Ute i livet
Jag kan i alla fall meddela att allt slit, alla berg- och dalbanor under senaste årets studier är över. Efter lite om och men så kan jag faktiskt nu kalla mig för socialantropolog. Det känns skönt att ha klarat det. Det är inte helt lätt att skriva en uppsats på 60 sidor på en termin kan jag säga. Så utmnanande att jag faktiskt var den enda av alla denna termin som var klar på avsatt tid! Flera har också fått skjuta på sin examination till hösten. Så, ja, jag är glad, nöjd och stolt. Och det känns skönt att lämna universitetet. Jag tror att jag är klar där nu. Men något gnager mig. Jag har svårt att känna ro och att kunna glädjas fullt ut över det jag presterat. Det ligger i att jag inte riktigt vet vad som händer nu, vad jag ska göra nu.
Jag har nånstans intalat mig själv att allt alltid löser sig, på något sätt. Det måste ju det. Å jag har känt att det jag lärt mig på universitetet kommer komma mig själv till godo och vara värdefullt när jag väl ger mig ut på arbetsmarknaden. Men nu känns det mer som att jag bär på en klumpig massa på ryggen som jag inte vet hur jag ska få användning utav ute i ett arbete. Å hur ska då en arbetsgivare veta det? Hur ska jag kunna tilltala en arbetsgivare med denna klumpiga massa? Jag känner mig ärligt talat allt mer frustrerad och irriterad över de dåliga kontakter eller relationer till näringsliv jag upplevt under mina studier. De har varit lika med noll. Nu är jag inte sådan att jag vill skylla på universitetet för den obehagskänsla jag upplever i mina fövirrade steg ut i livet och på arbetsmarknaden. Man är ju lite sin egen lyckas smed ändå, å får ta lite ansvar själv. Men jag kan ändå inte låta bli att gnälla lite...
Det som frusterar mig mest är ändå mig själv. Jag brukar rådfråga och pika människor i min närhet om min nya situation och be om tips inför arbetssökande och sådant. Men de kan sällan, nära på aldrig, hjälpa mig nämnvärt. Problemet ligger i att jag inte har något jag strävar mot. "vad vill du göra?" frågar de å jag kan bara svara "jag vet inte riktigt". "Ja då kan jag inte hjälpa dig". Jag blir sur å irriterad av ett sådant svar. Inte på svaret i sig, för det är klart att det är svårt att komma med jobbsökartips eller karriärtips om personen ifråga inte kan ringa in vad det är som intresserar. Jag blir arg för att jag själv inte kan ringa in det där som intresserar mig. Jag har tidigare tänkt att det försätter mig i en gynnsam situation, eftersom kan tycka så mycket blir potentionellt intressant. Men jag har insett att det gör det näst intill omöjligt att hitta det där jag möjligen söker. Jag måste ha något urvalskriterium till att börja med. Men det är svårt att hitta det inom mig, eftersom jag som sagt befinner mig i en värld som är mig totalt främmande. Jag vet inte vad som söks och efterfrågas, än mindre var det efterfrågas.
Jag blir frustrerad, irriterad och smått oroad... Å jag känner dessutom att orken och engagemanget för vad jag kan tänkas hitta förvinner allt mer för var dag som går. Ibland känns det som att jag måste börja om på nytt i livet. Det är inte det jag är ute efter, eller allra helst vill. Jag vill ju på något sätt fortsätta med något nytt och utmanande.
Det gör det inte bättre eller lättare att ligga å ruva på drömmen om att flytta utomlands under en period som inte bör ligga allt för långt i framtiden. För i så fall skulle jag behöva eller åtminstone vilja ha någon typ av sysselsättning där å det känns desto mer omöjligt, då jag inte ens vet vad jag kan få eller kan komma att ha för sysselsättning här hemma.
Ibland flyter tankar på att starta och driva någon form av företag upp till ytan. Något som skulle kunna skötas var som helst i vrälden.. Skulle det vara något? Det är knappt så att jag vågar tänka tanken, å nu när jag skrivit ner dessa ord, vill jag direkt radera dem. Jag antar att en sådan tanke skrämmer mig mer än allt det andra jag grubblar över...
Nej, jag vet inte... Livet känns inte alls kul så spännande som det ser ut nu. Det gör att jag vill spy galla på alla andra vars liv tycks lunka på så behagligt.
Men jag kämpar på i alla fall. Jag ska nu fila vidare på itt CV å förhoppningsvis våga mig på att skicka iväg några ansökningar på jobb.. FÅr se hur det går...
Hej gumman! Vad kul att du är tillbaka och skriver. Det är en ljuspunkt för mig varje gång jag får läsa nåt nytt i bloggen. =) Du är ju en duktig tjej som vet vart du vill komma i livet. Det har du ju berättat här ovenför. Du vill prova starta ett företag bl.a. Ja, men gör det då. Det klarar du. Och blir det för mycket eller för besvärligt så kan man ju alltid lägga ner det. Man förlorar inget på att prova en sak. Och sen så är det ju så att man ska aldrig ångra det man gjort. Det är lättare att ångra det man INTE gjort. "Varför gjorde jag inte det där i alla fall???" Så kör på bara. Då du sen skriver ditt cv så ska du i princip ha i åtanke att: "Det bästa som hänt i denna värld, det var när jag föddes, för jag är bara helt enkelt BÄST!"
Sen är det ju bara ett papper, men då folk läser det så ska dom vilja träffa dig. Och när dom träffar dig så glömmer dom bort papperet. Det viktigaste är ju trots allt den personlighet man har, och din personlighet kommer att hänföra de arbetagivare du besöker. Men ta det lugnt och stressa inte till vilket arbete som helst. Ta dig tid och utvärdera alla möjligheter och väg fördelar mot nackdelar. Det finns både för och nackdelar hos alla arbetsgivare så det är inte märkligt. En arbetsgivare som vekligen vill ha dig, kommer att vara flexibel för dina önskemål, och det kommer du att märka. Jag önskar dig lycka till nu, och jag kommer att följa dina steg ut i arbetslivet med en känsla av stolthet. Tänk att min lilla Liv är Socialantropolog! Hihi... Kram!!!