Nu har datordoktorn till bror undersökt min dator. Vips, så funkar allt som det ska! Det är som jag skrivit förut - det är han man ska vända sig till. Det bara så!

Så nu kan jag äntligen börja avnjuta min dator känns det som, utan att vara rädd för att den ska krascha rätt som det är. Det är bra. Särskilt när hösten snart väntar. För då kommer den till användning när studierna väl sätter igång. 

JA! Jag har kommit in på det masterprogram som jag sökt. Det betyder två års heltidsstudier till. Vad jag blir då å vad jag kommer att kunna jobba med efter det? Ja, om jag det visste. Men det kommer definitivt att vara värt att få ha studerat något som man verkligen brinner för i fem år i slutändan. Vad det leder till får vi väl se framöver.

Visst kan det kännas lite småtungt i tanken att i slutändan ha studerat i stort sett lika länge som en läkare eller jurist och inte ha några garantier för ett arbete inom det man studerat. Å om man skulle få ett arbete så är det sällan ett välbetealt sådant. Det svider lite.

Jag kan avundas dem som tycks veta vad de vill syssla med å få en tryggad framtid genom ett klart definerad yrke. För det är säkert enklare att sata hårt och uppnå framgång om man själv vet vad man siktar mot å vill uppnå. Men jag är inte sån. Jag kan inte sätta sådana mål.

Ni som känner mig vet att uttrycken "Jag vet inte." eller "Det spelar ingen roll." används flitigt av mig. Men deras flitiga användande ligger nog mycket i att det tar lite längre tid för mig än för andra att komma fram till vilket val jag vill göra. Å när jag väl väljer, gör jag val som bara smalar av min ursprungliga valsituation så lite som möjligt. För då har jag fortfarande ett brett urval nästa gång det är dags.

Det är så mitt liv å framför allt min utbildningsväg har sett ut ända fram tills nu. Det betyder att jag blir tvungen att sätta kortsiktiga mål inför varje val jag gör. Det funkar bra för mig. Det känns oftast bra.

Men så kan, som ni förstår känslan av att det inte är det smartaste sättet att vandra fram i livet infinna sig. Det ger till synes inte störst utdelning. I alla fall inte kortsiktigt om jag jämför mig med min omgivning. Många där vandrar på en väg som är relativt väl utstakad och säkrad för en relativt trygg ekonomisk livssituation. Även om inte ekonomisk trygghet är det viktigaste i livet i form av "utdelning" så är det ofta ekonomin som skuggar och sätter förutsättningar för mycket i livet.

Jag ser inte pengar som det viktigaste i livet. Jag värdesätter helt klart att göra något jag trivs med framför vad det ger i plånboken. Men jag kan inte låta bli att känna avund över att alla mina års slit inte kommer att värderas lika högt och ge lika mycket ekonomisk utdelning.

Med dessa tankar kan jag därför ibland fundera på, om vad jag gör är till min egen fördel. Kommer det att blir bra till slut? Kommer jag få ett bra jobb som jag trivs med. Eller går jag med en menignslös hoppfullhet på att allt kommer att bli bra till slut? Med den romatiska illussion jag gärna omsluter mig av så gör jag allt för att intala mig själv att jag gör helt rätt som gjort och förtsätter att göra de val jag gör. För i det stora hela har inget gått snett hittills. Jag ångrar inte något av de val jag gjort på vägen hittills.

Men samtidigt så kan mitt sätt att välja vara menat för att upprätthålla någon form av trygghet i livet. Det är sakta, men säkert som gäller. För om jag skulle snava och ramla omkull så skulle min sakta mak i allmänhet kunna dämpa fallet så att det inte gör så förbaskat ont.

Med dessa ord så kan jag också fyllas med känslan av att mitt liv måste se förbaskat tråkigt ut. För lugnt å försiktigt kan associeras till tråkigt, å fart är å andra sidan är då fyllt av äventyr. Det låter klychigt å det är säkert det också. För nog vet jag att det inte behöver vara så. Men jag kan ibland känna mig väldigt tråkig i jämförelse med många andra som tycks rusa fram i livet. I denna kategori människor finns det säkert många som får ta många törnar och faller pladask många gånger. Men de får å andra sidan mycket skinn på näsan kan jag tro å lär sig att ställa sig snabbt och finna andra spännande fartfyllda spännande vägar i livet.

Allra mest får jag dessa tankar när jag runt omkring mig ser och hör om dessa otroligt imponernade männsikor som är på höjden av livet med en solklar väg framför sig kan tyckas. Å dessa människor är yngre än mig! Å jag ser ming själv itne som särskilt gammal. Livet har ju just börjat, å de har redan rusat förbi mig! Hur har de gjort? Hur har de lyckats? Jag avundas dem och gläder mig å deras vägnar på samma gång. För jag hade gärna varit där. I alla fall om jag tänker på så som jag ser dessa människor. Men det behöver så klart inte vara så som jag tror att dom har det. Det är säkerligen föreställningar å de har säkert offrat mycket och slitit hårt och kanske inte gått en sådan solklar väg som det ser ut.

Så, med allt omkring så återkommer jag till min hoppfullhet. Jag gör och fortsätter göra det jag för tillfället trivs med. Jag tror att det kommer att gå bra i slutändan. Om inte, så har jag i alla fall gjort något jag älskat i fem år å det är inte dåligt. Sen så behöver inte framtiden bli så dyster som jag målar upp den här. Man kan ha tur å lyckas få ett drömjobb med allt vad det innebär. Å det kan dyka upp när och där det är som minst väntat också. Under har ju hänt. Sen kan det ju också hända att jag efter fem år står där och vet pricis vad jag vill. Det kankse är fem år som jag behöver. Inte troligt att det kan hända när det gäller mig, men man vet ju aldrig.

Jag avslutar med min systers motto, som speglar mycket av den filosofi som får styra i livet framvöver :
"Allt löser sig. Ibland tar det bara lite längre tid."
För det kanske är det som gäller för mig i kontrast till dom som det redan har "löst" sig för.