Vill inte..

Sitter här i pyjamas. Även fast jag varit vaken sen tio, typ. Vill inte riktigt ta tag i den här dagen. Även om jag förmodligen måste. Suck..

Jag har mycket som måste göras. Mycket som msåte fixas. Å trots vetskapen om det, så låter jag tiden rinna ut i sanden. Varför? Är det för att det helt plötsligt blev för mycket rörelse omkring mig? För mycket som sker å händer? Kanske...

Jag orkar inte koncentrera mig. Plugget hänger alltid över en.. Å jag försöker koncentrera mig. Men, det är så svårt stundvis. Igår, som jag tänkte vara riktigt duktig å plöja igenom veckans viktigaset bok, så somnade jag efter första kapitlet. Som jag för övrigt inte minns något utav idag. Typiskt! Det är så frustrerande, när jag vet att tiden inte räcker till för att läsa om. Tempot i läsnignen är högt. Å det är en utmaning att samtidigt som man läser ta till sig så mycket som möjligt. Det är svårt att ha veckans inlämningsuppgift i bakhuvudet. Svårt att samtidigt som man läser, tänka på uppgiften, som i sin tur innebär att tänka över vad man läser och komma fram till intressanta reflektioner och förhoppnignsvis intressanta slutsatser. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Som vanligt känns varje inlämnad uppgift för mig ofärdig. Den känns oigenomtänkt och oarbetad. Det är inte roligt att lämna in en sån uppgift inför bedömning hos lärarna. Då, som vanligt, kan jag inte låta bli att bli arg på mig själv. För det är ju jag... Jag, som inte lyckas disponera tiden på att läsa och skriva för att bästa resultat ska komma ur det. Mitt självförtroende och min självkänsla sviker mig i dem stunderna. För jag vill vara duktig, jag vill känna mig nöjd och tillfreds, men jag når aldirg ända fram. Jag vill itne bara duga, jag vill vara det bästa som jag kan vara. Det bästa som jag också nånstans tror att jag har inom mig. Men när det ständigt i praktiken aldrig slutar så... ja... då komemr besvikelsen som ett slag i ansiktet. Nåja, jag ska inte gnälla för mycket. För över huvud taget så älskar jag det jag läser just nu. Det är otroligt intressant. Därför är det extra synd att det inte går som jag vill.

Vad som däremot börjar gå upp för mig, är att livet börja bli verklighet. Eller snarare så allvarligt. Nu ska jag snart kunna säga vad mina i slutändan fem års studier ska leda till. Jag ska kunna veta vad jag kan göra och vad jag vill göra och ska göra. Men jag vet inte det. Det enda jag vet är här och nu och i morgon. Men inte längre än så. Samtidigt så försöker jag intala mig själv vad jag tror är riktigt. Nämligen att man inte behöver veta det, dvs. vad man vill göra med sitt liv. Det kommer eftersom. Å man kommer förmodligen att hinna ändra sig tusen gånger om ändå. Livet tycks alltid ta vändnignar som man inte riktigt förutspåt. Om nån frågade mig, när jag gick ut gymnasiet om var jag skulle befinna mig i livet vid denna tidpunkt i livet, skulle jag inte för allt i världen tro att jag befann mig i Stockholm å studerade på ett masterprogram. Inte för att jag då heller visste vad jag ville, men ändå. Men jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle fortsätta så högt upp på universitetsnivå.

Jag undrar om mina nuvarande cirkulerande tankar i skallen kan höra ihop med stundande födelsedag. Jag fyller snart 23. Jippi! Eller? Nej, jag vet faktiskt inte. På något sätt, så känns det här som första året då jag inte orkar tänka på min dag. Det känns inte som något att fira. Å ännu värre, låter det som, känns det inte som att jag vet vilka jag skulle bjuda in för att "fira". Inte för att jag inte har några vänner, för det har jag ju. men, tja... jag vet inte. I mina tankar ser jag framför mig hur alla bara är upptagna med sina egna liv. I liv där jag inte har en sån betydande plats. Liv där jag inte är så viktig. Jag vet, det låter sorgligt. Å det låter värre än det är. För så är det nog inte. Kanske.. eller? Så... vad det nog egentligen handlar om är någon slags rädsla för att bli besviken över min födelsedag. Å det är något som jag inte vill råka ut för.

Jag minns så tydligt en födelsedag när jag gick i lågtsadiet. Jag hade så sett fram emot mitt lilla kalas, där jag hade bjudit flera ur klassen. Jag hade förberett mycket å hade höga förväntningar. Så, på dagen D, väntade jag tålmodigt på mina vänner efter att alla förberedleser för festen pågått under hela dagen. Humöret var på topp. Det skulle bli så roligt. Klockan gick, å gick å gick.. med tiden föll glädjen till en klump i magen. Var var alla? Sen så, äntligen! en knack på dörren. Ins teg en av mina vänenr. Sorgligt nog var det den enda som kom. hela dagen var förstörd. hela mitt kalas var förstört. jag gjorde mitt bästa för att ha roligt med min kalasgäst, å visst blev det väl ok. Men det var inget kalas. Han, var den enda som mindes mig. Han var den enda som ahde kommit ihåg mitt kalas.

Det där, bär jag inom mig, som någon hemsk påminnelse om hur en födelsedag kan se ut. Jag vill inte uppleva det igen. Jag skulle helst av allt vilja ha en helt underbar dag, då vänner ramlar in efter vartannat. Hela dagen ska vara fylld av glädje och skratt. Å mödan med stök å bak skulle vara värt allt. För jag vill baka tårtor å kakor, bjuda på saft å te. Jag älskar att få göra det. Å jag kommer förmodligen att göra det... men då vill jag ju så klart också, att vänner ska komma å knacka på dörren också. Jag vill slippa stå där som en dum åsna med tårtor å kakor å behöva äta dem i ensamhet... Vi får väl se hur det blir.

Å mitt i allt detta med födelsedag, så ska jag ju flytta också. Spännande å läskigt på samma gång. För det är alltid lite roligt att flytta till något nytt. Men nu ska detta nya inte bara vara mitt. Utan jag ska dela det med en annan människa. På något sätt tror jag att den här flytten symboliserar något viktigt för mig. En övergång till något nytt. Ett nytt liv. Tillsammans. På riktigt. Två liv ska nu samsas under ett och samma tak. Tillsammans ska vi skapa ett hem. Ett riktigt hem. Ett hem, likt det jag själv vuxit upp i. Ett hem som mina föräldrar en gång skapade och som jag vuxit upp i. Nu ska jag, eller vi, två tillsammans skapa ett hem med förutsättningar för att leva livet i. Spännande och läskigt på samma gång. För det är nytt för oss båda. En ny episod i våra liv. Hur kommer det att utveckla sig? Hur kommer våra liv att se ut? Hur kommer livet att utvekcla sig ut, hur kommer det att se ut? Vad händer hädanefter? haha.. på något sätt känns det nog som att jag klättrar på livets trappa, å nu ska jag ta ett ytterligare steg. Å då börjar jag automatikst att undra vad nästa steg ska föra med sig...

Nåja.. tankarna tar aldrig slut, det är ett som är säkert. Så nu, när de tämts en aning, så kanske koncentrationen på studierna kan återfås. Upp till bevis. på återseende!

kram