Okej.. Jag är ingen mästare på uppdatering. Men jag har ju haft så mycket annat för mig. Som att få alla de där delarna på plats inför bröllopet som inte var klara Det var en pärs, men jag fixade det. Å dagen var "helt, helt... underbar", för att citera en klassisk film.. Inga missöden alls. Men det går inte att misslyckas när man hade de mest underbara människorna runt omkring sig.

Ska inte orda allt för mycket om bröllopet hur som helst, för ärligt talat, har jag inte riktigt kunnat smälta det själv. Jag vet inte var jag befann mig den dagen, men det känns som att jag inte riktigt var där... Tur det finns bilder som faktiskt bevisar att jag var där. Haha!

Och de där bilderna, ja, de är ett kapitel för sig. Ett himla jobb att få ordning på dem och greja ihop ett fotoalbum. Det är mitt senaste kreativa projekt här hemma, som redan svalt allt för mycket tid. Det är en sådan där grej som aldrig tycks ta slut. Suck.. Har nog knappt kommit halvvägs. Jag sitter liksom och suktar efter alla andra gästers kort så att jag kan välja det absolut bästa av det bästa. Inte för att de bilder jag har nu är dåliga på något sett, itne alls. Men jag vill ju inte ha gått msite om något!

Försöker samtidigt vänja mig vid att jag har ett nytt efternamn. Det blev liksom på riktigt först när jag fick hem pappet på det, svart på vitt att jag bytt namn. Det känns fortfarande ovant, men det är inte så konstigt när jag nu har insett att jag faktiskt inte använder mitt efternamn så himla ofta. Det syns i mejlen jag skickar i jobbet, men annars så... Jag har ju inte hunnit byta bankomatkort och legitimation till mitt nya namn än. Kankse att det blir mer påtagligt då. Det är ju så klart något jag måste ordna med omgående. Dags att börja träna på en ny signatur med andra ord.

Har hunnit avklara en veckas semester i Frankrike efter bröllopet, klippt håret och återgått till vardagens alla rutiner. Jobbet sväljer mycket tid. Men det är positivt. Jag gillar mitt jobb skarpt, trots de med och motgångar det innebär. Det känns lite som att jag växer in allt mer i min roll och vi är ett sådant härligt gäng av kollegor. Det gör så mycket.

Samtidigt slogs jag just idag av att jag befinner mig i en ständig kamp mot mig själv. Kampen som handlar om att inte räcka till och att känna sig otillräcklig. Det hela bottnar till viss del i dagens lunchämne, där det smataldes en del om barn och fosterfamiljer, med anledning av det som figurerat i media de senaste dagarna. Kom då att tänka på vilken turbulent tid det var i slutet på gymnaiet med en nära vän, där jag och fler ibland mig, fick uppleva otillräcklighetens yttersta.

Att inte kunna bryta in, hjälpa, bistå, att känna sig vilsen och, ja maktlös inför en annans människas liv, när allt jag ville bara vara att rycka upp denna älskvärda person ur det hav som höll på att dränka henne. Men rädslan att själv drunka tar över så snabbt och när personen fortsätter simma mot djupare och mörkare vatten, så blir det meningslöst att följa efter. Eller? Jag har aldrig tidigare klandrat mig själv för något, och det ska jag heller inte göra. Fortfarande i tonårens grepp, knappt vuxen och oförmögen att förtstå dessa livets mörka vrår... hur skulle jag ha kunnat veta vad som var rätt? Livets balansgång är skör... svår... Självbevarelsedrift finns det något som heter. Så har jag tänkt.. Men idag, när jag tänkte efter... Så lät orden jag intalat mig själv så små och obefogade.. Vände jag henne ryggen? Bara för att det var lättast? "Gör något nu, du kan få ångra det annars." hör jag en röst som säger. Andra har förlorat dessa kamper på allt för tragiska sätt.

Att göra någpt nu är kanske inte aktuellt längre. Eller så är det det. Livet går ju alltid upp och ner. Men jag vet att jag inte vill tilbaka till det som var. Jag vill inte röra i det, inte påminnas, än hellre riskera att behöva gå igenom det om jag inte behöver. För jag tror inte att jag klarade av det då.. Hur skulle jag göra det nu? Kanske är jag mer beredd nu?

Nej, jag har haft nog av dessa livets mörka vatten. Inte för egen del, men jag har stått där på stranden och hjälplöst sett på hur mörket och avståndet sväljer och suddar ut det jag håller kärt ju längre bort mot horisonten det driver. Inombords har jag skrikit.. varit förbannad och utom mig av vansinne. Arg så fort någon påstod mig inte göra något. Göra något? Vad kunde jag göra? Jag kunde ha skrikit och vänt ut och in på mig själv, men det hjälper inte när personer har ställt in sig på att inte se... Vad jag än skrikit hade det inte hörts.. Och, jag var rädd för att förlora. Förlora en osynlig kamp mot något jag inte kunde rå över. Jag kunde bara hoppas.

Någonstans vände det. Vem eller vilka som gjorde det möjligt vet jag inte. Det spelar ingen roll för mig. Jag vet bara det jag har idag och att inget har gåtts förlorat. Det är allt som betyder något.  Jag behöver inte känna den där maktlösheten mer. Jag kan inte sätta fingret på vad som fick solen att börja lysa igen. Men jag är så otroligt tacksam... 

Jag tror att jag varje dag går och bygger upp en beredskap för om något skulle hända igen, om världen skulle falla med en ogenontränglig dimridå. För då ska jag stå där. Som jag gjorde förut. Jag må vara vilsen, rädd och maktlös, men jag ska göra vad jag kan för att försöka dra in den drivande båten ända till stranden å sen ska jag inte släppa. Inte förrän du inser att du inte skulle vara där i första taget. Vem du än råkar vara, som jag håller kär.

Framför allt tänker jag inte låta någon annan få diktera och påpeka min otillräcklighet. Det är så himla lätt att kritisera. Men jag vet att jag har hjärtat på rätta stället. Det räcker inte allitd, men ibland är det allt en männsika kan ge. Och det är en sak som jag alltid är beredd att ge. Därav att det kan göra så ont...

Okej.. för att återgå till mer jordliga saker. Eller kanske inte. Men, just nu... så är livet underbart. :) Jag delar med till alla som vill ha!