Här har det varit torka. Eller nedfrysning kan man nog också kalla det. Det är vad åtminstone utmärker utetemperaturerna för tillfället. Om livet har varit lika fruset kan jag inte skriva under på. Det har ju varit julledighet och jag har varit hemma i Jokkmokk och myst med familjen. Det har verkligen varit perfekt. Jag har under i stort sett hela vistelsen i Jokkmokk kurat ihop mig under en filt och vandrat omkring i myskläder. Till det en hel del massa mat, som vanligt, och sällskapasspels-maraton. Detta år var det Finans som gällde. Jag bara älskar sällskpasspel med min familj!! Det kan jag inte nog understryka. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte varit fullt så social som jag kunnat vara. Men under julen är det helt enkelt familj som gäller och den värme, kärlek och glädje som alla skänker.  Visst, lite irritationsmoment måste man bara ha för att gnaga på varadnras tålamod förstås. Jag säger bara... "haaaajpooojken".

Nytt år har det hunnit bli också. Det känns väldigt ovant. När jag ska skriva 2010 så vill jag fortfarande knappra in två nollor innan en slutsiffra skall klämmas dit. Men jag har snart vant mig. Jag tänkte inte bjuda på en årskrönika över 2009. Intresserade får väl helt enkelt läsa sig igenom 2009 års blogginlägg. Jag tycker att år 2010 känns desto mer intressant att spekulera över samt att reflektera över det decennium som passerat.. Med skräckblandad förtjusning...

Jag minns när det var dags att fira in år 2000 så väl. Familjen hade några dagar innan alldelens precis återvänt från en sista resa till Laos. Jag minns att det var ganska kallt där då, ovanligt nog. Nåja. Samma dag som vi kom hem kommer jag att minnas väl. Eller, ja, försöker att minnas dagen väl, eftersom den har kommit bli så betydelsefull för mig. Jag frågar ut min pappa med jämna mellanrum om den dagen..

Datumet var då den 30:e december, och på väg hem från Luleå får pappa ett samtal. Farmor och farfar vill komma och hälsa på. Farafar säger att han vill hinna ses. Hinna ses? Pappa säger att han blir hemma ett tag nu, så han hinner säkert träffa både framor och farfar. Varför ska de stressa och hälsa på samma dag vi kommer hem? Nåja, sagt och gjort. Jag minns inte hemkomsten. Bara att farmor och farfar helt plötsligt befinner sig hos oss. Farafar är lite kraxig och vi underar hur det är med honom. Men det känns inte som något allvarligt, å farfar själv, ja han påstår att allt är bra. Morgonen efter är farfar död. Han är borta. Han dog på natten/morgonen den 31:a december 1999. Firandet av år 2000 blev med andra ord inte särskilt mycket till firande. Men alla bitar föll på något sätt på plats. Han sa hinna ses... Sen hade han ofta sagt, om jag inte minns fel, att 2000-talet inte var något för honom att uppleva. Jag är dock en person som har lite svårt att ta emot dödsbud. jag kör på som vanligt. Jag minns hur jag den dagen krp längs den långa ismuren de byggt på talvatis och tände marscaller inför kvällens evanemang. jag fick gratis inträde för arbetet. Höjdpunkten för kvällen var att lyssna till Lagoona som spelade, då särskilt min kusin som trots allt ställde sig där och spelade. För farfar (hans morfar). Det var rörande. Ja, det är det fortfaradne när jag tänker tillbaka. Jag får svårt att hålla tillbaka tårar där jag sitter nu.

Nåja, jag kom att sörja farfar på mitt eget sätt. Jag skrev en dagbok till honom minns jag, där jag lovade att jag skulle göra honom stolt i mitt liv. Under en tid bar jag hans gamla avlagda jacka, som så klart var väldigt mycket för stor, och inte trendig på något sätt. Men det var farfars. Ibland tänker jag tillbaka på min farfar och undar hur det skulle vara om han fortfaradne var vid liv. Jag hoppas och tror att han skulle vara stolt över mig som hans barnbarn och så långt som jag kommit i livet. jag tänker då framför allt på min stundade examen...

Det var inget vidare sätt att börja decenniet kanske. Tråkigt nog följdes det snart av fler dödsfall och när faster dog var det minst lika svårt att tro på. Jag hade fått höra att hon var dålig, men jag förstod nog inte allvaret. Jag var hela tiden fullt övertygad om att hon snart skulle må bättre. Man måste hoppas, har jag för mig att jag vräkte ur mig någon gång. Så när jag fick beskedet så blev det en chock. Jag skulle dricka klart mitt te hos grannen och umgås klart innan jag ville ta in det som hänt. Och det gjorde jag.

På ett personligt plan så har tvåtusentalets första decennium varit omvälvande. Det finns löften jag inte hållit och oväntade vändningar. Ett löfte var att återvända till Laos inom tio år efter att vi flyttade hem till Sverige. Det hände aldrig. En oväntad vändning var min flytt till Stockholm. Ödet ville att jag skulle hit, även om jag minst trodde på det. jag hittade min väg i livet här, genom mina studier. Å jag har i skrivande stund studerat i fem hela år, huvudsakligen socialantropologi.

År 2010 firades in bättre. På plats här i Stockholm var vi ett trevligt gäng som åt god mat och drack smaskiga drinkar på Debaser medis, samt dansade och sjöng med till Fibes oh Fibes på scen också. Det var lyckat.

Vad som gäller för 2010 återstår att se. Tråkigt nog började det med ett sorgebesked liksom detta årtusondets första decennium. Noy, den skotska terrier mamma skaffade efter att vi återvänt från Laos fick hastigt sluta sina dagar, då hon det upptäcktes att hon hade cancer. Det känns inte alls kul. Men det gläder mig åtminstone att hon hade en lyckig sista tid i livet.

Jag har ändå några spännande saker att se fram emot på detta första år på detta nya decennium. Framför mig ligger förhoppningsvis att få köpa lägenheten jag och sambon bor i just nu. Efter det väntar att ta min examen som socialantropolog i vår. Även sambon ska avlägga sin examen är det tänkt. Men medans jag blir master blir han doktor. Dessutom fyller pappa 50, vilket så klart måste firas. Sedan väntar några stora frågetecken. Ska jag och sambon ta steget och bege oss utomlands och bosätta oss ett tag? Eller ska vi bo kvar? Ska vi skaffa vårt efterlängtade husdjur, en katt, vilket vi länge funderat på? Vad ska jag sysselsätta mig med efter studierna? Sedan fyller jag ju 25 också!

Det är mycket att begrunda och se fram emot. Men skräckblandad förtjusning som sagt. Det kan gå åt vilket håll som helst! Men jag tror att det kommer att bli ett spännande år och ett händelserikt decennium. Jag ser fram emot det! I'm livin' it!