Det känns lite som att jag är på kollissionskurs. Att jag är på väg att smälla rätt in i en hård betongvägg. En betongvägg som kallas världen. Det ställe där livet ska levas... Konfrontationen med mig själv närmar sig, å jag vill bara fly!!

Det är som att jag är inträngd i ett hörn och jag oroligt ser mig omkring efter närmsta utväg. Jag vill hitta en utväg, en lösning, så snabbt som möjligt. Men det känns som att jag inte har någonstans att gå, inte någonstans att ta vägen.

Allt har varit så tryggt å skönt hittills. Nog är det allt lite bortskämt att kunna plugga i över fem år utan att behöva bekymra sig över något som helst annat. Men den tiden rinner ut för mig nu. Det är slut på det.

För första gången på flera år känns det som att jag inte vet alls vad jag ska göra, eller ta vägen. Det skrämmer mig. Jag är delvis rädd för att mina fem och ett halvt år vid universitetet ska visa sig fullkomligt värdelösa. Det finns inget som värdelös kunskap säger man väl, men frågan är hur mycket jag kommer kunna få användning av det jag läst och gjort på ett "riktigt" jobb. Ett sådant jobb finns inte för mig... Å jag är inte längre säker på att jag vill ha ett sånt jobb... jag börjar lessna på det jag gjort. å tanken på att fortsätta på liknande sätt känns inte särskilt tilltalande.

Jag vet inte.. Kanske är jag mer rädd för att jag inte skulle klara av det... Jag känner att jag knappt bemästrar denna uppsats jag skriver. Lite som att jag famlar i mörkret. Jag kan fortfarande inte förstå att jag befinner mig där jag gör. Att jag kommit så pass långt...

Å ändå, den där känslan att jag inte kommit någonstans!!

Jag har på senaste tiden hoppat runt på otaliga sajter som lägger ut jobbannonser. Jag kan konstatera att det inte finns lämpliga jobb för någon som mig. Å jag vet heller inte vart jag ska leta, förutom dessa annonser.

Det gör mig nästan förbannad att veta att en god väg till jobb är genom de sociala nätverk man har. För jag har inga sådana.

Jag ser framför mig hur jag tar anställning som servetris eller liknande. Kanske att jag får jobb i någon butik någonstans. Det känns sorgligt om det ska komma till det. Eller jag blir inte ledsen om det börjar så... jag kan gärna ta "under-tiden-jobb". Dvs. något tillfälligt jobb medans jag hittar något som passar min utbildningsnivå. Det som skrämemr mig mer är om det slutar där. Att jag aldrig tar mig vidare...

Å när jag inte vet vart eller vad detta "vidare" är så har jag svårt att se det förverkligas... min framtid ser allt annat än spännande ut som jag känner det just nu.

Jag ska försöka att ställa in mig helt å fullt på uppsatsen nu. Få den klar å ur vägen. Jag ser inta att jag har något annat värt att fokusera på just nu ändå.

Jag hoppas allt löser sig på ett bra sätt för mig i slutändan.