Framtidsutsikt
Det är som att jag är inträngd i ett hörn och jag oroligt ser mig omkring efter närmsta utväg. Jag vill hitta en utväg, en lösning, så snabbt som möjligt. Men det känns som att jag inte har någonstans att gå, inte någonstans att ta vägen.
Allt har varit så tryggt å skönt hittills. Nog är det allt lite bortskämt att kunna plugga i över fem år utan att behöva bekymra sig över något som helst annat. Men den tiden rinner ut för mig nu. Det är slut på det.
För första gången på flera år känns det som att jag inte vet alls vad jag ska göra, eller ta vägen. Det skrämmer mig. Jag är delvis rädd för att mina fem och ett halvt år vid universitetet ska visa sig fullkomligt värdelösa. Det finns inget som värdelös kunskap säger man väl, men frågan är hur mycket jag kommer kunna få användning av det jag läst och gjort på ett "riktigt" jobb. Ett sådant jobb finns inte för mig... Å jag är inte längre säker på att jag vill ha ett sånt jobb... jag börjar lessna på det jag gjort. å tanken på att fortsätta på liknande sätt känns inte särskilt tilltalande.
Jag vet inte.. Kanske är jag mer rädd för att jag inte skulle klara av det... Jag känner att jag knappt bemästrar denna uppsats jag skriver. Lite som att jag famlar i mörkret. Jag kan fortfarande inte förstå att jag befinner mig där jag gör. Att jag kommit så pass långt...
Å ändå, den där känslan att jag inte kommit någonstans!!
Jag har på senaste tiden hoppat runt på otaliga sajter som lägger ut jobbannonser. Jag kan konstatera att det inte finns lämpliga jobb för någon som mig. Å jag vet heller inte vart jag ska leta, förutom dessa annonser.
Det gör mig nästan förbannad att veta att en god väg till jobb är genom de sociala nätverk man har. För jag har inga sådana.
Jag ser framför mig hur jag tar anställning som servetris eller liknande. Kanske att jag får jobb i någon butik någonstans. Det känns sorgligt om det ska komma till det. Eller jag blir inte ledsen om det börjar så... jag kan gärna ta "under-tiden-jobb". Dvs. något tillfälligt jobb medans jag hittar något som passar min utbildningsnivå. Det som skrämemr mig mer är om det slutar där. Att jag aldrig tar mig vidare...
Å när jag inte vet vart eller vad detta "vidare" är så har jag svårt att se det förverkligas... min framtid ser allt annat än spännande ut som jag känner det just nu.
Jag ska försöka att ställa in mig helt å fullt på uppsatsen nu. Få den klar å ur vägen. Jag ser inta att jag har något annat värt att fokusera på just nu ändå.
Jag hoppas allt löser sig på ett bra sätt för mig i slutändan.
Natt-plugg-uggla
Måndag morgon stiger jag upp halv åtta på morgonen. Jag känner inte att jag har tid att riktigt sova längre. Å så har jag bestämt mig redan för vad dagen ska innehålla: skriva, skriva, skriva.
Jag är lite panikartad å samtidigt inte. Måndag, med datumet 15 mars, är nämligen överrenskommen deadline mellan mig och min handledare. Det är tänkt att jag ska skicka in mitt inledningskaptiel samt en överblick på övriga delar av uppsatsen. Men det blev inte så. Det är inte måndag längre! Så nu sitter jag här å gör mitt bästa för att få klart detta till i morgon bitti. Det är nämligen jag som blir lidande om jag inte skickar detta till handledare så snart som möjligt. Lidande eftersom saker och ting på så vis drar ut på tiden... å jag har inte råd att tugga på tidens kanter mer än nödvändigt!
Jag trodde verkligen att jag på de tre veckor som förlutit sen jag sist pratat med min handledare skulle gå relativt sakta, och att jag utan probelm skulle lyckats knåpa ihop detta inledningskapitel. Men så fel jag kunde ha! Som vanligt är det förmodligen underskattning av hur lång tid det tar att få ihop en fungerande text som är en bov i dramat. Plus att jag har en tendens att haka upp mig på helt ovesäntliga detaljer!!
Om jag vore smart skulle jag nämligen ägna mest tid till att helt enkelt få ner den viktigaste argumentationen så här långt. Men jag har svårt att få saker att lossna om jag inte har bra inledningar och övergångar mellan all den här argumenationen. Det innebär att jag sakta arbetar mig fra från stycke till stycke, i relativt kontinuerlig ordning. En följd av detta är att jag står med det besvärligaste avsnittet kvar just nu, nämligen teori...
Jag känner dock att jag är på god väg att få ordning på det. Men det är ändå långt kvar tills det är helt klart. Så att jag skulle hinna klart till i morgon bitti, ser jag itne som det mest realistiska målet tyvärr...
