Oron bara växer och växer. "Skriv, Skriv, skriv!!" ekar det i mitt huvud efter otaliga uppmaningar från lärares håll. (Jag hoppas att handledare m.fl. inte tar det som en förolämpning att jag kallar dem lärare)

Jag försöker verkligen skriva! Jag gör det!

Å läsa! Jag har lånat fem olika böcker från biblioteket å har redan ögnat igenom en av dem. Jag är i alla fall glad att jag ha tycks hittat rätt i teori-djungeln. Michael Jacksom heter han. Nu skrattar ni. Men han heter faktiskt så. Ett huvudnamn inom existentiell/fenomenologisk antropologi. Bara det lilla jag hittills läst får mig att tryggt luta mig tillbaka i soffan (eller den hårda stolen i köket) å känna mig tillrätta. Namn som Bourdieu, Leder och Kleinman finns utspridda i texten. Inspirations källor jag redan är inne på. Klockrent!

Men så till det där skriva. Ja försöker!!! Men... Jag blir så frustrerad av att jag inte tycks kunna få ner någon slags frågeställning. Problematiserandet tycks ha fallit något på plats. Att det är kvinnors erfarenheter av viktminksning jag intresserar mig för är klarlagt. Varför detta val av ämne känns också solklart. Men sedan snubblar jag. Jag vet att kommunikation är en het sten som jag vill fokusera på. Men jag lyckas inte få ner känslan av den röda tråden i huvudet i ord. Vad är mitt syfte och var är det för frågor jag vill besvara? Hur jag än vrider och vänder på pannkakan, nej sliter å drar i alla trådar, tycks inget redas ut. Trasslet blir bara värre.

Kommunicerande är intimt förknippat till våra erfarenheter, eftersom ordnandet och formandet av våra erfarenheter, hur vi tolkar och förstår oss själva och vår omvärld, ofta kommer till uttryck genom olika former av kommunikation. Vi berättar t.ex. om vad vi varit med om till vänner och bekanta. Men kommunikation kan också sägas ge förutsättningar för erfarenheter. Erfarenheter uppstår i samspel och i förhållande till den värld vi lever i, det samhälle, den kontext och de sociala sammanhang vi befinenr oss i. Samtidigt som jag (eller vi) försöker tolka och förstå mig själv och tolka omvärlden, så sker vice versa. Dessutom är kommunikation inte enbart något muntligt, utan lika mycket (eller kanske mer till och med) är det något bildligt eller visuellt.

Med viktminksning i åtanke blir kommunikation som både bildligt, eller visuellt samt muntligt (eller skriftligt) intressant eftersom viktminskning ofta är ett initiativ till förändring av kroppens visuella uttryck och/eller med en strävan eller önskan om att också förändra upplevelsen av och i kroppen. T.ex. kanske det känns som att den kropp man har nu på inget sätt stämmer överrens med en inre bild av sig själv, och att det känns som att andra personer ser dig, tolkar dig, på andra sätt än du själv vill. Även om detta inte alla gånger är något som kommuniceras muntligt av andra eller för andra, är det inte desto mindre en betydande form av kommunikation för människors erfarenheter och upplevelse av sig själva.

Mitt syfte är att.. ??? Här tar det stop! F*n h*lvetes j*vla skrumpna hjärna!! Vad gör det hela så j*vla svårt, va?! Hur jag än virder och vänder på det hela (jag har suttit i två timmar bara här nu på bloggen och försökt formulera mig, å före det ca tre timmar i ett word-dokument) så går det inte!! Känns som allt är dömt att misslyckas redan nu. Jag kan bara inte sitta å gruva på detta en dag längre. Åt skogen med allt! Värdelösa jag!

Ja, mina svordomsord gör ju defintivt att det hela känns bättre, eller hur?! Jag blir så förbannad! Å nu gråter jag också! Klockrent! Känns verkligen som att jag kan ta helg nu, INTE! Jag måste ha nåt j*vla fel som inte klarar av att formulera ett ynka litet syfte eller ynka små frågor. Annars vet jag inte!

Ger upp..