Nu har datordoktorn till bror undersökt min dator. Vips, så funkar allt som det ska! Det är som jag skrivit förut - det är han man ska vända sig till. Det bara så!

Så nu kan jag äntligen börja avnjuta min dator känns det som, utan att vara rädd för att den ska krascha rätt som det är. Det är bra. Särskilt när hösten snart väntar. För då kommer den till användning när studierna väl sätter igång. 

JA! Jag har kommit in på det masterprogram som jag sökt. Det betyder två års heltidsstudier till. Vad jag blir då å vad jag kommer att kunna jobba med efter det? Ja, om jag det visste. Men det kommer definitivt att vara värt att få ha studerat något som man verkligen brinner för i fem år i slutändan. Vad det leder till får vi väl se framöver.

Visst kan det kännas lite småtungt i tanken att i slutändan ha studerat i stort sett lika länge som en läkare eller jurist och inte ha några garantier för ett arbete inom det man studerat. Å om man skulle få ett arbete så är det sällan ett välbetealt sådant. Det svider lite.

Jag kan avundas dem som tycks veta vad de vill syssla med å få en tryggad framtid genom ett klart definerad yrke. För det är säkert enklare att sata hårt och uppnå framgång om man själv vet vad man siktar mot å vill uppnå. Men jag är inte sån. Jag kan inte sätta sådana mål.

Ni som känner mig vet att uttrycken "Jag vet inte." eller "Det spelar ingen roll." används flitigt av mig. Men deras flitiga användande ligger nog mycket i att det tar lite längre tid för mig än för andra att komma fram till vilket val jag vill göra. Å när jag väl väljer, gör jag val som bara smalar av min ursprungliga valsituation så lite som möjligt. För då har jag fortfarande ett brett urval nästa gång det är dags.

Det är så mitt liv å framför allt min utbildningsväg har sett ut ända fram tills nu. Det betyder att jag blir tvungen att sätta kortsiktiga mål inför varje val jag gör. Det funkar bra för mig. Det känns oftast bra.

Men så kan, som ni förstår känslan av att det inte är det smartaste sättet att vandra fram i livet infinna sig. Det ger till synes inte störst utdelning. I alla fall inte kortsiktigt om jag jämför mig med min omgivning. Många där vandrar på en väg som är relativt väl utstakad och säkrad för en relativt trygg ekonomisk livssituation. Även om inte ekonomisk trygghet är det viktigaste i livet i form av "utdelning" så är det ofta ekonomin som skuggar och sätter förutsättningar för mycket i livet.

Jag ser inte pengar som det viktigaste i livet. Jag värdesätter helt klart att göra något jag trivs med framför vad det ger i plånboken. Men jag kan inte låta bli att känna avund över att alla mina års slit inte kommer att värderas lika högt och ge lika mycket ekonomisk utdelning.

Med dessa tankar kan jag därför ibland fundera på, om vad jag gör är till min egen fördel. Kommer det att blir bra till slut? Kommer jag få ett bra jobb som jag trivs med. Eller går jag med en menignslös hoppfullhet på att allt kommer att bli bra till slut? Med den romatiska illussion jag gärna omsluter mig av så gör jag allt för att intala mig själv att jag gör helt rätt som gjort och förtsätter att göra de val jag gör. För i det stora hela har inget gått snett hittills. Jag ångrar inte något av de val jag gjort på vägen hittills.

Men samtidigt så kan mitt sätt att välja vara menat för att upprätthålla någon form av trygghet i livet. Det är sakta, men säkert som gäller. För om jag skulle snava och ramla omkull så skulle min sakta mak i allmänhet kunna dämpa fallet så att det inte gör så förbaskat ont.

Med dessa ord så kan jag också fyllas med känslan av att mitt liv måste se förbaskat tråkigt ut. För lugnt å försiktigt kan associeras till tråkigt, å fart är å andra sidan är då fyllt av äventyr. Det låter klychigt å det är säkert det också. För nog vet jag att det inte behöver vara så. Men jag kan ibland känna mig väldigt tråkig i jämförelse med många andra som tycks rusa fram i livet. I denna kategori människor finns det säkert många som får ta många törnar och faller pladask många gånger. Men de får å andra sidan mycket skinn på näsan kan jag tro å lär sig att ställa sig snabbt och finna andra spännande fartfyllda spännande vägar i livet.

