Det här är till dig. Till dig, för att jag beundrar dig. Jag beundrar din styrka och ditt mod. Modet att bryta dig ut. Ut, från din ensamhet.

Jag blev stel, kall och sammanbiten i samma stund som du beslöt dig för att krossa den tjocka isen. Jag kunde inte röra mig. Samtidigt kunde jag inte låta detta gå mig förbi. Jag var tvungen, oavsett hur rädd jag än blev för att bemöta detta. Jag ville inte. Rädslan grep tag i mig.

När isen brutits fylldes ögonen som en damm till bristningsgränsen. Ett ögonblick av total stillhet uppfyllde mig. Det var som lugnet före stormen. Jag tog ett sista stort andetag, som för att förbereda kroppen på vad som skulle komma. Det iskalla vattnets tryck bröt sedan igenom. Som en ilsken vårflod strömmade tårarna nerför kinderna. Med sig tog forsen allt. Kvar fanns nu kaoset.

Det var väl det här du var rädd för? Allt vad det skulle göra med oss? Det får tårarna åter igen att hopa sig.

Det gör så ont. Ont, att du tänkt på andra framför dig. Att du inte velat rycka upp oss ur den illusion som allt sedan dess präglat vår tillvaro. Samtdigt, nu, så glad att du inte lät det förbli så..

Jag vill inte att du ska vandra ensam längre.
Jag vill inte att du ska vara rädd längre.

Jag vill skrika, precis som du
Jag vill att alla ska veta, precis som du

samtidigt så..
Jag vill inte göra illa någon, precis som du

Jag önskar att du åter igen kan le och att du verkligen ler
Jag önskar att du åter kan skratta och att du verkligen skrattar
Jag önskar att du kan gråta, när du känner att du vill gråta
Det är din rätt

Jag önskar att du har strykan för att klara det

Jag önskar att du slipper vara någon annan än du. Slippa måla upp en fasad av en verklighet som inte finns.
Jag vill se dig, känna dig, komma nära dig, hålla om dig, bara få älska dig, så som jag vet att vi alla gör.

Jag önskar att allt var över.. att den brustna dammens vatten ska forsa klart så att vi kan känna lunget åter infinna sig. Jag önskar det för alla..

Låt inte dessa ord bara vara ord. Utan vet att...
Jag älskar dig