För några dagar skrev jag ett inlägg om hur berörd jag blir av andra männiksors lycka. Det är en känsla jag gör allt i min makt för att inte låta glida ur mina händer just nu. För när det helt plötsligt känns som om alla upplever sådan lycka, då övergår mina glädetårar till att betyda något annat.

Med ens får jag känslan av att alla andra får uppleva sådan lycka jag själv vill uppleva, och att den inte är inom mitt räckhåll. Det känns orättvist. Jag känner mig då spyless på talesätt som "alla är sin egen lyckas smed". Även om jag är övertygad om att detta till viss del stämmer, anser jag att tillfällen och situaitoner vi helt plötsligt finner oss i är viktiga dörrar till att sådan lycka kan förverkligas. Det gäller att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Jag vill så gärna att det ska hända mig. Även om det nödvändigtvis inte måste hända just nu, så får det gärna ske om sisådär två månader fram till och med september. Men sannolikheten är liten. För jag har svårt att påverka möjligheterna att befinna mig i situationer där möjligheterna till denna lycka kan infinna sig. Helt enkelt för att jag inte vet vad det är som skulle få mig lycklig.

Egentligen kanske lycka är fel ord. För vad jag mestadels tänker på är så klart mina jobbmöjligheter för framtiden. Det känns som att vad som ligger framför mig bara är ett töcken. En dimma som jag är rädd för att klumpigt söka mig igenom, för att slutligen finna någon subbe som känns trygg. En stubbe som inte är särskilt spännande att sitta på, eller givande för den delen.

Jag har svårt att tänka mig och ens föreställa mig vad för gott som kan vänta mig. Men jag försöker att hålla tummarna för att något bra kan dyka upp.

Under tiden jobbar jag på att "vara min egen lyckas smed". Jag gör det jag gör, och jag förösker göra det så bra jag kan tills detta timglas runnit ut. Mina inställning om att "jag kommer i alla fall ha fått göra något jag tyckt om i 5,5 år" böjar ju lida mot sitt slut. Då är det bäst att jag verkligen gör det jag tycker om nu.. för vem vet om jag får göra det igen...

Men jag är fortfarande glad över hur bra det går för alla andra och sådant som förgyller deras liv just nu. Jag hoppas jag kan bli en i "klubben" en dag. den behöver inte vara vacker. Bara det är en dag... alltså, verkligen händer.