Jag känner mig fortfarande liiiite frustrerad över mitt fältarbete. Även om jag på sätt och vis satt ignång, så känns det fortfarande som om det inte riktigt är i rullning. Det är iofs ingen ovanlig känsla har jag fått lära mig, när man väl sysslar med fältarbete, så jag borde inte oroa mig.

Men jag grubblar ändå över hur detta ska gå. Jag har ännu inte lyckats få kontakt med några personer i mitt fält. Inte lyckats nätverka framgångsrikt. Tänk om ingen vill? Tänk om mina anträngningar hittills varit onödiga och jag kunnat valt en helt annan ingång och därmed besparat mig själv en massa besvär? Jag är så rädd att jag inte ska lyckas få ut vad jag vill, att jag inte kommer lyckas genomföra ett lyckat fältarbete. Att det inte kan betraktas som ett fältarbete. Vilket slöseri i så fall. För jag vill kunna bära med mig det i framtiden. Veta att jag faktiskt gjort det, klarat det. Att jag kan betraktas som en fullvärdig antropolog. Jag måste gå igenom denna initiationsrit framgångsrikt. Jag önskar att jag kunde känna mig säker i mitt val av fält, att någon sorts ro skulle kunna infinna sig.

Men allra mest önskar jag att jag kunde känna lite mer ro för framtiden. Vad händer efter allt detta? När uppsatsen är klar? Vad gör jag då? Vad är mina chanser i denna finanskris? Vart tar jag vägen och vad kommer jag att göra?

Jag drömmer mig gärna bort när dessa tankar knackar på. Drömmer mig bort till ett annat liv. Ett liv då jag sysslar med något helt annat och väljer andra vägar i livet. Har vi inte alla hemliga drömmar om vad vi ska, skulle, vill eller ville bli och hålla på med? Tänk om jag i stället för antropolog skulle bli konstnär i stället, eller kanske roman-författare? Tankarna kan kittla mig. Till och med locka mig ibland.

Fantasierna känns så mycket mer tilltalande än ens eget liv, ens här och nu. Men då är det kanske bra att påminna sig om att den fantasin förmodligen skiljer sig avsevärt från verkligheten. För jag tror knappast att det är lättare att leva och försöka försörja sig som konstnär eller roman- författare än som antroplog. Men vad vet jag?

Jag får helt enkelt tålmodigt vänta och se, vad framtiden vill mig.. Och vad jag själv vill mig också, så klart.