Ibladn undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet, är ute å vandrar på tunn is, å allt det där. Det känns så när det runt om mig känns osäkert. Det är så det känns för mig nu... så osäkert.. Jag pendlar mellan att i ena stunden tycka att det är riktigt bra det jag skriver, för att i nästa stund känna hur dåligt det är. SÅ kalrt ska den förra känslan hänga över mig som emst, vilket gör mig galen. Jag känner mig översållad av bäcker och artiklar runt omkring mig, å blir frustrerad över hur mycket som finns i dem som kan hjälpa mig att lyfta mina argument en nivå högre. Jag önskar att jag kunde trolla å se dem flyga upp ur böckerna av sig själv "Här kan jag hjälpa", "här passar jag in", vill jag att de ska ropa, å sedan självmant placera sig i min uppsats. Tyvärr fungerar det inte så..

Vilket föder känslan av att allt jag gör ständigt kan göras bättre. Att det jag gör är som en liten lort. Inte värt nånting. Det gör mig arg, för jag vet ju hur jag kämpar!! Jag tampas och bråkar med tanken på att uppsatsen inte kommer bli det jag själv önskar. Jag tappar motivationen och även hoppet stundvis om att jag kommer fixa detta över huvud taget.

Jaja.. jag gör vad jag kan. that's it. jag orkar snart inte bry mig mer...