ja, ibland kan det känns så tungt och svårt att göra just det, skriva. När det gäller att skriva av sig, som här, så har jag sällan några större problem. Alllt bara flyter på. men när det blir viktigare, när det handlar om uppsatser, hemtentor eller andra skrivuppgifter, så går det emot. Verkligen emot. Jag älskar att skriva. Men av olika anlednignar så går det bara inte, vid de tillfällen som jag måste prestera. Det är oerhört frustrerande. Det tar bara stopp. Varför?

Jag tror jag vet varför. Det är en historia som nog mest är en psykisk upplevelse inom mig än en ren sanning. Jag vill i alla fall tro och hoppas det. Men jag minns så tydligt alla skolår, där jag prov efter prov på svenskalektionerna, aldrig riktigt lyckades. Svenskan var mitt sämsta ämne. Jag klarade bara inte grammatiken, eller ordningsöfljder, bisatser etc. Alla prov som jag fick tillbaka, var fullständigt nerklottrade av anvisningar för hur allt egentligen skulle se ut. Lärarna försökte säkert, men jag fattade aldrig riktigt. Jag gör det inte ännu. Det var och är fortfarande väldigt frustrerande. Delvis på att mitt svenskabetyg fick haka på alla mina andra toppbetyg. Det var min svarta prick i registret så att säga. Även om det inte var hela världen, så var det tungt att aldrig nå ändå upp, trots att jag verkligen försökte. Alla mina anstärngningar gav aldrig utdelning, som de annars alltid gjorde i de andra ämnena.

Detta ämne, svenskan, slår hårdast emot mig idag. För att skriva korrekt, blir knappast mindre viktigt ju högre upp man kommer i den akademiska världen. Min största oro för framtiden är därför hur jag ska klara det. Kommer jag att klara det? Ska jag våga satsa? Jag tvekar stundvis. Jag tvekar på min förmåga. Jag liksom snärjer in mig i tankar som enbart handlar om skrivprocessen, i stället för själva arbetet runt omkring. Jag tvekar inte så mycket på min analytiska förmåga. För den finns där, den är lättare att arbeta på. Men den blir tyvärr lidande om jag inte hänger mig åt skrivandet också. Det märker jag särskilt av när jag har en uppgift att ta itu med. I stället för att ta tag i den i god tid, med att börja skriva och därmed sätta igång tankeverksamheten kring det jag ska skriva om, skjuter jag upp allt längre och längre tid. Ända tills allt jag kan göra är att intensivskriva ihop något som saknar både god struktur och korrekt språk, liksom den analytiska delen.

Det syns klart och tydligt att boven idramat kanske inte är det där svenskabetyget. utan det är snarare mig själv. Fruktatn över att det ska gå dåligt när jag skriver leder till att jag skriver dåligt. Och återigen får jag det konstaterat när uppgiften åter är i min hand. Det blev inte så bra, som jag hade hoppats. Återigen blir jag besviken. Jag kan inte låta bli att se alla dessa uppgifter, både små och stora som misslyckanden från min sida. Jag gjorde inte mitt bästa, jag la inte ner tillräckligt med tid och engagemang. Det frustrerar mig, eftersom ajg vanligtvis i det mesta adnra runt omkring mig är väldigt högpresterande. Jag vill alltid göra mitt bästa. Känslan av att ha gjort något och verkligen vara stolt och nöjd över resultatet är nästan ovärderlig. jag hoppas verkligen att jag kan ta mig i kragen nån gång, innan jag ahr grävt en allt för stor grop för mig själv.

För det är ju inte helller som att det går dåligt. jag klarar mig galant med allt. Men jag vill ju inte bara klara mig. Jag vill ju vara på topp. Jag vill kunna göra mer, göra något viktigt och verkligen kunna använda mig utav allt jag lärt mig. Jag gillar inte att göra saker halvdant.

Nåja. Jag försöker i alla fall. Även om jag lagt ner några minuter på min frustration gentemot mig själv jsut nu, så ska jag ta tag i det. Idag i alla fall. För jag sitter nämligen med en sådan där uppgift nu. Och jag vill verkligen att den ska bli bra. Det ska den bli!! Det är bara att rycka upp mig, å kämpa lite. Allt i livet går inte på räls.