Jag vet inte vad det är! Men något är det... att få se ren lycka i en annan människas ögon. När det sker, då kan jag bara inte hålla tillbaka. Känslorna rinner över mig, rinner ur mig i form av tårar. Jag blir helt varm inombords. Att se en glimt av förverkligande av en annan människas dröm.. det är så obeskrivligt rörande.

Om ni undrar vart alla dessa känslor kom ifrån, så får ni kolla in undersköterskan från Talang 2010 från kvällen. 

Det är i stunder som då, jag inte själv kan låta bli att önska.... önska att jag själva hade en dröm som jag önskade förverkliga.. och så klart hade möjligheterna att lyckas med.

Jag har inga sådana drömmar... Är det för att jag inte tillåter mig det? för att fantisera och föreställa mig saker har jag inga problem med. Men det är inte samma sak som att verkligen ha drömmar man önskar förverkliga för sig själv...