Snårskog
Eller ska jag kanske säga god förmiddag? nåja.. det är morgon för mig i alla fall. jag har alldelens just ätit en tallrik fil å två knäckemackor. Till det en varm coh kryddig kopp te. Det behövs en dag som denna, då det ruggiga vädret utanför fönstret kyler ner en. Både fysiskt och psykiskt. vart tog den heta somamrvärmen och solen vägen? Det var så underbat i förra veckan, då jag kunde sitta utanför min husvägg på en filt i bikini å samtidigt plugga. Det var njutning! Sommar, kom tillbaka!
men det kankse är lika bra med detta väder en stund till. Det känns itne som att jag missar något, när jag ändå måste sitta inne framför datorn dagarna i sträck. Det är uppsats för hela slanten resten av terminen. Det är tungt men ändå intressant och spännande. Tungt för att jag alltid känner att tiden inte räcker till då jag tycks ha ett arbetstempo i likhet med en snigels. Jag behöver lite mer "go". Hur ska detta gå? Uppsatsen ska alldelens strax vara klar för inlämning. I råga på allt så ska jag också jobba nu några dagar. För att hinna med allt, måste jag nog ta några kvällar till veckan att skriva på ocskå.. Tråkigt. men så blir det ibland. Terminen är snart över!
Har nu skickat in ansökan till amsterprogrammen. Nu ligger det inte i mina händer längre. Jag hoppas, hoppas att jag kommer in på det jag helst vill komma in på! Får hålla tummarna.
Av någon anledning har jag lite svårt nu för tiden att lyfta fram mina grubblerier. När jag väl sitter här å skriver lyckas jag inte hitta dem även fast jag vet att jag har massor i lager. Det har nog alltid varit och kommer alltid att vara en grubblare.
Det enda som jag kan komma att tänka på är familjen. Jag ska passa på att rikta lite tankar åt dem här. För ju äldre jag blir desto mer går det upp för mig att inget är så enkelt som det till en början såg ut. Jag älskar mina föräldrar villkorslöst. Faktiskt känns det så, å jag vill att de ska veta det. För jag upplever att jag haft en bortskämt lycklig barndom. Jag vet inte om de medvetet velat skänka mig lycka, eller om det bara blivit så. För nu när jag är lite äldre å kollar i backspegeln, kan jag ana de små brokiga stigar som mina föräldrar förmodligen vandrat på. Stigar som har varit snåriga att ta sig fram på å där livet inte alltid varit så enkelt. Jag kan längta tillbaka till att vara barn, då livet fanns här och nu och då jag slapp vara så uppmärksam å så medveten om alla ihoptrasslade garnystan. Nystan som bara blir mer och mer tjorviga och slutligen omöjliga att reda ut.
Vi är sällan medvetna om hur våra relationer till andra människor ser ut. Framför allt inte till dem som vi har allra närmast. Vi vet också ganska sällan hur vi själva påverkar andra runt om oss och vad de tror och tänker om oss. Försök bara lägga ord på hur du känner och varför du känner på ett visst sätt, agerar och tänker på ett visst sätt gentemot någon i vissa situationer, så upptäcker du ganska snart det virrvarr som kretsar kring vad som först kändes relativt naturligt.
Jag har alltid brytt mig. Brytt mig om mina föräldrar och syskon. Stundvis kan jag uppleva de ljusår som skiljer oss åt, då vi rent faktiskt lever vitt skilda liv. Jag kan önska att jag kunde krypa in under deras skinn och se vad de tänker, känner och upplever, så att jag kan förstå dem. För jag vill veta vad de går och har gått igenom.
Den där oförskämt lyckliga barndomen är över sen länge sedan. Jag har upptäckt att livet ser annorlunda ut än så. De hemlgiheter som döljer sig inom mina närmaste vill ajg få en glimt utav. Jag vill se deras tårar, deras sårbarhet och deras misstag. Jag vill se deras innersta. Jag kan till och med tycka att jag förtjänar det av den anledningar att jag håller dessa personer så nära mitt inre. Rädslan som ligger i den tysthet som många gånger bara ligger där som en skum dimma önskar jag kunde skingras. För vad betyder tystnaden. Att något fötjänas att döljas? Jag beundrar den styrka som ligger i att tystnader bryts. Hur dessa tystnader sedan tas emot när de bryts är sällan så skräckinjagande som vi först tror. Jag kan som sagt ana snårskogen, men vet inte riktigt vad den innehåller.
Visst finns det alltid sådant som man för sin egen eller ocskå andras räkning inte alltid ska berätta. Man behöver och ska kanske inte gå in på detaljerna. Men jag kan önska att jag i alla fall fick ramberättelsen framför mig, för att kunna skriva min egen historia som är så intimt förknippad med min familjs. För det gör mig så ont när jag inte förstår..
Låt mig förstå, låt mig veta vad som döljer sig inom er. För jag kan försäkra er om att det inte kommer att resultera i att alla mina känslor eller upplevelser jag hittills i livet haft rycks bort under mina fötter. Jag står stadigt på den trygga grund som ni byggt upp för mig och ni har gjort det så bra att inget kan rubba den, även om några byggstenar skulle visa sig se annorlunda ut än vad jag först trodde. Det liv jag hittills levt, upplever jag som min sanning och min verklighet. Jag har möjligheten att välja hur jag vill att den ska se ut och kännas i morgon.
