Jag är rörd. Lite så där härligt skör. För ibland uppdagar sig stunder då klumpen i magen å tåren i ögat kan kännas så underbart härlig! Som nu.. Tänk vad några små rader av text, kan ge sån mening å fyllnad till livet. Tänk, vad det oväntade, avbrotten i vardagen,  kan göra oss uppmärksamma på det vi minst förväntar oss, eller minst av allt tror. Tänk vad det kan göra oss uppmärksamma på essensen av vad en relation till en männiksa faktiskt är och innebär, även om det är det sista som våra vardagliga liv vill ge sken.

Vad jag syftar på är något systrar emellan. Mina två småsystrar. Två individer så lika å olika. Alltid, sen vi var små har dessa två själar haft såvrt att mötas, svårt att enas å vistas på tu man hand. Å nog är det kanske lite så fortfarande. Men det är inte det som räknas i det långa loppet; inte bråken, inte tjafsen, inte den bitterljuva irritationskraften de har på varandra, utan att de båda två nånstans, långt där inne, vet. De vet, å känner med hjärtat, att bakom allt detta så är det kärlek, kärlek till varadnra som döljer sig bakom detta. 

Kanske är det så att denna så kallade syskonkärlek, hatkärleken är något speciellt. För de raka, hårda ordalagen, som dessa två själar så spontant, å eneklt i viss mån spottar ut sig sinsemellan talar om något som jag önskar fler lyckan att ha, nämligen närhet. En väldigt intim sådan, där inga tabun råder, inga gränser, å med det inga risker. Inga risker att i långa loppet ge allvarlig skada med sina hårda ord.. Utan i långa lopept handlar det om att vara så ärlig, å avtäcka det som egentligen är sant för någon som väljer att se åt andra hållet. Det är att verkligen känna en annan människa...

Sådana relationer får oss att växa som männiksor, de stärker oss, även om det som vi får höra kan svida för stunden. I  slutändan kommer det sagda ändå att omvandlas.. Båda två, vet, liksom helt instinktivt att det hårda som sades, behövde sägas.

Insikten om den relation som verkligen sker avtäcker sig med tiden. Å då blommar den som den vackraste känslan tänkbar. Tänkbar just för att den så sällan levs ut på riktigt.. Jag talar om ett bevis på äkta villkorslös kärlek mellan två mäniskor.

Vad jag pratar om går att Idas i Idas å Elins bloggar idag. 

För övrigt så har längtan efter resten av familjen vuxit sig starkare de senaste dagrna. Den lär väl så göra ända tills det blir dags att åka i väg å häsla på dem.. Jag börjar räkna ner snart, hehe.. Men lite önskar jag att bror också följde med..
 
Jag är så övertgad. Det där med familj, syskon, föräldrar.. ja, för mig åtminstone så är det något oerhört värdefullt å speciellt.. Det gör mig ont när jag känner att jag är långt ifrån dem. Då menar jag att jag vill vara nära dem både i kropp och själ... Å att vara långt ifrån dem kroppsligt gör det utan tvekan svårare att vara nära dem i det sista.. Men, de finns trots allt alltid där, på något skumt sätt...

Kram på er alla!