Ibland känns det bara som att jag har världens tråkigaste liv. Här sitter jag, framför datorn, i pyjamaaskläder. Halva dagen har gått, å jag har inte gjort mer än att ätit frukost.

Å vad mer bjuder dagen på. Nada? Det är fredag för tusan. Sådana dagar ska vara sköna. Jag borde känna, äntligen!! Men, nej. I stället är min vanliga känsla: "Jaha, vad ska jag göra för att få den här helgen att gå?".  Det är precis så som jag känner inför vardagen. Ingen skillnad alltså. Allt för ofta spenderas helgerna med slappigt tv-tittande. Inte för att det är nåt fel på det. Men jag blir riktigt rastlös efter ett tag av allt detta tv-tittande. Å det känns på nåt sätt så meningslöst.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, för att känna att livet känns lite mer roligt å spännande. För just nu är allt bara piss. Just idag alltså, just nu. Å det trots att världen ser så underbart vacker å fartfylld  ut varifrån jag kan blicka ut över den, nämligen från min fantastiska utsikt här hemma. Men kanske är det det som gör mig så frustrerad? Nämligen att alla andra tycks ha det så härligt underbart.

Jag tror att jag känner mig.. lite låst. Låst i min egen värld, mina egna rutiner, eller icke-rutiner. Det är det som gör att dagarna känns som att de passerar utan att de levs. Hur gör jag för att komma ur detta? Hur ska jag göra för att känna att jag lever, å att mitt liv  visst är fyllt av en massa underbart? Beror det helt enkelt på att jag har det för underbart? Så att jag inte längre ser eller uppmärksammar det? Så kan det nog vara.

Kanske att jag behöver lite mer drama? Men, nej. Jag är inte den som söker drama. Jag snarare undviker det.  Det är inte min grej. Å när det väl är lite drama, blir jag helt slutpumpad på all energi jag har. Vilken paradox. Men är det inte ett av de typiska dragen hos såna som mig, vågar? Strävan efter balans och jämnvikt i en värld där det ena alltid lyckas eller misslyckas med att väga över åt än det ena, än det andra hållet.

Är det det jag saknar? Den efterlängtade balansen, där allt bara stämmer i varje givet ögonblick? Måste jag försonas med tanken på att det rent faktiskt inte är möjligt? För balansen vilar inte i den yttre världens manifestationer, utan hur jag själv väljer att förhålla mig till det jag står inför? Balnasen vilar... i mig.. bara jag vill? Känns som att jag svävar in på det andliga området här. Å det gör mig ingenting, jag gillar sånt. Fascineras av det. Å det kankse ligger lite sanning i det för mig. För vari ligger min fascination för balansövningarna på yogan egentligen? Det är  ju dem som jag älskar allra mest! Att hålla balansen!