Allra mest får jag dessa tankar när jag runt omkring mig ser och hör om dessa otroligt imponernade männsikor som är på höjden av livet med en solklar väg framför sig kan tyckas. Å dessa människor är yngre än mig! Å jag ser ming själv itne som särskilt gammal. Livet har ju just börjat, å de har redan rusat förbi mig! Hur har de gjort? Hur har de lyckats? Jag avundas dem och gläder mig å deras vägnar på samma gång. För jag hade gärna varit där. I alla fall om jag tänker på så som jag ser dessa människor. Men det behöver så klart inte vara så som jag tror att dom har det. Det är säkerligen föreställningar å de har säkert offrat mycket och slitit hårt och kanske inte gått en sådan solklar väg som det ser ut.

Så, med allt omkring så återkommer jag till min hoppfullhet. Jag gör och fortsätter göra det jag för tillfället trivs med. Jag tror att det kommer att gå bra i slutändan. Om inte, så har jag i alla fall gjort något jag älskat i fem år å det är inte dåligt. Sen så behöver inte framtiden bli så dyster som jag målar upp den här. Man kan ha tur å lyckas få ett drömjobb med allt vad det innebär. Å det kan dyka upp när och där det är som minst väntat också. Under har ju hänt. Sen kan det ju också hända att jag efter fem år står där och vet pricis vad jag vill. Det kankse är fem år som jag behöver. Inte troligt att det kan hända när det gäller mig, men man vet ju aldrig.

Jag avslutar med min systers motto, som speglar mycket av den filosofi som får styra i livet framvöver :
"Allt löser sig. Ibland tar det bara lite längre tid."
För det kanske är det som gäller för mig i kontrast till dom som det redan har "löst" sig för.

Jag blir galen!! Galen på min dator. Köpte ny å fräsch dator efter jul, men den vill inte annat än att strula. Å eftersom jag kan nada om datorer så fortsätter strulet dag ut och dag in. Jag står handfallen. Jag vågar inte göra nåt, för jag vet inte vad som är fel. Det enda jag vet, är att jag är den möjliga marodören, på grund av min okunskap. Det är så otroligt frustrerande!

Mitt första problem var att jag fick problem att installera eller få mitt virusprogram att funka. När det väl var löst så fick jag problem att komma ut på internet. Å när det var löst har jag fått problem med att datorn stänger av sig själv mitt i vad som för mig tycks vara utan anledning. För det är inte när ett specifikt program körs eller så. Det verkar ske slumpmässigt. Ett nytt problem är att min mail inte funkar som den ska, å nu att bilder inte kan laddas upp, som till bloggen här t.ex. Vad är det för fel?! Kan några av problemen vara kopplade till några slags internetinställningar kanske? För byter jag miljö så att säga å pluggar in datorn funkar då mailen som den ska. Knasigt. Någon som vet?

Samtidigt som problemen bara hopar sig är jag så rädd att lämna ut datorn i någon annans händer, med förhoppningen att denna någon ska kunna lösa mina problem. Jag har svårt att lita på eller lita till att denna någon vet vad som måste göras. För jag upplever allt mer att alla har olika åsikter och teorier i datorfrågor. Å jag har inte lust att låta alla dessa teorier testar, då de kanske skulle strula till problemen allt mer, å göra det svåarare att lösa problemen, när datorn slutligen skulle hamna i rätt händer.

Den enda som jag brukar våga lite på är min bror, som jag alltid beundrat för hans förmåga att finna problemen å lösa dem, vad gäller datorer. Å det visar sig ofta att de inte var så svåra till att börja med. Men jag har inte min bror här!  Han är för långt borta för att kunna hjälpa mig, så vad ska en handfallen liten människa som jag då ta mig till? Det känns lite övermäktigt att ta tag i att lära mig på egen hand. Jag skulle behöva en god lärare, som kan undervisa mig i vett och etikett kring datorer. Någon som lär mig att tolka syptomen på ett sätt där jag själv kan lösa enkla problem - lista ut vad de beror på. Ja, ni förstår. Nåja, den som lever får väl se.

