Stop!!

Jag tror nu att det är dags att lyssna. Dags att vakna. Jag har sällan varit så rädd som igår kväll.. Så rädd, för mig själv. Rädd, ja.. riktigt rädd. Det känns som om jag inte vågar, elelr kan lite på mig själv längre. Å stundom kan jag fundera om jag ahr nåt allvarligt fel. Kanske är det bara kroppens å knoppens sätt för mig att göra mig uppmärksam. Uppmärksamma att det faktiskt inte är helt i sin ordning nu. Mitt omedvetna gör sig hört...

Igår begick jag nog det största, å mest allvarliga misstag jag gjort på mycket, mycket länge. Ett misttag, som hade kunnat sluta riktigt, riktigt illa. Det hade kunnat sluta med att jag förlorat allt jag äger å har. I värsta fall hade det även kunnat sluta med att även andra farit illa. Illa, inte bara i matriell bemärkelse. Till å med så illa att nån kanske hade blivit tvungen att sätta livet till. Bara tanken på detta!! Nej, jag vill inte ens tänka tanken. Men sen igår kväll är det svårt att skaka av mig den.

Vad jag gjorde igår, har egentligen visat sig under en gångska lång tid. Men hittills har det varit ganska harmlöst. Men i och med gårdagen, så kan jag bara inte förbise detta längre. Jag måste göra något åt det.

Jag tror att det var tidigare i höstas som jag såg tecknen på detta. De smög sig på. Minns hur jag vaknade en morgon när jag bodde i mitt studentrum, av att höra spolande vatten från en kran. Tänkte att det förmodligen var nån granne. Det lustiga var dock att spolandet aldrig slutade. Det bara fortsatte. När jag till slutt gick upp för att undersöka saken visade det sig att det var min kran som stod å spolade. Mycket märkligt tyckte jag. Blev lite skärrad också. För det var ju knappast jag som gått upp å slagit på kranen. Dörren till rummet var också låst. Spöke, tänkte jag? För att det skulle ha varit jag själv som slagit på kranen var totalt uteslutet. Jag som inte ens kunde somna med det misnta ljud som störde.

Men idag vet jag bättre. Jag vet att det var jag. Att det var jag, som helt enkelt glömt att slå av kranen sen senast jag änvände den. Jag vet det nu, eftersom jag på senare tid upplevt samma sak. Å det, ett flertal gånger. Ja, jag glömmer helt enkelt bort att stänga av kranen när jag väl slagit på den.

Det slutar inte här.. Jag tycks glömma en hel del annat också. För bara några dagar sedan glömde jag att släcka lampan i tv-rummet på kvällen. Så där stod den å drog ström heeeeela natten. Jag kan tillägga att jag också förlägger å glömmer andra saker lätt. Som t.ex. nycklar, telefon, borstar, snoddar.. Visst... de tär helt normalt att vara lite tankspridd, å lite glömska av mig. Men det börjar gå till vöerdrift. Å som sagt. Nu har det gått för långt. Gårdagens misstag beviar det. Det går inte att ha det så här längre.

Så vad var det som hände? Det var i stort sett en helt vanlig dag. Förutom att det var semmel-dag å att kronprinsessan förlovade sig. Ja, dagen kändes, precis som alla andra dagar. Men när jag kom hem sent igår kväll uppmärksammade min kära sambo en skrämmande upptäckt. Ena spisplattan var på... Ja, gott folk. Liv hade visst glömt att stänga av plattan efter att hon lagat lunch. Där stod den på 3:ans vämre å gassade. Å den hade så gjort ända sen klockan ett eller två. Det innebar att den hade stått på i ca tio timmar. Jag var mäkta imponerad, inte. Tårarna bara foslade med tanken på vad som hade kunnat hända..

Idag tackar jag den eller de som styr ödet. Jag tackar för att jag i alla fall hade tagit bort kastrullen från plattan, å att den bara stod på 3:an. För som sagt... Vad hade hänt annars?

Så idag är jag skärrad. Skärrad å arg. Srg på mig själv som lät det hända. Hur kan man göra nåt sånt? Det förstår jag inte. Jag förstår heller inte hur man kan glömma att stänga av kranen heller.

Händelsen igår fick mig att tänka på ett avsnitt från Oprah, som jag såg för itne allt för länge sen. Ämnet var stress. Å vilka ödesdigra konsekvenser det kan få. En kvinnas berättelse har etsat sig fast i minnet. Kvinnan berättade om en tilsynes helt vanlig dag, som slutade med katastrof. Hon arbetade som lärare på en skola. Just den dag, som berättelsen tar sin början, är det årets första skoldag, om jag inte minns fel. Det hade varit en hel del att göra inför detta så sklart. Hon började sin dag som alltid. men skillnaden denna dag var att hon ombads av sin man att lämna deras yngsta barn (spädbarn) på... jag minns inte var... kankse dagmamma, eller förskola. Nånting. Nåja... Hon gjorde det. Eller, hon var på väg att göra det när hon i bilen på väg upptäckta att hon var lite för tidigt ute. Hon valde därför att sticka in nångra andra ärenden däremellan. Å efter det åkte hon direkt till skolan å började dagen i vanlig ordning. På eftermiddagen så var det någon som uppmärksammat att det låg ett barn inne i kvinnans bil. När kvinnan blev medveten om att det var hennes barn, å hennes bil det styftades sprang hon snabbt ut dit å slet i princip upp bilen. Men hennes spädbarn var dött. Hon hade dött av uttorkning, efter attt bilen stått i gassande värme å solsken hela dagen.

Det är en hemsk historia. Jag vill inte tro att det är sant. Den lärdom som jag drar av denna historia, å som också diskuterades i programmet är hur stressade liv så snabbt kan sluta i katastrof. Det är tydlig lätt hänt att missöden av olika slag sker, när en stressad männiksa helt plötsligt bryter sina dagliga rutiner. Att bryta dem, innebär att man lätt förbiser sådant som inte vanligen är en del av ens rutiner. Till å med de enkalst sakerna kan på sätt å vis filtreras bort...

Å det verklar onekligen som att detta gäller även mig. Just igår var en dag som jag tänkte anstränga mig för att skapa mig lite bättre rutiner, eftersom jag ofta upplever att det är en bristvara hos mig. Det kan på sätt å vis ses som en rutin i mitt liv att itne ha någon rutin.. Mitt nya projekt båstår alltså i att skapa rutiner som gör mig gott. Bland min nya "bättre" rutin återfanns att äta ordentlig lunch. Men tydligen klarade min stressade å pressade varesle inte av denna nya rutin... Det gick verklgen åt skogen med det hela.

Så nu känner jag mig vilsen. Hur ska jag göra för att få ordning på livet igen? Vad ska jag göra för att slippa gå å vara rädd för vad jag ska hitta på, eller snarare glömma bort nästa gång? För här är det stopp. Jag kan bara inte låte det gå ut över andra. När andra utsätts för fara, då är det slutstationen. Något måste göras!!

Åh, fy, vilken trevlig elräkning jag kommer att få sen då också... Jaja... Ibland så måste man se bortom det ekonomiska. Jag har kvar allt än.. Det hade kunnat se annorlunda ut idag.. På grund av en liten spisplatta. Tönka sig, vad fort livet kan förändras... Nej, jag vill inte tänka...