Måndag idag. Å på torsdag bär det av. Uppåt, hemåt, till familjen. Familjen! 

Inser nu att det snart är dags. Dags för några av dem att åka iväg, mot nya äventyr. Det gör att den här julen känns speciell. För jag vet inte när vi sen kommer finnas samlade igen. Det känns lite sorgligt. Å det känns extra viktigt för mig att värdesätta de få dagarna jag nu kommer att få med dem alla.  För med allt omkring så älskar jag dem alla villkorslöst, å jag vet att de gör likaså. Det är det som gör att det alltid känns så bra, där hemma.. tryggheten. vetskapen att de alltid står upp för en.

Inte för att det alltid är så lätt. Det ska gudarna veta. Ibland kan jag inte undgå att fälla nån tår här och var för mina föräldrars räknings skull. Jag förstår inte riktigt hur de fixar det. Men å andra sidan kanske det är den där... kärleken, som gör det möjligt. Gör det möjligt för dem att gå den där balansgången. Balansgången mellan att ifrågasätta våra val i livet kritiskt, samtidigt som de alltid ställer upp när vi väl har gjort våra val, även om de inte faller dem i smaken. Jag tror inte att det är helt rätt.

Snarare, vet jag att det inte är lätt. Under mina senaste år har jag mer och mer börjat upptäcka det. Till skilnnad för en genomgående ljus tillvaro i livet, upptäcker jag hur livet är fyllt av mörka, läskiga vrår. Dessa vrår är inte alltid vackra, men... de är en del utav livet. Å det är dessa som våra föräldrar ständigt går å bekymrar sig för. De ser dem.. kankse långt före vi själva gör det. De ser... de tyder tecken. Å sen får de kämpa med att finna lösningar på våra problem. Det är vad de vill i alla fall. Antagligen för att vi barn är en förlängningen av våra föräldrars liv. Å vad som händer i våra liv får alltså betydande genomslag i deras liv.

Å visst kan det vara tvärtom också. Det är kanske därför den där tåren kommer då och då. Jag kan bara ana vad föräldrar får genomstå genom sina barn.. å det är tillräckligt för att få mig att duka under.

Sen är det något speciellt med syskon också. Jag älskar mina syskon något otroligt. Jag tror inte de vet hur mycket. Den där tåren... som ett uttryck för vad jag anar mig att föräldrarna genomgår är lika mycket den oro jag bär på över vad mina syskon genomgår i sina liv. Här är frustrationen och maktlösheten närvarande. Jag vill helst av allt bara rycka bort allt det som gör ont, så att de, liksom jag kan få slippa det. Men jag brottas med att inte nå fram... att inte nå in, på djupet.. att inte kunna göra något... hjälplöshet kort sagt.

Men nånstans, mitt i allt detta... vi syskon har nånting. Det går inte att sätta ord på. Men relationen mellan oss är något alldelens särskilt. Så speciell att till och med andra har lagt märke till den. Jag har aldrig sett vår relation som annat är att det är så som syskon ska vara... men, det är uppenbarligen något utöver syskonskap vi delar. Något speciellt, som jag inte vill ha ogjort. Så vad det än är, låt oss behålla det...

Livet kan te sig väldigt ensamt stundvis. Å jag har lite av en sådan period just nu. På nåt sätt har den sociala tillvaron på senaste tiden slagits i spillror. Å jag kan inte anant än att tycka synd om mig själv, vilket gör mig arg. För jag tror åtminstone att jag är en fin människa, med mycket att ge.. men, nåsntans på vägen tycks jag misslyckas med detta.. eller? det måste i alla fall var nånting jag gör fel. Å det är, eller har varit en livslång resa för mig att försöka reda ut vad det är.. å jag har inget svar än.. i sådana stunder är jag fortfarande en tolvårig ung tjej som öppnar sitt hjärta för mammam å säger hur tungt det är att hon inte har några vänner. Lösningen då, var att stänga in sig med de egna tankarna å känslorna. Men jag vill inte göra det igen...  Men allt detta är en helt annan historia. Vad jag ville komma till är...

.... att det är så skönt att veta... att hur ensamt livet än kan te sig... så finns de alltid där.. Familjen.. Alltid.