Har nu suttit i princip hela dagen. Blev klar bara för en liten stund sen. Phu! Mycket att läsa.. Det är som vanligt. Inte bara att det är mycket, utan också att jag gör det i sista minuten. D.v.s dagen innan seminariumet.

Dagens läsning kändes också  tung. Men den berörde mig stundvis enormt. Ilska, frustration och ledsamhet på samma gång. Ja, stundvis har jag kämpat för att hålla tillbaka tårarna som velat välla fram. Å även om jag lät dem göra det, så skulle det inte göra nån skillnad. I alla fall inte för stunden.. Inte i de männiksornas livsöden och historier. Ibland känner man sig bara så hjälplös. Så vad är då detta som fått mig att reagera så?

Om jag inte misstar mig så var det inte länge sedan ämnet börördes på någon löpsedel, nämligen organhandel eller organtrafficking som det kallas. När min kurskamrat berättade om att hon drömde mardrömmar om att hennes döttrar blev utsatt för stöld av sina inre organ, anade jag inte vad som väntade mig i ldagens läsning. Jag trodde jag visste. Jag har nämligen läst om ämnet tidigare. Jag har bl.a. tidigare läst om fattiga människor som säljer sina njurar till mer välbärgade människor och de osmtändigheter som omger detta. Men nu, idag, fick jag mer än jag var beredd på.

Vad som berörde mig mest var en sydafrikansk mammas berättelse. Hennes son hade råkat ut för en olycka, nämligen hamnat i skottlinjen mellan två gäng. Händelsen utspelade sig i den turbulenta perioden alldelens innan appartheid upphörde. Den unge 17-åriga killen fördes till polisstationen, där mamman fann honom med en allvarlig skottskada i bröstet. När ambulansen sent anlände konstaterades det snabbt att den unga mannen förmodligen inte skulle klara sig. Mamman, uppmanades av polisen att gå hem, för att dagen efter komma tillbaka för att hämra kroppen och förbereda begravningen. Hon ville förgäves följa med sin döende son i ambulansen, men avvisades. Dagen efter fick honv eta av polisen att kroppen fanns att hämtas på bårhuset. Där fick hon veta att kroppen inte varr edo att lämnas ut än. Först två dagar senare fick hon möjlighet att återse sin sons , nu, döda kropp. Filten som täckte kroppen var full av blod. Huvudet hade två djupa hål på var sida om pannan, ända in till benet. mmama prtesterade. Hennes son hade ju blivit dödad av ett skottsår i bröstet, vad var detta? Varför var hans ansikte svullet, och vad var det för fel på hans ögon? Hon frågade vad som hade hänt, men den ansvarige förnekade att något var fel. När hon hotade om att änmla händelsen, skrattades hon rakt upp i ansiktet. Hon fick senare veta att hennes sons ögon hade avlägsnats och att hans inre organ hade avlägsnats för att tittas närmare på, för att sedan ha stoppats tillbaka i kroppen. Men hon kunde omöjligt veta om det var hans organ som stopapts tillbaka i kroppen. Till detta, fick hons enare veta att hennes sons hornhinnor hade avlägsnats från ögonen och donerats till två mottagare. Ögonen vägrade den ansvarige sedan att återlämna. De fanns i förvar i ett kylskåp. Det hela slutade med att hennes son fick begravas utan hans ögon.

Vad som förmodligen utspelade sig, var att även andra organ hos hennes sons kropp avlägsnades för donation. Allt utan hennes medgivande eller vetskap. Det finns rapporter om många fler fall där kroppar skändats på detta vis. Det, i samband med att få, om ingen i den stad det utspelade sig i Sydafrika, i alla fall, då på denna tid, kändes vid någon som mottagit ett donerat organ. Inte i deras kretsar i alla fall. Men en koppling finns. Mändger av unga syd-afikanksa mörkhyade pojkar, eller kroppar som blivit av med sina organ, i samband med att vita medelålders genomgick transplantationer.

Man kan tro att det slutar här. Men kvinnan i berättelsen har engagerat sig sådana här frågor. Hon är fullt övertygad medveten om att detta sker än idag, av ren vana...

Det är för mig så frustrerande.. Att vissa kroppar, beroende på dess utseende, här hudfärg, (för den unga killen var så klart mörkhydad, som de andra rapporterade skändade kropparna) betraktas som reservdelar för vissa andra kroppar, då här, ljushyade kroppar. 

Att vi inte kommit längre? Att det snarare blivit värre. Det är inte bara rasism det handlar om. Detta är politik på högsta nivå. Inte bara för sydafrika. Utan kopplingen går att finna internationellt, över hela världen, där organ, stjäls, säljs, påstås säljas. Att människovärdet suddas ut, till att bara beröra vissa människor.. De med pengar. Människor är vi inte.. Utan kroppar... Kroppar med prisbestäda varor, våra organ. För det är inte i en annan del av världen, skild från dig detta sker. En annan berättelse talar om en kvinna som vaknar upp från en relativt simpel operation i USA, för att sedan få klart för sig att... ooops.. en njure råkade försvinna också..

Det är i sådana här tillfällen jag blir ännu mer övertygad. Övertygad om vad jag läser, å det jag vill rikta in mig på... Tror jag (Eftersom jag bara tror, å aldrig vet nåt säkert). Berättelser! That's it! Vilken styrka de har.. Styrka i att påverka oss som lyssnar, eller läser. Har du tänkt på det? Att det är genom berättelser av olika slag vi allt som oftsta gör oss själva förstådda och förstår oss själva? Berättelser är förmodligen det främsta, (men inte det enda) kommunikativa medel som vi människor nyttjar.