Ja, suck alltså. Att saker ska ta sån tid. Eller snarare sluka så mycket tid!

Jag är glad över vetskapen att jag bara har en enda uppgift klar på universitet. En uppgift jag styr å ställe över i princip helt själv. Mitt verk. Det är kul. Å vetskapen omd et gör att jag verkligen jobber flitigt. Det enda som är så surt är det där med tiden. Att allt tycks gå i slow motion. Något jag inte alls är ett fan av.

Hela förra veckan satt jag verkligen bänkad vid datorn och ett tjugotal böcker omkring mig. Det är ingen underdrift. Ni ska se stapeln! Jag tror jag bört ihop tre gånger. Mest för att jag inget tycktes lossna förrän i torsdags. Å då var ju veckan i princip slut! Min plan i förra veckna var att hinna klart hel inledande kapitlet, som innefattas av inledning, problemformulering, frågeställning, metod och teori. Det enda jag hade lyckats åstadkomma var en inledning som i alla fall kändes intressant och bra.. Problemformuleringen var på god väg, men långt ifrån en läsbar text. Metod hade jag inte alls kommi någonstans på. Där fastnade jag totalt. Vilekt ledde till att jag inte ens hann börja på teori-avsnittet. Till råga på allt känns teori-avsnittet det viktigaste för mig att få ordning på, eftersom jag inte alls har skrivit eller filurat på det avsevärt i skallen ens. SÅ det lär med andra ord vara det svåraste. Metodavsnittet borde vara enkelt, eftersom ajg ju nyss skrivit en rapport på det. men det kändes ändå som att börja om från noll för min del. riktigt segt å surt....

Denna vecka var menad till att skaffa mig en bättre koll över vad sjävla innehållet i uppsatsen ska bestå av. Det är ju det som gör hela uppsatsen. Allt för att min handledare ska få en bra överblick på vad jag tänker mig och vart det hela leder. Men nu är jag orolig över om jag kommer att hinna åstadkomma detta under denna vecka. För jag ska nämligen skicka in allt detta till henen om precis en vecka. Å med tanke på hur långt jag kommit nu, så ser det inte särskilt ljust ut.

Nåja, jag får trösta mig med att jag i alla fall sliter. Det kan ingen ta ifrån mig. För jag gör verkligen det. Det vore så enkelt att lägga det på hyllan för att det känns jobbigt nu å invänta att det på något sätt löser sig av sig själv. Men jag vägrar tillåta mig själv att göra så. Då kommer jag drabbas av panik längre fram och eventuellt slutar det med att uppsatsen itne blir klar i tid. Något jag inte vill råka ut för!

Jag försöker påminna mig själv över hur långt jag kommit. Påminna mig om att jag är så jävla duktig som gör det här! Att jag tagit mig igenom fem och ett halvt års universitetsstudier när juni månad är här, utan en enda omtenta i baggaget. Det är en tillfresställande tanke. Så varför skulle jag snubbla på målsnöret?! Det finns ignet som kan få mig att göra det! Jag tänker inte tillåta det. Jag är oerhört duktig! Jag är underbar! Å allt kommer att gå bra för mig! Å det är nog just därför som jag ligger så nära gråten hela tiden. Redan nu. Jag är rädd för att varje motgång ska rubba mig.

Jag drömmer och tänker på hur det måste kännas att på sätt och vis gå i mål längre fram, Om bara några månader.. Kommer det slå känslan när jag  tog studenten? Jag hoppas i alla fall att lyckan kan vara något så när lik den, å att samma känsla av lätthet plötsligt sprider sig i kroppen. Det kanske till och med känns bättre och starkare än då? Vem vet... Jag ser i alla fall fram emot det!