Jag tror det var i förra veckan som jag såg ett program på tv som handlade om känslor, mer bestämt vetenskapens intresse för att studera dessa. Inte helt förvånat visar historien på inte allt för trevliga metoder i sökandet efter svar på känslors beskaffenhet. Hur det än är med den saken, så vet vi idag att känslor har stor betydelse i våra liv. Betänk om vi som människor inte hade känslor för vår avkomma och inte skulle känna empati eller identiifiera oss med vårt skrikande barns behov efter föda? Att tillfredsställa människans mest grundläggande behov ter sig helt plötsligt inte särskilt enkelt. Nej, vi människor är inte enkla till vår natur. Känslor spelar roll som sagt.

Vi tenderar ofta att översaktta vår känlsomässiga förmåga visade det sig. I alla fall när det kom till programledaren som genomgick ett mindre expriment. Men det är vanlgit att vi ofta överskattar oss själva (eller underskattar oss själva) till vår fördel utåt sett. Då undrar ju jag automatiskt hur långt mina känslor sträcker sig?

Jag tror mig själv vara väldigt känslosam. Jag har lätt för att känna med andra, i deras lycka och glädje och mer nedstämda stunder. Vad det då ofta handlar om är att jag verkligen känner. Ja, den där empatin. Jag gillar själv att jag har lätt för att göra detta. Jag älskar att beröras av andra människor. Ibland tror jag att det ligger i att jag själv tycker att mitt liv inte innehåller så många känslosamma element. Det stämmer inte, för det är klart att mitt liv och jag själv är fyllt av känslor. Men de är väl så bekanta för mig själv att alla andras känslor blir mer intressanta. Jag vet inte om det stämmer.

Jag kan i alla fall konstatera att jag är en lätt person att relatera till. Jag bygger inom mig själv osynliga broar till männiksor där jag letar efter saker vi har gemensamt. Det gör mig också till en person som är lätt att påverka. Jag dras lätt med av andra och låter mig själv göras det. Det är härligt att flyta med strömmen! Men det finns också något mått av vett i mig. Jag är nyfiken på varför vi människor gör som vi gör, en fråga som ofta väcks efter att jag reflekterat över att jag gett min i nåt helt nytt och egentligen helt obekant. Fast det verkar för min omgivning så "naturligt".

Vi är för övrigt inte heller så rationella och logiska som vi tror att vi är. Det är inte bara något jag påstår, det visade också ett expreiment i det där programmet. Det var ett experiment som gick ut på ett "spel". Man skulle på en skärm trycka på kortlekar, där man efter ett tag upptäcker ett mönster där olika högar innebär olika saker. Två lekar ger stora vinster men ger också ofta stora förluster och medans två andra kortlekar ger mindre vinster men också mindre risker för att förlora. Resultatet visade att det är en känsla som styr, som leder till att man väljer de mindre vinsterna, med mindre förluster. En jämförelse med en person som efter en operation fått en hjärnskada där "känslo-centrum" (i brist på bättre ord, haha) försvunnit, visade tydligt hur han bara valde högar med större vinstmöjligheter men också större risker för att förlora. Han reflekterade inte att han förlorade mer och mer, så att han till slut låg på minus, förrän spelet var slut. Visar det att en känslosam person kanske har större chanser i gambling än en känlsokall en? Kankse jag borde testa?!