Lite "sådär" plus livsinspiration
Dagen idag har varit en "sådär"-dag. Min inspiration jag hade igår kväll inför att bänka mig med böcker, artiklar och knappra på tangentbordet var totalt död idag. Inte ett ord har skrivits. Men det har i alla fall lästs. Så det är i alla fall något positivt.
I stället har jag ägnat mig åt mer roliga saker. Som att sätta sprätt på några tusen. Jag syftar på min nu bokade och betalda Kanada-resa. Avfärd den 27:e april och tillbaka till 4:e maj . En kort resa, men mer har jag inte tid för. Jag har inte riktigt förstått att allt är klappat å klart med resan. Känns overkligt. Men i och med att tiden går lär väl det gå upp för mig. Får jag hoppas. Det ska bli riktigt kul i alla fall.
Jag har dessutom hunnit med ett besök till gymmet idag. Nästan så att jag lät det rinna ut i sanden. Men det gjorde jag redan igår, så jag ville inte vara "lat" ännu en dag. Önskar att jag kunde känna mig nöjd över besöket. Jag kämpar med att tycka att jag är duktig som är där. Men jag dras lite med känslan av att jag inte gör tillräckligt ändå. Jag blir irriterad när jag inte får in rätt "känsla" i vissa övningar som jag "borde" kunna vid det här laget! Känns som att mitt slit är värdelöst då, eftersom jag förmodligen skulle "klara mer" om jag hade den där "känslan" av att allt stämmer, som jag har i en del andra övningar. Men jag kämpar på..
Förutom jag försöker lära mig att ha någorlunda regelbundnda träningsrutiner har besöken där ett ytterligare syfte. Jag är nämligen adept för min sjukgymnaststuderande vän. Att vara hans adept, innebär att han lägger upp ett träningsprogram anpassat för mig och mina mål med träning. Det är roligt att få han enslags "personlig tränare", elelr åtminstone någon att rådfråga och få mer kunskap när det gäller kropp och träning.
Jag har t.ex. fått beräknat på vilken pulsnivå jag bör, eller kan träna för att förbättra min kondition. Det räknade vi ut eftersom jag ju fick en pulsklocka i julklapp! 135 slag/min ska jag kunna träna på för resultat. Här ligger ytterligare min bittra känsla. För 135 slag/minut är ingenting. Jag går till den pulsen. Det är inte fel i sig. Det är bra träning att gå. Men jag vill ju springa. Ett av mina mål är att ställa upp i någon tävling. Typ vårruset och/eller tjejmilen i år. Så fort jag försöker springa, eller jogga skjuter min puls i höjden! Det är omöjligt att ligga på 135 slag när jag springer. Även om jag springer så sakta jag bara kan. Det känns dumt att försöka springa så sakta man kan för att hålla rätt puls. Det känns som att vända upp och ner på träningen. Jag vill ju kunna springa snabbare så klart. Nåja.. det är inte fel att springa på högre puls. Så jag springer ändå. Fortfarande väldigt sakta dock, men ändå.. Känner mig ändå värdelös....
För ju intensivare träning desto bättre.. jag har luftat mina bekymmer för min "personliga tränare" å han är mer bekymrad över att jag försöker för mycket och kommer att lessna efter ett tag på träningen om det är för tufft å hårt. Jag gissar att han kan ha rätt. Så jag får verkligen kämpa med att dämpa mig själv. Eller snarare att dämpa mina känslor av att mina gymbesök inte skulle vara fruktsamma.
Nu ska jag återvända till soffan å njuta av den flammande elden från spisen. Samt kanske sjunka ner i en av tre nyinköpta pocketböcker. Just nu läser jag "Den sista föreläsningen". Med några få månader kvar att leva håller universitetsprofessorn Randy Pausch sin sista förelänsing, som har kommit att bli känd världen över. Jag har egentligen redan hört föreläsnignen, eller åtminstone delar av den eftersom han kom att hålla den även i Oprah Winfrey-show som jag råkade se för ett bra tag sedan. Jag minns hur rörd jag var redan då av hans föreläsning, så jag kunde inte motstå boken! Det ger en hel del livsinspiration skulle ajg vilja säga att lyssna på/läsa honom.. Läs boken, eller se och lyssna på föreläsnignen här.