Tålamod
Det är nog inte en av mina bättre kvaliteér.
För en si sådär tio minuter sen kom nämligen utbrottet. Å det var dotorn som fick svälja all min frustration. Å min stackars partner på andra sidan av datorskärmen. När ljudknappen helt plötsligt började leva sitt eget liv, gick det inte längre. Sladdar rök å tårarna sprutade.
Vet inte vad det är med ljud och mig. Men jag är otroligt känslig. Om nåt skrapar eller knäpper eller som nu, när ljudet går upp å ner som en berg och -dalbana i högtalarna, då skriker hela kroppen: "Make it stop!!". Att tortera mig skulle nog inte vara nån vidare konst. Efter några minuters oregelbundet ljud skulle jag kapitulera fullständigt.
Kanske är det något jag ärvt av min mor. Att smyga ut på nätterna i tonåren var ingen enkel match. Inte för att jag nånsin gjorde det. Men om jag skulle ha gjort det, skulle det inte gå obemärkt förbi. I sömnen hör nämligen mamma om någon går på grusvägen några meter från vårt hus. Å på senare tid har jag börjat bli lika känslig. Vid minsta regntapprande på fönstret, då är det öronproppar som gäller, för att jag över huvud taget ska kunna sova.
Det är nog otroligt psykist det där. Två års leverne i en lägenhet med oregelbundet knäppande, satte sina spår. Där var det frustrationen riktad mot min hyresvärd, som aldrig ycktes kunna höra dessa ljud. "Du måste ha otroligt bra hörsel", var vad jag fick höra. Pyttsan!! Fler kan intyga att ljuden inte bara fanns i värld hos såna med bra hörsel, eller i min vilda fantasi.
Varje kväll som jag lade mig för att slappna av och komma till ro i sängen, å ljuden uppenbarade sig, byggdes således ilskan mot min hyresvärd upp. Å enda filtret för att hålla det borta, var öronproppar. Å som de problem jag har med att överhuvud taget få in öronproppar i mina öron... Ja, de tog ut sin rätt.. Skavsår å ont i öronen? Va, ska man inte ha det så? För mig var det normalt...
Var så otroligt glad när jag flyttade. Allt var frid å fröjd.. Tills regnet kom.. Upptäckte att två års öronproppande satt sina spår. Öronproppar är således givet på mitt nattduksbord, de gånger jag inte kan somna, eller vaknar av knapprandet. Å vid denna årstid är det nog med öronproppar än utan som gäller. Lite jobbigt. Men jag har vant mig..
Finns det nån form av terapi man kan gå för att bearbeta detta? haha!!! Ja, nåsntans kan jag inte låta bli att skratta. För lite skrattretande är det...
Ja, jag må kankse ha speciella öron. För det slutar inte här. Ljudnivåer är likaväl något som jag kan reagera ganska starkt på. Inte för högt ljud i hörlurarna eller i telefonen. Det går inte. Typ samma sak där, kroppen reagerar starkt.
Att lyssna på musik på en stereo eller liknande går dock ganska bra. Så länge ingen går å vrider upp å ner, eller byter låt stup i kvarten. Då kommer det där störande hacket å oregelbundenheten å spelar på mina nerver.. Men där är jag kanske inte ensam..
För att inte tala om när man går ut för att dansa. jag älskar att dansa. Men musiken är i regel så hög, att dans är det enda alternativet när man väl går ut... För musiken är så hög att man itne längre kan konversera. Att skrika funkar knappt. Jag ryggar i alla fall starkt tillbaka när folk skriker in i mina öron. Men å andra sidan kankse det är ett medvetet knep av alla uteställen. För kan folk inte prata, så dansar de förhoppningsvis. Å efter ett antal danser blir det barenför att svalka törsten. Å de som inte dansar, får inte så mycket till val än att spendera kvällen till stor del i baren.. Mycket klirr i kassan med andra ord.. SÄmre blir det med det sociala umgänget...
Saknar förresten att gå ut å dansa.. var länge sen nu..
Förresten... Har nu suttit å klurat flera timmar fram å tillbaka, för att kkomma fram till hur man kan göra bloggen lite snyggare. Efter några timmar igår, å några i dag, så gav jag upp.. Jag lyckas inte riktigt förstå.. Datorer å tillhörande är verkligen inte min grej. Jag fattar inte riktigt. Nån som kan agera lärare? Min förmåga att vara relativt självlärd och envis på "vill själv" eller "vill förstå" möter här starkt motstånd..
kram
Alltid familjen
Inser nu att det snart är dags. Dags för några av dem att åka iväg, mot nya äventyr. Det gör att den här julen känns speciell. För jag vet inte när vi sen kommer finnas samlade igen. Det känns lite sorgligt. Å det känns extra viktigt för mig att värdesätta de få dagarna jag nu kommer att få med dem alla. För med allt omkring så älskar jag dem alla villkorslöst, å jag vet att de gör likaså. Det är det som gör att det alltid känns så bra, där hemma.. tryggheten. vetskapen att de alltid står upp för en.
Inte för att det alltid är så lätt. Det ska gudarna veta. Ibland kan jag inte undgå att fälla nån tår här och var för mina föräldrars räknings skull. Jag förstår inte riktigt hur de fixar det. Men å andra sidan kanske det är den där... kärleken, som gör det möjligt. Gör det möjligt för dem att gå den där balansgången. Balansgången mellan att ifrågasätta våra val i livet kritiskt, samtidigt som de alltid ställer upp när vi väl har gjort våra val, även om de inte faller dem i smaken. Jag tror inte att det är helt rätt.
