Det blir mörkare, kallare, blötare, men också vackrare ute nu. Det är nog tur, med det där vackra. Det lyckas på något sätt bära upp allt det andra som lägger sig som en tung massa över mig.

Den senaste tiden har jag inte kunnat låta bli annat än att dra ner mig själv till samma dunkal sinnesstämning som hösten förmedlar. Den är vacker i sig, men döljer ett allvar. För med hösten så går naturen ner i varv, fen dör sakta, eller snarare förbereder sig för den långa vinterdvalan. Jag önskar att jag själv också kunde göra det, jag känner att jag vill det, som sagt. Men alla måsten runt omkring förhindrar mig frrn att få göra det. Å då känns alla de där måstena som ett ton av sten som jag bara inte kan slänga av mig. Jag kan inte varva ner, för då rämnar allt runt omkring mig.

Det är en tid där jag av ren viljekraft, motvillgit uthärdar omgivningen. Jag upplever att studierna känns motiga, för att jag inte hinner allt jag vill, å vad jag gör känns inte tillräckligt bra. Det hjälper heller inte att lärarna för en gångs skull tycker att jag gjort en bra insats. För jag upplever inte själv att jag gör det. Jag känner alltid att jag kan och borde göra mer än jag gör. Hopplöst känns det. Jag känner mig hopplös. Ibland får jag kämpa för att hålla tillbaka mina tårar som i sig är ett svar på min inre frustration. Å den i sin tur, får mig bara att ilsket blänga på mina texter som ligger framför mig och bara väntar på att jag ska sträcka mig efter dem och börja vända bladen. Bladen, som inte bara är några få sidor, utan hela böcker. Hur ska jag fixa det, tänker jag. Jag blir arg i de stunderna för att det känns som att jag av tre och ett halvt års studier inte kommit någonstans, att jag inte lärt mig nånting. I alla fall inte det som jag förväntar mig och upplever att jag borde lärt mig, eller klara av efter all den tiden. Studierna känns som en evig jakt efter en dröm om mig själv, som jag inte längre har tid att jaga. För den jakten borde på nåogt sätt vara över. Jag tycker att jag borde ha fått fast i mig själv, lärt mig själv, hur jag ska fixa detta. För det är nu det gäller.

Det är svårt. Jag antar att denna tankehärva i sig är lite av en ond cirkel. Å den är istunder som dessa svår att bryta. För mitt inre skriker: jag vill inte!. Jag vill inte ta tag texterna å böckerna för jag tror att jag ändå inte kommer att fatta någonting. Jag får aldrig tillräckligt med tid för att fatta. Eller så är det snarare så att jag inte tar mig tillräckligt med tid för att fatta. Jag vet inte. Kanske kan det vara så. Än en gång: jag beskyller mig själv för allt. Jag tar på mig skulden för att mitt intellekt inte klarar det jag önskar. Allt är mitt eget fel. Jag känner mig urusel, helt enkelt, som att jag inte klarar nånting och aldrig kommer att bli nånting.

Jag åfr kämpa för att påminne mig om att jag faktiskt har klarat mig galant i tre och ett halvt års tid. Det är en annan sak att jag inte är nöjd med vad jag presterat under den tiden. Så hur ska jag gå tillväga för att försonas med mig själv?

Det är itne ovanligt att jag i stunder då något särskilt känns jobbigt också låter det flyta ut och påverka allt annat i livet. Denna gång är det heller inget undantag. Hela livet känns lite halvruttet. Först vädret som itne bjuder in till att man villg öra nånting över huvud taget. Att sitta inne med en varm koppt e, framför tvn känns inte som något eftersträvansvärt. Det känns meningslöst. Särskilt när jag vet att jag har annat, viktigare för mig som jag borde göra. Som att ägna mig åt studierna. Men vad är det för liv att sitta rätt upp å ner å bara läsa, läsa, läsa, å försöka mig på att skriva något som bara blir uselt? Å om jag inte gör det, eller vill gå ut, eller ser på tv, elelr ägnar mig åt andra vardagstråkiga sysslor som att diska eller städa, vad gör jag då? nej, inget. Jag gör absolut ingenting. Det känns som att livet är tömt på sin meningsfullhet.

Jag känner mig ensam. Ensam för att jag inte har någon för stunden att dela min nedstämdhet med. Det är som att jag tror att det bara är jag soms tundvis kan känna så här. Vänner å nära känns så långt borta. De har fullt upp med sina menignsfulla liv. I liv som inte jag är den som ses och hörs. Å om man gör det är det rent flyktigt. Jag har hinner i sådana stunder inte fått tömma mig på allt som tynger mig.

Jag skanar att få göra det med en själ som sittter bredvid mig och bara lyssnar. Visst, det fungerar att srkiva, det gör det för mig. Men som en social varelse, går jag här miste om något som jag tycker är viktigt, människors närhet rent fysiskt.

Nej, jag får lov att rycka upp mig i min nedåtslingrande spiral. Det är i stunder som dessa som jag måste påminnas om allt bra och allt underbart som livet också innebär. Allt är inte frid å fröjd jämt, men någonstans är jag en sådan person som har som strävan att upnå det målet å att alltid få befinna mig på topp. Så när jag inte gör det känns allt som ett misslyckande. Jag glömmer bort att reflektera över den vackra hösten, att jag är en udnerbar person som faktiskt har kommit väldigt långt i livet. Jag borde vara stolt över det och mig själv för det. Jag borde också känna lyckan över att ha en underbar familj som villkorslöst alltid ställer upp å att jag nu befinner mig i ett kärleksfullt förhållande som har allt som jag nånsin drömt om. Varför glömmer jag och säkert andra som förmodligen känner som jag ibland bort allt detta och en massa annat? Allt det som betyder mycekt för oss...