Att jag inte kommit längre än till teori, innebär följaktligen att den där överblicken på övriga delar av uppsatsen är långt borta! Men det kan inte hjälpas! Jag tror att jag gör klart det inlednande kapitlet helt enkelt för stunden, och skickar det till handledaren så snart jag kan. sedan blir det blåslampa för att ta mig vidare, med det som jag fått höra ska vara den roliga delen. det här inledande kapitlet ska tydligen var det tråkiga och se svåra... så har jag klarat det borde resten gå som en dans, eller?
Jag märker så klart att oron över att inte kunna kladda ner tillräckligt antal ord var en väldgit obefogad oro, som så många av er påpekat tidigare. Jag försöker följa en annan masteruppsats som en slags mall för min egen fördelning på antal sidor och hur mycket de oliak delarna skall ges utrymmer. Om jag inte räknade helt tokigt är jag uppe i ca 25 för tillfället på inledninskapitlet, vilket är något mer än min mall. Men det gör som sagt inte. jag skriver ofta mycket till en början, och under tiden våren förflyter kommer texten att hinnas bearbetas ett antal gånger till och jag kommer säkert att kunna komma ner i sidantal i slutändan. Vi får väl se- När jag tänekr efter borde inte 25 sidor under tre veckor vara så illa pinkat heller? det är en hel del för hadnledaren att läsa och gå igenom. Jag kanske har överskattat det hon förväntar sig? men det är aldrig fel att is å fall ligga långt fram i skrivprocessen.
Jag börjar dock ora mig något över uppsatsens övriga delar. Det är som att poletten inre riktigt har ramlat ner när det kommer till dessa. Hur många delar ska det vara och riktigt vad ska jag behandla där, så att jag lyckas svara på de fråogor jag har? Å hur ska jag lyckas få ihop et 40-tal sidor om det? Kommer dessa sidor att sluka lika mycket tid som det hittills tagit så kommer jag få det tufft framöver....
Jag har i alla fall en tid nu framöver som jag kan ägna helhjärtat åt detta skrivande. Min kära är bortrest i jobbet, vilket gör det lättare för mig att diciplinera mig och kunna skriva när helst jag får infallen. Annars så är det ju så mycket trevligare att vara social.
Nej, innan tiden flyger allt för fort nu, ska jag återgå till knepet och knåpet med det där inledningskapitlet. är inne på min 17 timme framför datorn nu... inräknat toabesök, mat, och lite tv-tittande som pauser.. Lär inte vara så mycket energi och hjärnkapacitet kvar vid det här laget nu!
See ya!
Arbetsdygnsrytm och i-landsproblem
Jag har konstaterat en sak. Jag är ingen dagsmänniska. Hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än anstränger mig är dagar inte särskilt intressanta. De liksom bara förflyter av sig själv. Först när klockan börjar närma sig fyra får min hjärna för sig att börja fungera. Det är då allt sätter igång. Å det är samtidigt då jag blir irriterad på mig själv för att jag tycks ha låtit en hel dag gå utan att jag fått något vettigt gjort. För för de flesta med riktiga jobbtider, slutar ju sina jobbdagar då. Klockan fyra alltså. Å därför känns det på något sätt dumt att det är då jag först kommer igång...
Så här sitter jag. Med multum kvar att göra denna vecka. Och nu har ännu en dag hunnit förflyta. Klockan är i princip fyra. Så nu är det med andra ord dags att sätta igång med pluggandet. Suck..
Fast ändå inte. Av någon sjuk anledning så ser jag på sätt och vis fram emot att ha sena ensamma kvällar där jag sitter framför datorn och sliter. Kanske ser fram emot det eftersom bilden av en sådan person så ofta figurerar i ungdomsfilmer. Ni vet, när någon bestämt sig för något och gör allt i sin makt för att nå dit. Då gäller det avstå allt annat vad nöjen heter. Men i slutändan brukar alltid utdelningen bli enorm. Så det är nog det jag ser fram emot mest. Att få en enorm belöning i slutändan för det jobb jag lagt ner! Det är den drömmen som hägrar. Men om den är vidare verklig, det är en anna fråga.
Nu lämnar jag det. I stället kan jag uttrycka min frustration över skoutbudet för närvarande. Jag har sedan en tid tillbaka upptäckt att jag har hål i mina vinterskor. Inte under sulan visserligen, men det är en hel söm som gått upp vilket bidrar till att blöta fötter är vardag. Så jag tänkte att jag skulle leta upp ett par nya vinterskor idag. Jag är medveten om att säsongen börjar närma sig sitt slut, men vintern är ju ändå på inget sätt över. Det är nu, i allt det här slasket som ordentliga skor är ett måste. Jag tänkte att det skulle bli ett lätt projekt. En massa vinterskor borde rimligtvis vara på rea nu, eller hur? Men så fel man kan ha!!!! Oturligt. Vinterbeståndet tycks ha gått hårt åt. Inte en vintersko i sikte!
