Jag tror det var i förra veckan som jag såg ett program på tv som handlade om känslor, mer bestämt vetenskapens intresse för att studera dessa. Inte helt förvånat visar historien på inte allt för trevliga metoder i sökandet efter svar på känslors beskaffenhet. Hur det än är med den saken, så vet vi idag att känslor har stor betydelse i våra liv. Betänk om vi som människor inte hade känslor för vår avkomma och inte skulle känna empati eller identiifiera oss med vårt skrikande barns behov efter föda? Att tillfredsställa människans mest grundläggande behov ter sig helt plötsligt inte särskilt enkelt. Nej, vi människor är inte enkla till vår natur. Känslor spelar roll som sagt.

Vi tenderar ofta att översaktta vår känlsomässiga förmåga visade det sig. I alla fall när det kom till programledaren som genomgick ett mindre expriment. Men det är vanlgit att vi ofta överskattar oss själva (eller underskattar oss själva) till vår fördel utåt sett. Då undrar ju jag automatiskt hur långt mina känslor sträcker sig?

Jag tror mig själv vara väldigt känslosam. Jag har lätt för att känna med andra, i deras lycka och glädje och mer nedstämda stunder. Vad det då ofta handlar om är att jag verkligen känner. Ja, den där empatin. Jag gillar själv att jag har lätt för att göra detta. Jag älskar att beröras av andra människor. Ibland tror jag att det ligger i att jag själv tycker att mitt liv inte innehåller så många känslosamma element. Det stämmer inte, för det är klart att mitt liv och jag själv är fyllt av känslor. Men de är väl så bekanta för mig själv att alla andras känslor blir mer intressanta. Jag vet inte om det stämmer.

Jag kan i alla fall konstatera att jag är en lätt person att relatera till. Jag bygger inom mig själv osynliga broar till männiksor där jag letar efter saker vi har gemensamt. Det gör mig också till en person som är lätt att påverka. Jag dras lätt med av andra och låter mig själv göras det. Det är härligt att flyta med strömmen! Men det finns också något mått av vett i mig. Jag är nyfiken på varför vi människor gör som vi gör, en fråga som ofta väcks efter att jag reflekterat över att jag gett min i nåt helt nytt och egentligen helt obekant. Fast det verkar för min omgivning så "naturligt".

Vi är för övrigt inte heller så rationella och logiska som vi tror att vi är. Det är inte bara något jag påstår, det visade också ett expreiment i det där programmet. Det var ett experiment som gick ut på ett "spel". Man skulle på en skärm trycka på kortlekar, där man efter ett tag upptäcker ett mönster där olika högar innebär olika saker. Två lekar ger stora vinster men ger också ofta stora förluster och medans två andra kortlekar ger mindre vinster men också mindre risker för att förlora. Resultatet visade att det är en känsla som styr, som leder till att man väljer de mindre vinsterna, med mindre förluster. En jämförelse med en person som efter en operation fått en hjärnskada där "känslo-centrum" (i brist på bättre ord, haha) försvunnit, visade tydligt hur han bara valde högar med större vinstmöjligheter men också större risker för att förlora. Han reflekterade inte att han förlorade mer och mer, så att han till slut låg på minus, förrän spelet var slut. Visar det att en känslosam person kanske har större chanser i gambling än en känlsokall en? Kankse jag borde testa?!

Klockan är mycket, kroppen är trött och förnuftet säger "sova, sova". Men trots det har jag svårt att ta mig i säng. Pratade här om dagen med några kollegor om att vissa människor inte är ämnade för 24-timmars-dygn, utan de skulle må bättre och ha lättare att handskas med vardagen om den var 26 timmar. Det är nog möjligt att jag är en sådan person... Det skulle i alla fall i dagsläget inte skada om timmarna på dygnet var några fler.