Torkar svetten ur pannan. Vilka dagar det har varit. Samma energi som solen utrsålat och värmt upp luften med utanför fönstret har befunnit sig inuti mig nästan bokstavligen. För samtidigt som jag sett folk i massor som bara gassat och njutit av solen och det faktum att de fått sommarlov, har jag suttit å jobbat häcken av mig på sommarjobbet på dagarna och med studierna på kvällarna. Det är inte roligt, att anstänga sig själv till 100 % när allt man vill är ligga nere på 5-10 % eller nåt sånt. Det är så synd att somamren alltid får börja så här. Aldrig hinner man ta en kosntpaus å ladda batterierna. För när sommarjobbet börjar är fortfarande studierna igång för fullt.

De senaste dagarna har jag känt mig så otroligt stressad. inte känt att jag kan slappna av, när jag haft vetskapen om allt som måste göras nu-på en gång-med detssamma! Jag har inte känt mig värdig att sitta ner å ta det lugnt å ta några minuter för mig själv ordentligt i denna värme. I stället har frustrationen bara hopat sig inuti, till bristningsgränsen. Men jag har klarat mig. Inget sammanbrott. Men många djupa suckar och många sega, långdragna kvällar och nätter med tröstgodisskålen nära till hands. Det är så lätt att tycka synd om sig själv.

Men nu så kanske det äntligen börjar lugna ner sig. Det finns nog inte mycket som kan mäta sig med den förlösande känslan av att ha slitit som ett djur och helt plötsligt tar allt slut. Det är så otroligt skönt. Samtidigt så känns det olustigt. För helt plötsligt är man inte upptagen, och man har inte längre dom där måstena hängandes över en. Vad gör man nu?

Jag kan äntligen börja slappna av och ägna mig åt att planera roliga å härliga stunder om dagarna. Äntligen ska jag kanske få dela gemenskapen med alla som sitter å gassar i solen. Men ja, då är det ju så lagom dags för det dåliga sommarvädret att göra entré, så klart. Å sen så blir det som sagt ingen ordentlig paus. Även om studierna nu tar sitt upphåll så är sommarjobbet i full gång. Nåja, det ska bli skönt att kunna ägna sig åt en sak i taget nu i alla fall.

Kram

Nu i dagarna kom det, examensbeviset. Det har inte gått upp för mig ännu att jag faktiskt tagit mig igenom tre års studier på universitet. Det känns inte riktigt, riktigt. Kanske för att jag fortfarande är rätt uppe i studierna. Den här examen är inte på något sätt ett avslut i liknelse med när jag gick ut gymnasiet. För då var det verkligen över när det var över. Men här och nu, så har studierna fortsatt, å papprena på min avklarade examen ligger i handen flera månader efter att allt är klart.

På grund av det har det aldrig känts värt att fira examen när jag väl insåg att det var klart.. Å nu, flera månader senare känns det helt galet att tänka på att fira något som sedan länge varit avklarat. För faktum just nu är att jag inte har tid. Det finns ingen tid för att få njuta och bara få känna hur skönt det är att vara klar med något, ha uppnåt något som en examen på universitetsnivå.

Så vetskapen av examen har inte inneburit anant än den pluggångest som alltid är närvarande. Känner mig lite avundsam på alla de studenter som kan skrika ut sin lycka och lättnaden över att tre års slit på gymnasiet äntligen är över. För mig är det inte så. Det har inte blivit någon kaka å tårta, inget party å god mat, inte att smala vänner å bekanta, släkt å familj. Helt ärligt, känns det lite tråkigt. För jag önskade att jag kunde få känna det en glädjens lättsamma stund då leenden och skratt fyller upp en inombords å dela den med de närmaste. Jag önskar att jag verkligen fick  fira. Fira mig själv för vad jag lyckats med.

Men jag ska i alla fall här och nu försöka ge mig själv erkännande för mitt slit. Någonstans inuti så är det faktiskt så, att jag har gjort något stort. Jag har genomgått tre års slit, å jag har klarat det galant. Det gäller bara att hitta den där känslan som jag kanske någonstans har här inne, en känsla som jag förtjänar.

Så grattis Liv, du har varit otroligt duktig som har lyckats med att ta en examen på universitetsnivå. Alla gör inte det, kanske inte alla heller klarar det. jag önskar dig också lycka till med det du tar dig för i framtiden. För detta, det är bara ett steg på vägen av det liv som du själv valt att leva, och njuter av att leva. Det vet du. Du har hittat det som du vill göra. Det är bara att köra på!