Ja, ibland drabbas jag av den känslan.. att jag är vilsen. Vilsen å ensam, i en stor värld, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Det är en öveväldigande känsla. Magen knyter sig, å skallen spänner sig, av alla de tankar jag då tycks släppa lös i mitt inre. Där stormar de, ända tills jag känner mig helt utmattad.

Det är tungt. Men också rätt så befriande. Motsägelsefullt jag vet. men kankse inte mer än nåt annat egentligen. Jag önskar bara att jag någon gång skulle kunna få allt inom mig att verkligen komma till ro. Men nånting säger mig att den dagen itne är här än på ett bra tag. Jag har nog rätt så mycket mer i livet att upptäcka å ställas inför för att redan känna mig tillfreds. Alla pusselbitar är långt ifrån lagda. de är väl förmodligen inte heller redo att läggas. men tänk om de jag redan lagt skulle vilja sitta där de sitter? det skulle vara skönt att efter varje storm, inte behöva försöka pussla ihop allt igen, för att få allt som jag tror mig ha kristallklart begripligt. jag orkar helt enkelt inte börja om från början varenda gång. är det inte lite slöseri med tid?

Eller så är det kankse så som livet är menat. att hela tiden behöva ifrågasätta sig själv å sina val i livet. kanske. val, val, val.. det som vi alltid ställs inför. det har alltid varit mitt stora problem. jag kan inte välja. Jag låter andra vara föredömen. Då slipper jag andras misstag. men lär mig heller inte mina egna. det kan vara mitt stora misstag. att välja att inte välja gör förmodligen att jag nånstan aldrig egentligen gör det som är rätt för mig själv. jag lägger mitt livs pussel efter andras mallar. denna dåliga vana, som jag alltid, vad jag kan minnas, ägnat mig åt, gör det också extra svårt att försöka göra de allra minsta val. Är det då så konstigt att dessa stormar uppstår? förmodligen inte. för någonstans finns det nog något som driver mig att försöka finna mina val, å min innersta vilja här i livet. någonstans har man en sanning inom sig, som man bör leva upp till för att vara helt lycklig. kanske...

Hur som helst.. Efter ett tag lägger sig stormen å jag hittar oftast tillbaka till där jag befann mig före den bröt ut. jag inser att jag ändå inte kan förändra det som ligger bakom mig. å jag har fortfarande möjligheten att förändra mig. å att kanske lyckas limma fast de bitar jag redan lagt, så jag slipper gå igenom dem om å om igen. å kanske lär jag mig fortsättningsvis att kunna göra de enklaste val.

Men det skrämmer mig. lustigt va? att vara rädd för sig själv å sitt innersta i allra största bemärkesle. men tänk om det inte lever upp till de förväntningar som jag har på mig själv... nej, vänta nu. de skulle ju var mina förväntningar som jag skulle finna, i stället för de jag kanske trott jag haft, å försökt leva upp till, utan att känna mig nöjd. men jag är rädd för vad alla andra skulle tycka å tänka. jag antar att jag i själva verket tar alldelens för hårt på andras åsikter än mina egna. å så ska det inte vara. jag vet bara inte hur jag ska gå tillväga för att göra en sån förändring som jag mest av allt skulle bhöva. jag vet inte var jag ska börja..

Det här tåls att sovas på. Hoppas att vakna upp utvilad å med allt på sin rätta plats igen..