Det var ju tråkigt.. men vad som förbluffade mig allra mest var de skor som fanns till beskådan i butikerna nu. Ursäkta mig, men hur tänker de? Kankse att det är så slaksigt å blött nu att vilka skor man än har så blir man blöt om fötterna ändå, så varför inte köra på öppna skor och höga klackar? Eh... okej. ursäkta mig. Vi bor i Sverige, inte vid medelhavet. I mars är det vinter här. Snö och is. Vill de att man ska slå ihjäl sig med höga klackar på isbelagda vägar, eller frya fötterna av sig i de öppna skorna i minusgraderna? Jag vet inte vad, men jag är förvånad. För det stora utbudet ser verkligen ut så!! Det enda jag behöver är kanske att klippa upp mina vinterskor ännu mer, så blir de riktigt inne och hippa. Så att jag kan gå med blöta fötter och frysa om fötterna. Det enda som saknas är stilettklacken. Men det ordnar väl en skomakare lätt?! Jag vet inte hur ajg ska klara det här slasket? Något förslag på att lösa detta i-landsproblem, där de mänskliga behoven faller allt mer i skymundan?
Kämpa till slutet.
Jag är glad över vetskapen att jag bara har en enda uppgift klar på universitet. En uppgift jag styr å ställe över i princip helt själv. Mitt verk. Det är kul. Å vetskapen omd et gör att jag verkligen jobber flitigt. Det enda som är så surt är det där med tiden. Att allt tycks gå i slow motion. Något jag inte alls är ett fan av.
Hela förra veckan satt jag verkligen bänkad vid datorn och ett tjugotal böcker omkring mig. Det är ingen underdrift. Ni ska se stapeln! Jag tror jag bört ihop tre gånger. Mest för att jag inget tycktes lossna förrän i torsdags. Å då var ju veckan i princip slut! Min plan i förra veckna var att hinna klart hel inledande kapitlet, som innefattas av inledning, problemformulering, frågeställning, metod och teori. Det enda jag hade lyckats åstadkomma var en inledning som i alla fall kändes intressant och bra.. Problemformuleringen var på god väg, men långt ifrån en läsbar text. Metod hade jag inte alls kommi någonstans på. Där fastnade jag totalt. Vilekt ledde till att jag inte ens hann börja på teori-avsnittet. Till råga på allt känns teori-avsnittet det viktigaste för mig att få ordning på, eftersom jag inte alls har skrivit eller filurat på det avsevärt i skallen ens. SÅ det lär med andra ord vara det svåraste. Metodavsnittet borde vara enkelt, eftersom ajg ju nyss skrivit en rapport på det. men det kändes ändå som att börja om från noll för min del. riktigt segt å surt....
Denna vecka var menad till att skaffa mig en bättre koll över vad sjävla innehållet i uppsatsen ska bestå av. Det är ju det som gör hela uppsatsen. Allt för att min handledare ska få en bra överblick på vad jag tänker mig och vart det hela leder. Men nu är jag orolig över om jag kommer att hinna åstadkomma detta under denna vecka. För jag ska nämligen skicka in allt detta till henen om precis en vecka. Å med tanke på hur långt jag kommit nu, så ser det inte särskilt ljust ut.
Nåja, jag får trösta mig med att jag i alla fall sliter. Det kan ingen ta ifrån mig. För jag gör verkligen det. Det vore så enkelt att lägga det på hyllan för att det känns jobbigt nu å invänta att det på något sätt löser sig av sig själv. Men jag vägrar tillåta mig själv att göra så. Då kommer jag drabbas av panik längre fram och eventuellt slutar det med att uppsatsen itne blir klar i tid. Något jag inte vill råka ut för!
Jag försöker påminna mig själv över hur långt jag kommit. Påminna mig om att jag är så jävla duktig som gör det här! Att jag tagit mig igenom fem och ett halvt års universitetsstudier när juni månad är här, utan en enda omtenta i baggaget. Det är en tillfresställande tanke. Så varför skulle jag snubbla på målsnöret?! Det finns ignet som kan få mig att göra det! Jag tänker inte tillåta det. Jag är oerhört duktig! Jag är underbar! Å allt kommer att gå bra för mig! Å det är nog just därför som jag ligger så nära gråten hela tiden. Redan nu. Jag är rädd för att varje motgång ska rubba mig.
Jag drömmer och tänker på hur det måste kännas att på sätt och vis gå i mål längre fram, Om bara några månader.. Kommer det slå känslan när jag tog studenten? Jag hoppas i alla fall att lyckan kan vara något så när lik den, å att samma känsla av lätthet plötsligt sprider sig i kroppen. Det kanske till och med känns bättre och starkare än då? Vem vet... Jag ser i alla fall fram emot det!