor eller liknande. Men har jag inget val i slutändan så får det väl bli så.

Jag är inte sån som går å gnäller över att det inte finns jobb över huvud taget. Det finns jobb, så länge man är beredd att ta dem. Det enda jag är rädd för är att jag slutar med ett jobb på en snabbmatskedja, som servitirs eller i kassan på Ica, skulle börja bli bekväm, utan större ambitioner på att ta mig vidare å utveckla mig personligt å karriärmässigt. Vilken vits var det med hela universitetsutbildningen då?

Jag känner mig frustrerad, oroad å bekymrad. Så till den grad att jag idag kokade över. Sakta har det sjudit inom mig i några dagar. Allt sedan min cykel bestämde sig för att efter tre dagars användande sen senaste punkteringen, få punktering igen. Idag hade jag som projket att laga punkteringen i stället för att lämna in cykeln hos cykeldoktorn. Det hade jag gjort om det inte var för att jag nyss hämtat ut den där sen senaste punkteringen. Det kändes lite dystert för min plånbok att gå tillbaka å lägga ut 275 kr för samma probelm, fast på ett nytt hjul, inom loppet av några dagar. Dessutom skulle det innebära en veckas avsatt tid inna jag skulle få tillbaka cykeln, vilekt skulle göra det vääääldigt dyrt för mig att ta mig till jobbet. Så, laga punkteringen själv alltså. Det är ju inga svårigheter. Var iväg å köpte lappar för att laga punkteringen. Var lite skeptisk eftersom de var självhäftande, men det var det enda som fanns, så vad göra?! Jag gav det en chans. Eller snarare tre. Ja, tre gånger gjorde jag precis som man ska, å så fort jag började pumpa upp däcket, ja då kom det där förbannade pysande ljudet. Efter en timmas slit, gav jag upp, å insåg också att klockan var för mycket för att ta mig till en RIKTIG BUTIK MED RIKTIGA GREJER SOM FUNGERAR SOM DE SKA!! Jag är riktigt riktigt arg, å ledsen. För det här innebär att jag nu ändå tvingas åka kollektivt i en vecka  (då jag jobbar fr.o.m. i morgon) innan jag får möjlighet att gå till en butik med rätt resurser.  Jag är ledsen över insikten, framför allt för att det innebär att denna vecka kommer sluka pengar i resor fram å tillbaka till jobbet. Pengar som jag skulle behöva läggas på andra saker. Typ spara till min framtida arbetslöshet. Jag vill inte lägga pengar på kollektivtrafiksresor med värdelösa svindyra SL. Jag tycker inte att jag förtjänar det här!! :(

Det har varit tyst här, jag vet. Det har pågått alldelens för mycket i mitt inre för att jag ska haft tid och ork att skriva ner mina tankar. Men det känns som att jag behöver ta tag i det här nu. Tankarna alltså...

Jag kan i alla fall meddela att allt slit, alla berg- och dalbanor under senaste årets studier är över. Efter lite om och men så kan jag faktiskt nu kalla mig för socialantropolog. Det känns skönt att ha klarat det. Det är inte helt lätt att skriva en uppsats på 60 sidor på en termin kan jag säga. Så utmnanande att jag faktiskt var den enda av alla denna termin som var klar på avsatt tid! Flera har också fått skjuta på sin examination till hösten. Så, ja, jag är glad, nöjd och stolt. Och det känns skönt att lämna universitetet. Jag tror att jag är klar där nu. Men något gnager mig. Jag har svårt att känna ro och att kunna glädjas fullt ut över det jag presterat. Det ligger i att jag inte riktigt vet vad som händer nu, vad jag ska göra nu.

Jag har nånstans intalat mig själv att allt alltid löser sig, på något sätt. Det måste ju det. Å jag har känt att det jag lärt mig på universitetet kommer komma mig själv till godo och vara värdefullt när jag väl ger mig ut på arbetsmarknaden. Men nu känns det mer som att jag bär på en klumpig massa på ryggen som jag inte vet hur jag ska få användning utav ute i ett arbete. Å hur ska då en arbetsgivare veta det? Hur ska jag kunna tilltala en arbetsgivare med denna klumpiga massa? Jag känner mig ärligt talat allt mer frustrerad och irriterad över de dåliga kontakter eller relationer till näringsliv jag upplevt under mina studier. De har varit lika med noll. Nu är jag inte sådan att jag vill skylla på universitetet för den obehagskänsla jag upplever i mina fövirrade steg ut i livet och på arbetsmarknaden. Man är ju lite sin egen lyckas smed ändå, å får ta lite ansvar själv. Men jag kan ändå inte låta bli att gnälla lite...

Det som frusterar mig mest är ändå mig själv. Jag brukar rådfråga och pika människor i min närhet om min nya situation och be om tips inför arbetssökande och sådant. Men de kan sällan, nära på aldrig, hjälpa mig nämnvärt. Problemet ligger i att jag inte har något jag strävar mot. "vad vill du göra?" frågar de å jag kan bara svara "jag vet inte riktigt". "Ja då kan jag inte hjälpa dig". Jag blir sur å irriterad av ett sådant svar. Inte på svaret i sig, för det är klart att det är svårt att komma med jobbsökartips eller karriärtips om personen ifråga inte kan ringa in vad det är som intresserar. Jag blir arg för att jag själv inte kan ringa in det där som intresserar mig. Jag har tidigare tänkt att det försätter mig i en gynnsam situation, eftersom kan tycka så mycket blir potentionellt intressant. Men jag har insett att det gör det näst intill omöjligt att hitta det där jag möjligen söker. Jag måste ha något urvalskriterium till att börja med. Men det är svårt att hitta det inom mig, eftersom jag som sagt befinner mig i en värld som är mig totalt främmande. Jag vet inte vad som söks och efterfrågas, än mindre var det efterfrågas.

Jag blir frustrerad, irriterad och smått oroad... Å jag känner dessutom att orken och engagemanget för vad jag kan tänkas hitta förvinner allt mer för var dag som går. Ibland känns det som att jag måste börja om på nytt i livet. Det är inte det jag är ute efter, eller allra helst vill. Jag vill ju på något sätt fortsätta med något nytt och utmanande.

Det gör det inte bättre eller lättare att ligga å ruva på drömmen om att flytta utomlands under en period som inte bör ligga allt för långt i framtiden. För i så fall skulle jag behöva eller åtminstone vilja ha någon typ av sysselsättning där å det känns desto mer omöjligt, då jag inte ens vet vad jag kan få eller kan komma att ha för sysselsättning här hemma.

Ibland flyter tankar på att starta och driva någon form av företag upp till ytan. Något som skulle kunna skötas var som helst i vrälden.. Skulle det vara något? Det är knappt så att jag vågar tänka tanken, å nu när jag skrivit ner dessa ord, vill jag direkt radera dem. Jag antar att en sådan tanke skrämmer mig mer än allt det andra jag grubblar över...

Nej, jag vet inte... Livet känns inte alls kul så spännande som det ser ut nu. Det gör att jag vill spy galla på alla andra vars liv tycks lunka på så behagligt.

Men jag kämpar på i alla fall. Jag ska nu fila vidare på itt CV å förhoppningsvis våga mig på att skicka iväg några ansökningar på jobb.. FÅr se hur det går...