.. att hockeyherrarna inte tog sig längre i OS. Men om jag får säga min mening. Jag är inte förvånad! Jag trodde aldrig på medalj. En uppfattning jag inte tycks ha delat med stora delar av övriga svenska folket, som nu är sååå besvikna att de kräver att förbundkaptenen ska avgå. Det kan inte vara lätt att vara förbundskapten i Sverige!  Tänker på det "fiasko" herrarna i fotboll stod för när de inte kom med i VM i Sydafrika nu till sommaren.

Jag är inte särskilt insatt i sportsammanhang över huvud taget så flera kankse tycker att vad jag säger saknar grund och att jag är fel ute. Men jag tycker det är fel att anklaga förbundkaptenen för att herrarna inte vann medalj i detta OS. Det är ändå inte han som spelar. Visst har han ett finger med i spelet, det förstår jag. Men hans förutsättningar är säkerligen inte de bästa och jag gissar att han gjort det bästa han kunnat. I slutändan är det ändå spelarna som avgör... 

Jag uppfattar det som att så många hoppfulla människor i detta avlånga land inte inser fakta. Vi är inte den hockeynation vi en gång var. Det hjälper inte att några av världens bästa hockeyspelare råkar komma från Sverige. De flesta spelar inte för, eller jag menar i Sverige till vardags. De spelar inte tillsammans. Att sedan för en kort tid klumpa ihop spelare spridda över världen till ett gemensamt lag innebär inte automatiskt framgång. Det är en lagsport. Att bli ett framgångsrikt lag kräver engagemang som sträcker sig längre än några månader, eller veckor. Vad vet jag hur mycket de alla spelat ihop. Men jag gissar inte tillräckligt för att svetsas ihop till en gemensam maskin som den USA och Kanada kan visa upp. Så jag är inte förvånad, inte alls. Bara förvånad över alla andras förväntningar på hockeyherrarna.

jag gråter inte. Nu kan jag övergå till att heja på ett riktigt lag, Kanada. Jag ska sitta i soffan med mina stickade röda vantar från Kanada å klappa för fullt! Bra att syster slår rot in ett land som Kanada, som har ett riktgit ordentligt sammansvetsat lag. Då känns det som att man får hejja påd em, eller hur?

Så till alla rabalder kring all längdskidåkning. Ursäkta, men hur gamla är dom? Med "dom" vet jag inte riktigt vilka jag menar. För jag vet inte vilka ord som uttalats av vem och hur sanna de är. Kvällstidningar är inte så mycket att lita på. Men all rivalitet och alla påstådda uttalanden från svenskt respektive norskt håll håller på att urarta, känner jag. "Jag/vi är bäst- du/ni är sämst"- stilen känns väldigt, ja som sagt barnslig och löjlig. Det är så löjligt att jag i princip bara har förstått att detta pågår, utan att ens läsa om vad som påstås ha sagts och gjorts. Så ointressant och irrelevant är det för mig i tävlingssammanhang. Även denna åsikt tycks göra att jag skiljer mig från de flesta andra.

Nåja. Vilket rabalder detta OS är. Som alla andra. Jag fortsätter att hejja på de svenska medaljchanser vi har kvar, å när de är över hittar jag någon annan att hejja på! Så kämpa på ni tappra tävlingsmänniskor.

Själv börjar jag ladda för egna tävlingar. För Vår ruset och ev. även tjejmilen. Jag är bara rädd för att visa mig dålig. Jag har ingen vidare talang för att springa, men jag kämpar på. Jag har försökt att se mig omkring för vad som brukar vara bra eller lagom bra tider. Men jag blir bara förvirrad och panikslagen. Att klara en mil på en timme brukar ändå vara vad flera har som mål, så det är väl en dröm hos mig också. Men den kännns svår att uppnå, då jag för närvarande springer på runt 8km/h vilket betyder en tid på ca 1 timme å en kvart för en mil. Det känns långt till att reducera den kvarten. För om jag springer på 10km/h på löpband klarar jag det i ca två minuter innan jag är helt död!! Att springa 5 km, vilekt är distansen på vår ruset innebär automatiskt att man borde klara det på 30 minuter. Förmodligen snabbare eftersom man kan springa snabbare på kortare distanser. Men även det känns svårslaget, av samma skäl som jag ovan nämnt.

Men vi får se hur det går. Jag ska kämpa på! Eftersom andra har kalrat det borde jag också göra det! Faktum är att jag har förbättrat mig på 45 minuter med ca en halv kilometer sist jag sprang, d.v.s igår. I stället för 5.5 km på den tiden är jag nu uppe i ca 6 km. Så det går med andra ord framåt!

Pepp, pepp!