Den här dagen började så bra! Jag var på gott humör och glad över att få träffa mina master-kamrater samt Georg och Sonja vid ett-tiden. Jag började dagen med härlig musik och att stress-skriva lite på mitt andra kapitel på uppsatsen i ren glädjeiver. Allt för att jag skulle kunna hinna i tid till universitetet och skriva ut ett ex, som jag kunde låta någon ta med hem som läsning, för att senare kritisera å kommentera. Men, nej... Varför skulle dagen få fortsätta vara så ljus, varm och glad?

Det började med att jag inte kunde komma in på universitetets nätverk, vilket jag var tvungen till för att kunna ladda upp den fil jag ville skriva ut på universitetets datorer. Men jag lät mig inte kuvas. Så jag lade över filen på usb-minnet mitt. Å då fungerade helt plötsligt nätverket! För att försökra mig om att kunna skriva ut filen, så tog jag ändå med mit mitt usb-minnet. Man kan inte var nog så beredd!

Sen var bussen inte i tid. Som vanligt! Det stressade på mig, eftersom jag alltid är ute i sista minuten. Tur nog kom en annan buss, med något annorlunda färdväg, men jag visste  att jag hade möjlighet att komma fram i bra tid. På vägen hoppades jag innerligt att det skulle finnas en ledig dator i datorsalen jag skulle gå till. Det finns flera, men de ligger så långt ifrån varadnra, så jag hade bestämt mig förväg för att inte försöka springa som en yr höna mellan dem i hopp om att få en dator. Jag satsade allt på ett kort.

Fel, fel, fel... Eller egentligen inte. Det fanns lediga dotorer i den datasalen jag gick till. Men det hjälper inte att de är lediga om de är trasiga!!!! Bra service där! Nåja. Jag bestämde mig för att pusta ut å försöka stressa av. Satte mig ner på en stol å bevakade salen i hopp om att kunna utläsa vem som skulle ge upp sin dator. Undan för undan insåg jag hur jag lyckades missa de datorer som blev lediga. Någon annan sniken person hann alltid före!! Och att se att de sitter å slösurfar för sakens skull, får mig inte alls mig att känna och vilja skrika "jag behöver datorn mer än dig just nu, flytta på dig". Men jag tänker om. Alla har vi olika ärenden, oavsett hur viktiga eller oviktiga de är. Jag får tack vackert vänta. Minuterna går.. Jag vägrar att kolla på klockan för att inse hur sen jag blir till mötet. Å jag som avskyr att vara sen!

Efter några lååååånga minuter kommer en kille vid en av datorerna fram till mig. Jag klagade tidigare till honom över de trasiga datorerna. Han erbjöd sin dator till mig om två minuter. Perfekt!! Det tog inte två minuter, men kankse fem! Äntligen! Klockan var inte så mycket som jag gissat, vilken tur. Jag kände hur allt började vända.

Jag lyckades snabbt öppna dokumentet och trycka på print. Går fram till skrivaren och ska skriva ut, för att där upptäcka att jag inte har tillräckligt med kontanter på kortet för de antal sidor jag ska skriva ut. Skit också! Tillbaka till datorn. Snabbt, snabbt, tänker jag. Jag vet att jag tidigare fyllt på kortet via internet på något sätt. Men hur? Ja, å där gcik allt åt skogen...

Jag inser att det inte finns någon tydlig länk till var elelr hur man ska fylla på sitt kort på universitetets hemsida. JAg vet itne hur länge jag letar. Jag ger upp. Googlar. Efter mycket om och men hittar jag äntligen dit. Som att hitta en nål i en höstack. Tar lite tid innan jag fattar hur det fungerar, sedan ska jag betala och äntligen få påfyllnad på kortet. Allt går bra tills de frågar efter min kod. Kod? Vad för kod? Jag fattar ingenting! Kortslutning kankse man kan kalla det med andra ord. Jag börjar testa mig fram. Är det koden till nätverket de är ute efter. Jag skriver in den. Ogiltigt. Jag kankse skrev fel bara? En gång till. Fel kod. Jaha, tänker jag. Det är kanske koden till kortet, d.v.s kontokortet? Testar. Aj då! "Ditt kort är spärrat". Jag inser vad som hänt. Jag är chanslös. Jag lyckades inte fylla på det dumma kortet, å kunde inte skriva ut mina sidor som bara väntade där i skrivaren! F*n!

Jag tittar på klockan. 12.58. Jag bubblar av ilska. Jag är riktigt fly förbannad! Undar hur många som reagerade på min vackra utstrålning jag sände till datorn. Så klart var det ju dens fel! Eller hur? Jag lyckas avlägsna mig utan att åskada matriell skada. Bestämda steg är det. Jag är så arg att jag vill börja gråta. Å alla glada människor runt om som ler å njuter av solen får mig att vilaj slå ner dem alla! Det är ingen bra dag!! Den är åt h*vete förstörd!!

Jag skyndar mot mötet. Som befinner sig på minst tio minuters gångavstånd. Jag är arg på solen. Den gör mig varm, å jag sliter av mig halsduken och knölar ner den i väskan. Jag springer å tänker "flytta på er människor om ni vill er själv det bästa". Under tiden jag skyndar och springer dit, inser jag att avståndet nog gjorde det hela gott. Jag har gråten i halsen, men lugnar sakteliga ner mig. Jag ramlar in på mötet med andan i halsen och ber om ursäkt för att jag är sen. Jag går inte in på saken, men säger något i stil med "ibland arbetar världen emot en lite grann, men nu är jag här". Till svar får jag "Och ändå ser du så glad ut!". De skulle bara veta!!! Haha!!

Men därifrån blev äntligen dagen bättre. Mötet gick bra, och det gav mig oerhört mycket motivation och också bra med inspiration. De fick inget att läsa från mig, men jag ska skicka delar av uppsatsen till dem. Kanske inte idag när allt kommer omkring. Jag väntar nog till på torsdag, då jag också skickar den till min handledare.

På vägen hem håller jag på att somna på bussen. Inser att jag är hungrig som en varg och förmodligen kom tröttheten av blodsockerfall. Vem skulle inte bli slutpumpad om dagens bravader? Väl hemma ordnar jag upp allt som gick snett med påfyllnaden av utskriftssaldot. Nu fungerar allt som det ska. Men bättring från universitet, om var och hur påfyllnaden går till.

Jag gick därefter och handlade. Tillagade en pastarätt till middag. Tidig middag för mig. Klockan var bara vid fyra, men, men. Middagen avnjöts UTE I SOLEN PÅ MIN BALKONG!!! Det var så udnerbart skönt, å avlsappnande! Åååh, jag njöööt. 22 grader varmt i solen visade termometrn. Det hettade härligt i ansiktet. Å jag satt med bara armar!

Nu ni.. åter till studierna. Jag har nyss bråkat med word för att lyckas ändra var jag vill att sidnumreringen ska börja i uppsatsen. Det här har varit ett mindre irritationsmoment under en längre tid, men nu äntligen tog jag tag i det. Man lär sig något nytt varje dag!