Snarare, vet jag att det inte är lätt. Under mina senaste år har jag mer och mer börjat upptäcka det. Till skilnnad för en genomgående ljus tillvaro i livet, upptäcker jag hur livet är fyllt av mörka, läskiga vrår. Dessa vrår är inte alltid vackra, men... de är en del utav livet. Å det är dessa som våra föräldrar ständigt går å bekymrar sig för. De ser dem.. kankse långt före vi själva gör det. De ser... de tyder tecken. Å sen får de kämpa med att finna lösningar på våra problem. Det är vad de vill i alla fall. Antagligen för att vi barn är en förlängningen av våra föräldrars liv. Å vad som händer i våra liv får alltså betydande genomslag i deras liv.
Å visst kan det vara tvärtom också. Det är kanske därför den där tåren kommer då och då. Jag kan bara ana vad föräldrar får genomstå genom sina barn.. å det är tillräckligt för att få mig att duka under.
Sen är det något speciellt med syskon också. Jag älskar mina syskon något otroligt. Jag tror inte de vet hur mycket. Den där tåren... som ett uttryck för vad jag anar mig att föräldrarna genomgår är lika mycket den oro jag bär på över vad mina syskon genomgår i sina liv. Här är frustrationen och maktlösheten närvarande. Jag vill helst av allt bara rycka bort allt det som gör ont, så att de, liksom jag kan få slippa det. Men jag brottas med att inte nå fram... att inte nå in, på djupet.. att inte kunna göra något... hjälplöshet kort sagt.
Men nånstans, mitt i allt detta... vi syskon har nånting. Det går inte att sätta ord på. Men relationen mellan oss är något alldelens särskilt. Så speciell att till och med andra har lagt märke till den. Jag har aldrig sett vår relation som annat är att det är så som syskon ska vara... men, det är uppenbarligen något utöver syskonskap vi delar. Något speciellt, som jag inte vill ha ogjort. Så vad det än är, låt oss behålla det...
Livet kan te sig väldigt ensamt stundvis. Å jag har lite av en sådan period just nu. På nåt sätt har den sociala tillvaron på senaste tiden slagits i spillror. Å jag kan inte anant än att tycka synd om mig själv, vilket gör mig arg. För jag tror åtminstone att jag är en fin människa, med mycket att ge.. men, nåsntans på vägen tycks jag misslyckas med detta.. eller? det måste i alla fall var nånting jag gör fel. Å det är, eller har varit en livslång resa för mig att försöka reda ut vad det är.. å jag har inget svar än.. i sådana stunder är jag fortfarande en tolvårig ung tjej som öppnar sitt hjärta för mammam å säger hur tungt det är att hon inte har några vänner. Lösningen då, var att stänga in sig med de egna tankarna å känslorna. Men jag vill inte göra det igen... Men allt detta är en helt annan historia. Vad jag ville komma till är...
.... att det är så skönt att veta... att hur ensamt livet än kan te sig... så finns de alltid där.. Familjen.. Alltid.
December
Att det var första advent nu i söndags gick mig helt förbi. Synd. För det brukar vara en dag för riktigt mys. Jag drömmer å längtar efter de stunder då det innebar pynt å tända ljus hemma. Med glögg å julmust, pepparkakor å lussekatter. kanske hembakat till å med. Å sen ska vi inte glömma skyltsöndagen i sig. Ut i kylan på snötäckta gator, bland julglada människor. En gång var jag en av dem som flitigt stog ute i kylan å sålde hemgjorda mjukkakor för att spara pengar till nån skolresa (som jag för övrigt aldrig for på). Å även om jag klagade då, så är jag ltie glad att ha gjort det. Det var nåt alldelens extra att få vara en del av allt det där, julglädjen.
Men här är det annorlunda. Aldrig varit på nån skyltsöndag här. Aldrig blivit tända ljus å mys. Inte på samma sätt. Men inget kanske kan tävla med känslan av "hemma" ändå. Hur som helst så saknar jag det.. å jag har en växande längtan i kroppen efter att själv få ställa mig å baka lussekatter å pepparkakor, nybakat bröd, å njuta av varm glögg å tända ljus. Gärna nåt trevligt familjespel till det.. Men jag får nog fortsätta att längta. För även om jag kan å vill baka här å nu, så finns varken tiden eller munnarna att mätta. Jag vill inte ta på mig ansvaret att äta allt bak! Det är nog med mat som stundar denna måndad. Jag får tålmodigt vänta tills jag beger mig hem. För där går det åt, det vet jag. Å om nu ingen annan där hemma har tid, mitt i all julstress, så kommer jag ha tiden!! Så det så!!
Julstressen gör sig dock påmind.. Eftersom jag totalt missat att julen närmat sig med storsteg så ligger julklapps-inköpet på efterkälken. Det är inte bra det.. För jag har ännu inte känt att jag haft tid å fundera på vad var å en ska få. Hur ska jag lösa detta problem, som jag ändå nånstans ser som ett nöje? det är roligt att handla klappar till andra.. så länge man har nån aning om vad folk vill ha eller vad jag vill ge bort.
Nej... ska försöka ta tag i den här dagen nu, innan den också tar slut. Studierna skriker efter min uppmärksamhet. Å jag vill bara skrika tillbaka på dem! vill iiiiinte... jodå.. känns bara lite småtungt ibland.
Tjing!