Ibland brukar jag tänka tillbaka på det jag upplevde för något år sedan vid ett av mina försök till att förbättra min kondition. I vanlig ordning hade jag ställt mig på gymmets löpband för att pina mig själv. För det är så jag ofta kunda känna, att det var en pina. Det låter dumt, att tvinga sig själv och kroppen till något som den inte alls känner sig bekväm i för tillfället. Men jag ignorerade det. Jag ville förbättra konditionen, och jag ville kunna springa. Kanske för att jag just känt mig så dålig på just det, att springa. Särskilt när jag var yngre. Att vilja springa kanske är lite av att vilja ta revansh på något som vilar en bit tillbaka i livet.

Åter till löpbandet.. Mitt i allt där jag flåsade och slet så hände det. Mitt i allt bara, kom det över mig; känslan av att skratta. Jag fick kämpa för att inte brista ut i skratt, även om jag så gärna ville. Jag ville inte att någon skulle tro att jag skrattade åt dem eller att någon skulle tro att jag var knäpp som började skratta mitt i allt. Det var en överrumplande och oväntad känsla. Och fullkomligt underbar!!! Det var en lyckokänsla utan dess like. Jag blir glad bara jag tänker på det. För tänk vad kroppen kan och vad den belönar! För det var vad det var, min egen kropps belöning för att jag gjorde något rätt, gjorde något bra. Jag har aldrig någonsin sedan dess fått uppleva just detta igen.

Mitt träningsengagemang har alltid gått lite upp och ner. Jag kämpar fortfarande med att träna upp konditionen, och jag vill fortfarande kunna springa. Nu låter det kanske som att jag har fysiska begränsningar som gör det svårt för mig att springa. Så är det ju inte. Men jag tror rent ut sagt att jag har en ganska usel grundkondition, och jag vill råda bot på den. Så jag är åter i färd med slitet på löpbandet. Så klart är det lika jobbigt och slitigt som det alltid varit. Jag vill ge upp efter varje minut. Ja, jag vill faktiskt det! men viljan att fortsätta är så mycket större.

Nu har jag nog kommit en bit. Nu märker jag också när jag sneglar på folk runt omkring mig att jag börjar kunna srpinga i en ganska vanlig, eller normal takt. Det är ett stort framsteg för mig, som annars kan gå ungefär lika snabbt som jag orkar att springa.

Så idag, så fick jag åter igen en sådan där härlig känsla, som jag aldrig känt förut och jag är återigen lycklig över att jag faktiskt kämpar på löpbandet. Idag sprang jag faktist fyra minuter längre än jag brukar! Trots att jag redan tidigt under löpningen kände mig fullkomligt slut i benen. Jag fick ständigt sänka farten för att försöka orka med. Men jag gav mig inte. När jag till slut, efter mina extra fyra minuter saktade in och sedan stannade kom det. En värmande, närmast brännande känsla spred sig ner i benen och sedan ut i resten av kroppen. Det var som att allt pulserade, samtidigt som någon sorts ro infann sig i kroppen. Den där brännande känslan var fullkomlig lycka, ett sådant lyckligt ögonblick jag aldrig kunnat föreställa mig tidigare.

Jag är så glad att mi kropp väljer att belöna mig på detta sätt. Det är en motivationskraft som slår allt annat. Det får mig att inse att min kropp faktiskt kan vara och är min bästa vän, om jag tillåter den att vara det. Nej, om jag tillåter mig själv att den faktiskt blir det. Jag vill fortsätta ha det så. Jag vill fortsätta vara vän och också bli en ännu bättre vän med min kropp genom vad jag gör med den. I slutändan kommer min kropp att ge mig så mycket mer tillbaka, än jag kunnat föreställa mig.

Så jag hoppas innerligt att jag kommer att fortsätta på den väg jag kämpat mig in på nu. För jag vill se vad nästa överraskning och känsla av lycka jag kan få uppleva, genom bara mig själv. För det är helt fantastiskt!