Det är svårt när jag kommer till ett stadium i skrivandet då det känns som att, ja, hur ska jag förklara? ...  Det känns som att all text börjar bli så lång att den börjar bli ohanterbar. Jag gillar inte när jag inte kan hålla allt i händerna samtidigt om jag säger så. Det är jobbigt när jag förösker läsa igenom vad jag skrivit och till slut inte känner att jag har kontakt med där jag började längre.

Det känns inte alls kul längre. Just nu vill jag bara spy över all text, slänga bort den, glömma den. För i samma stund som jag kommit så här "långt" känns det plötlsigt som att allt ananlytiskt värde är som bortblåst. Det känns bara löjligt å värdelöst det jag skriver. Obegripligt säkert för många.

Nej, vad som är jobbigt är helt enkelt att ju längre fram i varje kapitel jag kommer, desto rörigare känns allt. Jag hade hoppats på att att de delar jag jobbar på nu, skulle flyta på lite av sig själv. jag hade ju fått höra att detta skulle var enklare än introduktionen. Men så är det inte. Det känns som att jag börjar så bra, både inledningskapitlet å nu i de andra två kapitel som upsatsen består av. Men ju längre jag kommer desto mer förflyttas jag, eller den som läser från att befinna sig på en trevlig mysig skogsstig till att helt lötsligt stå i den värsta tänkbara sump och träskmark. Det är inte så det ska vara!! Det är itne så jag vill att det ska vara.

Jag förstår itne riktigt hur jag kommer att lösa detta, å ta mig vidare ur detta träsk. Båda kapitlerna känns halva nu. Å jag skulle redan för ca en vecka sedan ha varit klar med dem båda. Ännu har det inte hänt. Jag har inte tid att uppehålla mig längre med dem! Jag hinner inte med allt det andra jag ska göra.

Det här blir bara pannkaka känner jag.. hej då examen.