Klockan är mycket, kroppen är trött och förnuftet säger "sova, sova". Men trots det har jag svårt att ta mig i säng. Pratade här om dagen med några kollegor om att vissa människor inte är ämnade för 24-timmars-dygn, utan de skulle må bättre och ha lättare att handskas med vardagen om den var 26 timmar. Det är nog möjligt att jag är en sådan person... Det skulle i alla fall i dagsläget inte skada om timmarna på dygnet var några fler.

Apropå kollegor så är jag nu inne på min tredje vecka på mitt nya jobb. Tiden har gått så snabbt att jag nog inte riktigt har hunnit reflektera över hur det känns än. Det lär nog hur som helst ta ett tag innan jag blir "varm i kläderna" och helt hemvan på nya jobbet. Det är mycket nytt att lära sig. Det kan vara lite frustrerande då jag gärna hade sett mig själv kunna allt på en gång. Jag vill komma som en frisk fläkt och städa upp och få ordning och kontroll över alla spekter av mina tilltänkta framtida arbetsuppgifter.. På en gång! Men det funkar inte så. Nämnde i förbifarten till min chef efter att vi fått halvspringa med andan i halsen till ett kundmöte, för att hon hastigt och oväntat blev tvungen att ta en annan kund över telefon, att jag var rädd för att utgöra en belastning mer än den tilltänka avlastning de är i behov av så här i början. Hon avvärjde det hela med vad jag ju egentligen vet, nämligen att man msåte ta allt i små steg. Mina tre veckor till trots har jag ändå gjort uppgifter på egen hand som anförtrotts mig och som gör/gjort skillnad i de projekt vi arbetar med. Och de tre veckorna hittills är i alla fall tre veckor av erfarenhet. Det är mer än jag kunde första dagen.

Jag borde inte vara orolig och sitta grubblande över detta, och gör väl inte det egentligen. Jag vill bara vara bäst helt enkelt! Det är man inte automatiskt. Alla måste jobba hårt för att ta sig till toppen av berget.

Kan ju vara intressant att ha detta inlägg nu som en referenspunkt att se tillbaka på om låt säga två månader eller så. Undrar hur jag ser på allt det här då?

Helt klart är att det känns ovanligt med ett riktigt jobb. På något sätt känner jag mig lite viktig. Bara att jag får tänka på vad jag ska ha på mig för kläder, jag att faktiskt få välja egena kläder i jobbet är ju fantastiskt. Sen är det en ganska relaxed klädkod på jobbet också, där alla i princip kommer som de är. Det är nice! Man behöver aldrig riktigt vara rädd för att man klär sig fel. Att traska i morgondiset mot tunnelbanan och trängas med andra morgonresenärer är något nytt för mig det med. Nu är jag som "alla andra riktiga människor".

Fast jag behöver aldrig springa eller stressa som många andra gör. Jag kan komma till jobbet lite när jag vill, så länge jag jobbar avtalade timmar i slutändan. Det är något som jag gillar. Det skapar en variation i jobbet, där ena dagen kankse man jobbar länge och sent för att en annan komma in på jobbet senare på förmiddagen, eller kanske till och med eftermiddagen. Jag brukar komma in till jobbet vid 9 på morgonen. Det passar mig utmärkt. Kanske främst att det känns bra för att min chef ofta kommer in till jobbet senare in mig, så hon ser hur flitets lampa lyser på min arbetsplats! För ja, jag skulle nog komma ännu tidigare till jobbet om hon alltid var där innan mig.

Jag gillar att min arbetplats ligger nära hemma också. Sex minuter med tunnelbana, plus ca tio minuters gångväg är inte illa. Det slog mig häromdagen att jag märkligt nog har slutat på samma ställe (om vi inte är allt för nogräknade geografiskt) som jag började mitt nya liv i Stockholm på. Mina första dagar i Stockholm för sex år sedan började hos syster Nina när hon bodde alldelens i närheten av fridhemsplan där min arbetsplats nu befinner sig. Första kvällen promenerade jag Nina och mamma, som skjutsat mig hela vägen med mitt bohag ner till Stockhom, in till fridhemsplan och tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det och samtidigt skana att Nina inte bor kvar i de krokarna. Vi skulle ätit Indiskt till lunch varje dag! Haha! 

Nej nu tickar minutrarna iväg. Jag måste få några timmars sömn för att ladda betterierna inför ytterligare en arbetsdag med efterföljande afterwork eller "pub" som de helt enkelt kallar det för på jobbet. Kul, kul! Med både jobb å pub vill säga.
 
Är det så här det känns att se en mening och ett värde i det man jobbar med? Det hade jag aldrig kunnat tro eller förstå.. I like it!