Så var inte så rädd. För min största rädsla är att dimman ligger kvar och bara blir tätare och tätare så att vi till slut inte ser eller kan finna varandra. Jag vill att avstånden ska krympa, jag vill komma närmare. Rädslan för att bryta tystnaden blir i stället vad som splittrar, då det lika gärna kunda varit vad som förde oss samman. För i nuläget kan jag fälla tårar för att jag inte förstår. Jag vill i stället att tårarna ska vara förlösande och återskänka ett visst mått av den trygghet som min lyckliga barndom erbjöd. För jag vill känna den där lyckan igen.. Men den kommer inte av sig själv. Vi måste jobba på den för att få den först och sedan för att behålla den.
Det har inte varit min mening att få mitt liv och vad jag känner för min familj att se ut som ett minfält eller något sånt. Jag har dessa tankar om snår och dimmor och om garnystan som jag önskar bara försvann. De kan aldrig göra det till fullo. Å kanske är det lite spännande att ha små intriger här å var. Det hör nog oss människor till.
I mångt å mycket är jag som sagt lyckligt lottad. Å det är tack var min familjs intentioner att skänka kärlek och trygghet. Deras intentioner att skydda oss från livets faror. Jag vet tillräckligt för att föstå att livet inte är en dans på rosor å inte varit det för någon. Jag tycker att det blir svårare å svårare att veta vart jag ska i livet. Överlag känner jag att jag har fötterna på jorden. Jag önskar bara att min närmaste familj kunde befinna sig på samma plan där vi når fram till varandra och inte bara ger sken av en samlad lycklig familj utan även kunde vara det någonstans. För jag är åtminstone det. Lycklig. Å jag älskar er, min familj, för att ni gjort mig till den jag är idag.
Min älskade dotter.
Jag blir rörd till tårar då jag läser din lilla blogg. Du ska veta att du alltid kommer att vara vår lilla dotter, oavsett hur gammal du blir. Livets väg är som du säger svår och snårig, och lite dimmig ibland, men du verkar ha valt den väg som du vill vandra under livet. Det är svårt att göra det vid så unga år, men det finns ju alltid tid att ändra bana och gå andra vägar. Man behöver inte låsa fast sig vid en stig. Vid vissa korsningar kan man alltid prova en ny väg. Det finns underbara saker efter alla vägar, men det finns också hinder som måste överbryggas eller övervinnas. Det viktiga är ju att inte gå tillbaka till den utgångspunkt man kom ifrån, utan att försöka gå vidare. Vissa nederlag får man ta trots allt.
Vi vet att du kommer att lyckas med det du tar dig för. Vi saknar dig också, kanske mer än du saknar oss och din barndom. Vi har försökt förbereda dig och dina systrar för allt som liver har att erbjuda. Vissa gånger har vi kanske lyckats, och vissa saker kanske vi har glömt bort att lära ut. Det man aldrig kan lära någon är det konstiga som kallas erfarenhet. Det är en sak som man helt enkelt måste "lära" sig själv. Tyvärr är det enda sättet man kan få erfarenhet av är att leva. Erfarenhet är inget man kan lära ut. Man säger ju att "vi vet av erfarenhet att..." Men det är inget som barn kan lära sig något av. Man kan lyssna och komma ihåg orden som ett råd på vägen, men det är inget man kan ta för en sanning. Det är då man får skaffa sig egen erfarenhet. Man lär sig av misstagen sägs det, men man lär sig ju av alla lyckosamma stunder också. Jag tycker du har rätt i mycket av det du skriver, och hur har du lärt dig det? Jo, erfarenhet! Jag och mamma tycker inte att vi har något mer att lära dig, utan det är väl snarare tvärtom nu. Trots det så saknar vi också er barndom med alla de glädjestunder och gråt och tröst som har varit. Vi minns i alla fall med glädje den tiden, och det är något som ingen kan ta ifrån oss!
Många kramar från Pappa!
Ja, jag håller med dig! Du å mamma har alltid lyckat säga å ge råd för mig till den grad som man sig bör. Ni har alltid stöttat i de val som har gjorts å den där erfarneheten har på så sätt fått smaka på redan i unga år. Ibland har vi kanske fastnat för nåt intresse, för att i andra stunden byta mot andra val. Å när vi har velat byta så har ni på något sätt lyckats med att ge mig insikten om att det där med att byta riktning inte ska ses som ett misslyckande. Intressen kommer och går så att säga.
Jag känner definitivt att jag är inne på rätt väg å knatar, å jag tycker det är spännande med allt som väntar, även om det ibland känns tufft att möta dom där höga brantarna.
Ni har fostrat bra barn, det ska ni veta. Å att jag har självförtroende och även självsjänsla nog att säga det borde tala för sig. Nog tror jag ni har mer att lära. Vi kan alla komma med nya insikter för varandra under hela våra liv. Men det är roligt att veta att även jag kan börja dela med mig av insikter som jag fått lära mig.
Saknaden av barndom kanse vi alla känner då å då. Å det är så härligt att man kan minnas den med en sådan glädje och värme i kroppen. Det gör att man själv börjar längta efter små trippande fötter å gigglande leenden. Den där gråten blundar man liksom för, då de tinte är de stunderna som jag har lagt mina minnen på. Det kommer en tid för barndom ytterligare, i framtiden nån gång. Så ni kommer nog få känna av de stunderna med skratt å gråt ytterligare fler gånger. vänta bara...
Något av det bästa som jag tycker, är att hålla barnsligheten vid liv genom livets gång. Låt det inte vara så allvarligt hela tiden. Livet kan stundvis behöva lite lekfullhet. Å det är det som ajg tycker är så härligt med dig å mamma. Ni tycks
lyckas med den balansgången. Det vill ajg också göra.
Kram