Apropå kollegor så är jag nu inne på min tredje vecka på mitt nya jobb. Tiden har gått så snabbt att jag nog inte riktigt har hunnit reflektera över hur det känns än. Det lär nog hur som helst ta ett tag innan jag blir "varm i kläderna" och helt hemvan på nya jobbet. Det är mycket nytt att lära sig. Det kan vara lite frustrerande då jag gärna hade sett mig själv kunna allt på en gång. Jag vill komma som en frisk fläkt och städa upp och få ordning och kontroll över alla spekter av mina tilltänkta framtida arbetsuppgifter.. På en gång! Men det funkar inte så. Nämnde i förbifarten till min chef efter att vi fått halvspringa med andan i halsen till ett kundmöte, för att hon hastigt och oväntat blev tvungen att ta en annan kund över telefon, att jag var rädd för att utgöra en belastning mer än den tilltänka avlastning de är i behov av så här i början. Hon avvärjde det hela med vad jag ju egentligen vet, nämligen att man msåte ta allt i små steg. Mina tre veckor till trots har jag ändå gjort uppgifter på egen hand som anförtrotts mig och som gör/gjort skillnad i de projekt vi arbetar med. Och de tre veckorna hittills är i alla fall tre veckor av erfarenhet. Det är mer än jag kunde första dagen.

Jag borde inte vara orolig och sitta grubblande över detta, och gör väl inte det egentligen. Jag vill bara vara bäst helt enkelt! Det är man inte automatiskt. Alla måste jobba hårt för att ta sig till toppen av berget.

Kan ju vara intressant att ha detta inlägg nu som en referenspunkt att se tillbaka på om låt säga två månader eller så. Undrar hur jag ser på allt det här då?

Helt klart är att det känns ovanligt med ett riktigt jobb. På något sätt känner jag mig lite viktig. Bara att jag får tänka på vad jag ska ha på mig för kläder, jag att faktiskt få välja egena kläder i jobbet är ju fantastiskt. Sen är det en ganska relaxed klädkod på jobbet också, där alla i princip kommer som de är. Det är nice! Man behöver aldrig riktigt vara rädd för att man klär sig fel. Att traska i morgondiset mot tunnelbanan och trängas med andra morgonresenärer är något nytt för mig det med. Nu är jag som "alla andra riktiga människor".

Fast jag behöver aldrig springa eller stressa som många andra gör. Jag kan komma till jobbet lite när jag vill, så länge jag jobbar avtalade timmar i slutändan. Det är något som jag gillar. Det skapar en variation i jobbet, där ena dagen kankse man jobbar länge och sent för att en annan komma in på jobbet senare på förmiddagen, eller kanske till och med eftermiddagen. Jag brukar komma in till jobbet vid 9 på morgonen. Det passar mig utmärkt. Kanske främst att det känns bra för att min chef ofta kommer in till jobbet senare in mig, så hon ser hur flitets lampa lyser på min arbetsplats! För ja, jag skulle nog komma ännu tidigare till jobbet om hon alltid var där innan mig.

Jag gillar att min arbetplats ligger nära hemma också. Sex minuter med tunnelbana, plus ca tio minuters gångväg är inte illa. Det slog mig häromdagen att jag märkligt nog har slutat på samma ställe (om vi inte är allt för nogräknade geografiskt) som jag började mitt nya liv i Stockholm på. Mina första dagar i Stockholm för sex år sedan började hos syster Nina när hon bodde alldelens i närheten av fridhemsplan där min arbetsplats nu befinner sig. Första kvällen promenerade jag Nina och mamma, som skjutsat mig hela vägen med mitt bohag ner till Stockhom, in till fridhemsplan och tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det och samtidigt skana att Nina inte bor kvar i de krokarna. Vi skulle ätit Indiskt till lunch varje dag! Haha! 

Nej nu tickar minutrarna iväg. Jag måste få några timmars sömn för att ladda betterierna inför ytterligare en arbetsdag med efterföljande afterwork eller "pub" som de helt enkelt kallar det för på jobbet. Kul, kul! Med både jobb å pub vill säga.
 
Är det så här det känns att se en mening och ett värde i det man jobbar med? Det hade jag aldrig kunnat tro eller förstå.. I like it!