Jaa.. Det är väl bara att inse vilket misslyckande detta är också. Fan! Jag blir ledsen. Till och med lite arg. För jag vill verkligen göra detta. Å jag hoppades verkligen att det skulle finnas dom som ville vara med, som ville ställa upp. Finnas dom som insåg hur viktiga, värdefulla och betydelsefulla deras personliga erfarenheter är. Men nej. Inte en enda. Eller jo en. Men tyvärr kan denna människa ställa upp först efter jul. Då är det försent. Jag måste göra detta nu i höst. Jag är redan sen med att ha kommit igån ca en månad. Ja ganska exakt en månad.

Jag har mer eller mindre gett upp. Å min hoppfullsamhet har körts rakt i botten. Min reservplan nummer D eller något sånt i ordningen nu tror jag därför inte heller på. Det kommer säkert bli katastrof det ocskå. Det känns inte lika klockrent, och det känns heller inte som att det faller samman klockrent med det jag vill göra. Men hur fan ska jag göra då? Jag vet inte.. Å det känns inte som att någon runt om mig är till någon som helst hjälp. Allt är bara kaos och katastof.

Igår hade jag ett litet möte med mina studiekamrater. Det gjorde mig muntrare för stunden. De tyckte också att det vore bäst om jag satte plan D i verket. Men jag drar mig från att göra det. Jag vill inte släppa detta. Åt helvete med humanistisk å samhällsvetenskaplig forskning! Det är fan i mig näst intill omöjligt. Det är så himla svårt att närma sig personer och be om deras medverkan. Det är nämligen det man måste göra. Man liksom ursäktar sig lite försiktigt, knackar någon på ryggen, yttrar sitt ärende och blir vänd ryggen till svars.

Jag hade aldrig nånsin kunnat föreställa mig att det skulle vara så svårt. Aldrig. För inte står det att läsa någonstans om detta i den kurslitteratur vi gått igenom under alla mina studieår. Hela den här processen med att komma igång, få tillåtelse, tillgång, medverkan, etc. den syns aldrig. Allt ser ut att ha gått så smidigt som helst. "Ja, så åkte jag till det och det stället, pratade med dem och de visade mig, delade med sig etc. Jaha? Verkligen?

Jag gissar att det nog är svårare att göra ett litet fältarbete som det jag ska göra nu. För det finns ingen tid. Jag har ingen möjlighet att vänta i flera veckor och se om saker löser sig med tiden. Nej, jag måste få omdelebar respons. Det får jag inte, har inte fått det. Jag har som sagt kämpat med detta i tre veckor nu, utan resultat. Det är oerhört frustrerande.

Det känns som att jag kämpar och kämpar, försöker driva saker framåt ständigt, men det där hjulet har till att börja med ett hemskt antal käppar i sig som andra välvilligt måste dra ut för mig. För jag kan inte dra ut dem själv. Jag kan bara ropa på hjälp. Men ingen kommer. Alla bara går förbi, ser åt ett anntat håll. Kanske ser någon på avstånd hur jag kämpar och vad jag söker för hjälp, men allt de kan göra är att ropa "Jag ser att du vill ha hjälp, men kankse någon där, närmare dig kan hjälpa dig". Men alla här, de som sagt, bara traskar förbi. De vill inte hjälpa, de vill inte se, höra. Trots att det lass jag vill få att börja rulla har allt med dem att göra.

Jag vill ge upp.